another way to die
Bild från i torsdags.
Saker och ting gick som planerat. Typ. Jag wokade grönsaker för glatta livet och läste och kom till gymmet senare än beräknat. Sprang in i Robin och vi pratade en liten stund, det hade tydligen varit en ganska dramatisk dag på jobbet. Mycket bråk. Det var det igår också, jättetaskig stämning verkligen. Det blev i alla fall tjugo minuter på löpbandet, istället för trettio. Men, jag brukar aldrig svettas ordentligt i ansiktet. Inte så att det rinner, i alla fall. Men det gjorde jag nu! Det kändes sjukt skönt. Hoppade snabbt in i duschen och begav mig till Skagerack för att jobba natt. Jag är så glad att det är över, tiden gick så otroligt långsamt och jag frös jättemycket. Usch. (Dessutom skickade Adis bilder på en pizza som han höll på att laga, trodde jag skulle hungra ihjäl.)
Kom hem för typ en och en halv timme sedan. Eftersom jag sprang in i Robin så pratade vi om våra pass imorgon och bestämde oss för att byta. Så istället för att börja 11:30 börjar jag 08:00. För att om jag skulle gått och lagt mig när jag kom hem skulle jag bara försovit mig, så istället håller jag mig vaken timmarna mellan jobben och får arbetsdagen snabbt överstökad. Så kan jag sova på kvällen sedan. MEN ABSOLUT INTE KLOCKAN 22.00. Det är nämligen som så att när jag sprang på bandet såg jag lite på TV:n då och då och de visade att den sjätte säsongen Dexter har premiär imorgon. På TV6. Det var galet längesedan jag följde en serie på det sättet att man bänkar sig framför TV:n en viss tid varje vecka, gud så roligt det här ska bli. Jag har höga förväntningar på den här säsongen, mördaren ska tydligen vara helt makaber (så att det inte ens är fascinerande längre liksom) och slutet värre än i fjärde säsongen. Varje söndag klockan tio på kvällen ska jag isolera mig. Nu vet ni.
Nåväl. Har tagit en ordentlig dusch och ätit lite frukost. Ska packa upp min träningsväska och sätta igång en maskin tvätt. Läsa lite alternativt kolla ett avsnitt True Blood innan jag gör mig i ordning inför vad jag antar kommer bli en galet tung arbetsdag. Men när den är över ska jag sova som ett barn, sedan återförenas med Dexter och sist men absolut inte minst träffa min fina.
Har för övrigt börjat prenumerera på en tidning som heter ToppHälsa. Ganska spontant faktiskt, köpte den mest för en artikel om snygga träningskläder men gillade resten också. Så såg jag att man kunde få body butter från The Body Shop samt Munken som sålde sin Ferrari på ljudbok om man beställde några nummer. Båda sakerna står faktiskt med på min vill-ha-lista så jag slog till. En hundring kostade det.
Tropicana gör för övrigt den absolut godaste juicen.
Now I'm off to duty, wish me luck!
2012-07-29
05:35:36
Vardag
Kommentera! (0)welcome home
Efter torsdagens pass på Max blev det gymmet en timme. Stressade sedan vidare till Skagerack där jag skulle jobba natt. Hoffmaestro skulle spela på andra sidan väggen och jag var lite butt över att jag inte fick gå men jag var glad ändå. Hade härlig träningsvärk, många injobbade timmar den dagen och jag hade lämnat en lapp till Martin innan jag åkte så jag kände mig lite extra förälskad. Det var fint och jag var positiv. Hade ganska trevligt i ungefär en timme innan en annan Cherrytjej kommer upp och berättar att det blivit fel i schemat, så en av tjejerna från Göteborg ville gärna jobba den kvällen men saknade bord. Så jag lämnade över nattens arbete till henne. Och jag var så himla glad! Ringde Oskar och Robin som skulle på Hoffmaestro så jag hängde med dem. Det var en väldigt bra konsert faktiskt, trots att folk var som galna och typ.. ja, moshade. Kastade sig handlöst alternativt hoppade/sprang in i varandra som galna. Lite jobbigt men vad gör man.
Åkte hem till Martin innan de spelat färdigt eftersom jag behövde sova. Dagen efter hade jag planerat in indoor walking på morgonen men eftersom jag inte sov särskilt länge så skippade jag det. Åkte till jobbet och när det var färdigt åkte vi till Park för att se The Dark Knight Rises. Åh, vad jag gillade den! Dock var texten borta halva filmen (om inte mer) så jag fick inte med mig allt, det var inte lätt att höra vad Bane sa. Men jag tyckte den var bra. Väldigt bra. Jag var nog ganska partisk, hade förberett mig för en mental overload. Och jag grät inte alls som ett barn i slutet, nej nej.
Hade en jobbig fortsatt kväll och en halvjobbig morgon också. Kände mig nerdragen utan större chanser att ta mig upp. Ringde Martin och frågade om han ville äta nåt innan han började jobba och började engagera mig i dagen. Du vet vad du bör göra, så bara gör det. So I did. Och det blev bra! Hann visserligen inte träffa Martin länge alls eftersom det var sådana brutala bilköer till Nordby men jag var glad och distraherad. Efteråt tänkte jag bara handla lite saker men det slutade med att jag köpte mat för 700 spänn. Blev väldigt motiverad till att slå två flugor i en smäll och börja äta nyttigare (är så trött på att äta på Max alternativt micromat) samt kanske påbörja processen att lära mig laga mat. Är snart tjugo år så det kanske är dags liksom.
Så jag har massor med virke och förvånansvärt många idéer. Motivationen och glöden kommer väl försvinna men jag tar vara på den så länge den finns. Med tanke på att jag inte har några rutiner alls så kommer det nog inte hända så mycket men what the heck.
Blir irriterad över att jag är så negativ. Likgiltig. Villrådig. Man ska vara glad. Därför har jag städat mitt hus och tänt doftljuset som doftar fantastiskt. Tänkte ta plats i köket med en tidning under tiden som jag tillagar morgondagens lunch. Sedan bär det av till gymmet en snabb sväng innan jag åker och jobbar natt. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig hålla huvudet uppe under kvällen. Jag tror det.
(För övrigt så är det idag en månad sedan jag och Martin blev tillsammans. Tänk vad tiden går fort, ändå.)
shake it out
Jag tror det var Anders som för några år sedan sa till mig att det finns ett väldigt enkelt knep för att få saker gjorda, att kunna vara väldigt effektiv. Hemligheten? Bara gör det. Det är typ det enda jag lever efter just nu. När jag hamnar i en svacka, mental som fysisk, och vet att jag bör göra något så tänker jag, tar det emot att göra det här? Om nej; så bra, gör det bara. Om ja; det måste göras förr eller senare, så bespara dig den inre stressen av att ha det ogjort, gör det bara. Jämt. Vad som än måste göras så tänker jag: bara gör det. Get this over with.
Jag vet inte om jag tänker för lite eller om jag tänker för mycket. Jag skulle tippa på sistnämnda. Jag tror jag försöker för mycket men inte tillräckligt hårt. Jag skulle behöva en mental käftsmäll, någon som säger att nu skärper du dig. För helvete. Varje gång jag försöker få bukt med en tanke, lösa ett problem, eller bara formulera en fullständig mening i mitt huvud, så ger jag upp. Men vem vill behöva anstränga sig för att tänka? Jag vet inte om jag bara ska försöka slappna av och hoppas att jag återfår min förmåga att föra logiska resonemang, eller om jag ska göra som med allt annat som ska göras varje dag, ge mig fan på att lyckas med vad det är jag nu vill uppnå.
Kanske bör börja med att acceptera att det här är vad jag kan erbjuda mig själv just nu. Det är inte konstigt att det känns som att jag grävt hål i min hjärna, jag har länge känt mig förvirrad. Överanalyserat, försökt lägga upp en detaljerad plan A, B, C, D ända till Ö och sedan om igen. Klart det slår slint.
Jag vill så gärna komma ur det här. Jag måste sluta intala mig själv att jag långsamt förlorar förståndet. Madness. Toys in the attic. Fucked up. Är så trött på att vara trött. Därför ber jag mig själv å det ödmjukaste: slappna av. Det är över nu. Förbi. Det finns inget att analysera sönder eller stressa upp sig för. (Släpp allt som någonsin varit.) Att vara orolig berövar mig bara den tid jag ska använda till att må bra och njuta. Jag har alla förutsättningar att må bra. (Snälla håll om mig och säg att det är över. Att jag är trygg nu.)
Först kände jag mig hopplöst förlorad som känner mig så beroende, osjälvständig och maktlös. Det gjorde mig glad att inse att det behöver inte vara så. Inte om jag inte vill. Ett löfte skulle dock kunna underlätta. Om något är fel, lova att jag får veta. Så behöver jag inte fundera och grubbla och analysera och känna mig jobbig som frågar. Enkelt, egentligen.
prometheus
Gör en liten snabb uppdatering så här på rasten.. Igår gick jag upp klockan sju och bilade in till Westcoast. Körde en timmas indoor walking och det var så. sjukt. jobbigt. Jag är så ur form så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till (fortsätta träna kanske, kan vara en bra idé). Efteråt åkte jag raka vägen till Max och hjälpte till att packa upp en enorm leverans. Två och en halv timme tog det. Jag var helt slut i varenda muskel jag äger och har alltså. Inom de senaste tjugofyra timmarna hade jag kört två pass så det var inte jäääätteroligt att lyfta en massa tio-, femton- och tjugokiloslådor. Fick stanna upp emellanåt och bara.. andas. Bli av med mjölksyran. Åkte sedan hem och kämpade för att överhuvudtaget orka stå upp. Jag var helt utmattad. Åt smörgåsar a la Ida. Drack apelsinjuice. Fick städat och tagit itu med lite smågrejer innan jag några timmar senare gjorde mig i ordning och åkte till Nordby för att hämta Martin. Vi spenderade kvällen på Park där vi kollade på Prometheus. En scifi-rulle som började väldigt lovande men sedan spårade ur lite.. Kan jag känna. Men underhållen blev jag i alla fall! Åkte sedan hem till mig och myste med choklad (!) framför True Blood. Det var en bra dag. Idag ska jag jobba på Max tio till sju, sedan åka in till gymmet för att köra en timmes bodypump och efter det är det nattpass hos Cherry som gäller. Halv åtta imorgon kanskekanskekanske (beroende på hur mycket sömn jag får, ehe) jag börjar dagen med en timmas indoor walking innan det är dags för jobb halv tolv till åtta. Efter det är det äntligen fredag, på riktigt. (Följt av en halvledig lördag. Wohoo!) Förhoppningsvis spenderar jag den kvällen i biosalen med finaste killen. (Jag tycker om dig så fruktansvärt mycket.)
hell & yeah
Så slut på energi. Vart tog den vägen egentligen? Jag känner mig inte särskilt trött/sömnig, bara fruktansvärt seg och matt liksom. Kära kropp, jag försöker återinföra lite balans i mitt liv och skulle uppskatta om du var lite mer samarbetsvillig. Tack på förhand.
Gårdagens arbetspass fick mig att vilja kräkas på allt vad stängning heter. Ge mig inget mer sånt trams på ett tag nu, tack. Tiden gick så seeeeeeegt och ju fler arbetsuppgifter man tog sig an desto fler hade man kvar. Ungefär. Dessutom skar jag mig på lill-, ring- och långfingret på högerhanden. Varför inte liksom. Jag har skadat mig så mycket det senaste, främst bränt mig vid fritöserna. Min arm är inte jätteintakt.
En annan kul grej är att min bil svek mig ännu en gång. Jag blir så trött, kan inte saker bara fungera? En gång? Schyrra? När man vred på tändningen hände ingenting. Alls. Så jag har haft som princip att parkera i nerförsbackar så jag kan rullstarta bilen istället. De gångerna jag inte haft en backe har jag haft Martin som knuffat bilen upp i hastighet istället. Igår efter jobbet när jag skulle parkera hos honom så föreslog han att jag skulle backa upp där jag brukar stå, för att förbättra förutsättningarna för morgondagens eventuella rullstart. Försiktigt börjar jag backa upp, lite väl försiktigt, och får kärringstopp direkt. Tror ni bilen startade igen? Näpp. Så där stod jag mitt i vägen med en stendöd bil. Efter att vi båda hjälpts åt att knuffa (jag tillförde så sjukt mycket känner jag, haha) stod bilen i alla fall inte i vägen längre. Hade en väldigt mysig kväll trots att jag var så otroligt trött att jag stundvis mest satt tyst och stirrade.
Så tjugo över sju imorse skulle vi ta oss därifrån. Martin knuffade bilen fram och tillbaka utan framsteg och efter en kvart skulle vi till att ge upp när han föreslog att jag skulle prova starta. Tro fasen att det lyckades.
Hade i alla fall en bra arbetsdag. Dock var jag så seeeg att jag blev irriterad. Hela tiden fick jag mentalt piska mig själv. (Orkar du inte göra det här? Then just do it. Motherfucker.) Direkt efter jobbet stressade jag in till stan för ett pass bodypump. I efterhand kände jag mig ganska missnöjd, tycker att jag kunde pushat lite hårdare. Det får bli på torsdag istället!
Har ätit lite keso, ska strax ta hand om lite småkrafs och är inte alls så trött som jag av alla tänkbara anledningar bör vara. Har sovit alldeles för lite och gått upp väldigt tidigt de senaste nätterna, har dessutom jobbat sju dagar i rad och nyss tränat. Borde vara lite lätt schleden. Funderar på att kolla någon serie alternativt spela tv-spel. Sistnämnda har jag längtat efter hela dagen. Men jag vill inte bli sittandes för länge, jag borde egentligen sova direkt.
Imorgon bitti stundar nämligen indoor walking och efter det ska jag ta en snabb sväng upp till Max för att jobba en liten stund, ta emot någon leverans tror jag det var. Jag ska njuta galet mycket av den annars lediga dagen, jag svär. På kvällen ska vi på bio och se Prometheus. Det kommer bli en bra dag tror jag.
Hade ett fint glädjerus för en stund sedan. Körde bil och öste bra musik. Härligt trött i musklerna. Tänkte på min halvlediga dag imorgon. Tänkte på jobbet. Mina vänner. Kärleken. Friheten. Hur gärna jag vill slå mig fri från all min överdrivna och trötta tankeverksamhet, så att jag kan njuta av allt bra runt mig. För där finns väldigt mycket.
my art my redemption
(Dagens outfit: göra-rent-grillen-mössa-à-la-Bahman)
De senaste dagarna har jag varit helt slut. Känt mig som en sengångare. Min dygnsrytm är heeelt fuckad och häromdagen sov jag i 16 timmar. 16. Timmar. Någon mådde inte så där jättebra.
Jag har inte gjort så mycket annat än jobbat. Stängning. Elvatimmarspass. Skyd ma. Nåväl, så farligt är det inte egentligen. Jag gillar stängningar, gillade dem dock mer förut när vi stängde nio och det inte var galet mycket folk. I lördags fick jag stå i kassan och bestämde mig för att this time I just won't bitch about it så jag köttade så hårt jag bara kunde. Jag hörde Adis säga "Det här är crazy Saturday. Om Ida har roligt i kassan vet man att nåt är fel på den här dagen". Jag stod där hela dagen och fick en merförsäljning på 182% vilket är mitt personbästa. sjukt_nöjd_chey_92
Hade en väldigt mysig kväll med hjärtat mitt efter gårdagens stängning. Det passade mig bra att han skulle upp tidigt idag, jag tar tillfället i akt att göra ett tappert försök att vända rätt på dygnet. Så efter fem timmars sömn släpade jag mig upp ur sängen tio över sju och har stora planer inför dagen. Har suttit och lyssnat på Ben Howard, skrivit ner planering för jobb, träning och lite annat. Nu har jag vaknat till liv och tänkte dammsuga och diska för att snart åka in till Westcoast. När jag kommer hem stundar havregrynsgröt och kaffe framför antingen ett avsnitt True Blood eller några avsnitt Weeds. Jag ska färga håret och noppa ögonbrynen och sånt där trams och sedan har jag förhoppningsvis en liten stund över att läsa eller dejta mitt PS3 innan det är dags att åka upp till Nordby för ytterligare ett stängningspass.
Imorgon stundar jobb följt av ett pass bodypump. Dagen efter är det indoor walking halv åtta på morgonen och sedan funderar jag på att ta ett stängningspass beroende på om Prometheus går på Park eller inte, i så fall ska jag nog se till att få med mig Martin dit. På torsdagen jobbar vi samma pass, på fredagen är det indoor walking på morgonen och sedan jobb till åtta. På lördagen jobbar jag natt och på söndagen är det jobb halv tolv till åtta som gäller.
Det var riktigt längesedan jag var så här motiverad. Till allt, i största allmänhet. Jag ser fram emot att jobba. Träna. Städa. Beta av min att-göra-lista (även om tidsbristen gnager ibland). Även om jag känner att jag lämnat min tuffa period bakom mig så har jag den senaste veckan fått två flashbacks och efter den sista kände jag att nej nu får det tamejfan vara nog. Det är dags att ändra perspektiv på mina tankar och ta kontroll över mitt mående. Jag styr mina tankar och känslor. Jag kan. Och jag vill.
undead
(Allt känns osammanhängande och otillräckligt men jag är för trött.)
Jag skulle kunna klä av mig skinnet, bakbinda mina egna händer, lägga mig på marken och sluta ögonen för att göra mig så sårbar som bara möjligt är. Jag skulle kunna stuva ner allt mitt välmående och all min lycka i en burk och ge den till dig, hoppas på att du tar hand om den. Eller också kan jag leda mig själv till slakt genom att inte ansvara för mig själv, göra mig beroende och säga att du räddade mig. Oavsett vad jag vill och inte vill påstå så är det sanningen (och här påminner jag mig om att sluta ljuga för mig själv).
Med distans till det förflutna ser jag saker ur ett annat perspektiv. Plötsligt känner jag mig dragen i smutsen. Jag har levt och andats på andras villkor, varit det andra velat att jag ska vara. Men du ser mig som något annat (mig) och ibland känns det overkligt. När orden rinner ut över dina läppar är det som om världens alla droger koncentreras och pulserar genom mina blodådror. När du tittar på mig är din blick så igenomträngande att det sticker hål på min förlägenhet och jag blir så där löjligt generad som endast en tonårsromantikerfåne kan bli. Och när du vidrör mig känns det som att min hud glöder, lyser upp det dunkla. Jag la min hand mot ditt bröst och kände rytmiska, harmoniska hjärtslag. Men jag kunde inte säga om det var ditt eller mitt hjärta som klappade. Tanken slog mig att det är vårt hjärta som klappar, och känslan är så fin att det skälvde i hela min kropp. Hos dig (oss) växer jag för var sekund som går. Jag lär mig lika mycket om dig som om mig själv och det gör mig glad när jag ser mig själv träda fram bakom fasader som andra byggt upp. För du ställer inga ultimatum, spelar inga spel. Du är genuin. (Och finns det nån här i världen jag utan tvekan skulle kunna blint förlita mig på så är det du.)
Jag överväldigas av den mest påtagliga känsla jag får hos dig, och paradoxalt nog så skrämmer det mig lite. Då tänker jag bara på hur det känns. Hur liten min hand är i din. Dina armar. Att bli omsluten av dem och försvinna.
För första gången på evigheter känner jag mig trygg.
(Tack för att du finns.)
Jag skulle kunna klä av mig skinnet, bakbinda mina egna händer, lägga mig på marken och sluta ögonen för att göra mig så sårbar som bara möjligt är. Jag skulle kunna stuva ner allt mitt välmående och all min lycka i en burk och ge den till dig, hoppas på att du tar hand om den. Eller också kan jag leda mig själv till slakt genom att inte ansvara för mig själv, göra mig beroende och säga att du räddade mig. Oavsett vad jag vill och inte vill påstå så är det sanningen (och här påminner jag mig om att sluta ljuga för mig själv).
Med distans till det förflutna ser jag saker ur ett annat perspektiv. Plötsligt känner jag mig dragen i smutsen. Jag har levt och andats på andras villkor, varit det andra velat att jag ska vara. Men du ser mig som något annat (mig) och ibland känns det overkligt. När orden rinner ut över dina läppar är det som om världens alla droger koncentreras och pulserar genom mina blodådror. När du tittar på mig är din blick så igenomträngande att det sticker hål på min förlägenhet och jag blir så där löjligt generad som endast en tonårsromantikerfåne kan bli. Och när du vidrör mig känns det som att min hud glöder, lyser upp det dunkla. Jag la min hand mot ditt bröst och kände rytmiska, harmoniska hjärtslag. Men jag kunde inte säga om det var ditt eller mitt hjärta som klappade. Tanken slog mig att det är vårt hjärta som klappar, och känslan är så fin att det skälvde i hela min kropp. Hos dig (oss) växer jag för var sekund som går. Jag lär mig lika mycket om dig som om mig själv och det gör mig glad när jag ser mig själv träda fram bakom fasader som andra byggt upp. För du ställer inga ultimatum, spelar inga spel. Du är genuin. (Och finns det nån här i världen jag utan tvekan skulle kunna blint förlita mig på så är det du.)
Jag överväldigas av den mest påtagliga känsla jag får hos dig, och paradoxalt nog så skrämmer det mig lite. Då tänker jag bara på hur det känns. Hur liten min hand är i din. Dina armar. Att bli omsluten av dem och försvinna.
För första gången på evigheter känner jag mig trygg.
(Tack för att du finns.)
gracious
Bild ifrån när jag rensat min garderob. Bakom dörren till vänster finns ungefär lika mycket kläder, till. Helt galet.
Jag känner mig helt slutkörd. Jag har mycket motivation men kroppen orkar verkligen inte. Noll energi, rent generellt.
Igår när jag vaknade på morgonen var jag så trött att jag mådde illa. Men jag gick ändå upp för att ta en dusch och en kaffe framför Concerned: the Half-Life and death of Gordon Frohman (en comic baserad på Half-Life 2, stundvis är den helt hilarious). När Martin vaknat gjorde jag mig i ordning och vi åkte in till stan för att äta frukost på Backlunds i det fina vädret. Vi gick även en sväng till bokhandeln och jag fick köpt en fickalmanacka och John Ajvide Lindqvists två senaste böcker. Vi åkte hem till Martin en liten stund innan vi begav oss in till stan igen för att äta på Park med min finaste, Emma. Det var jättekul att se henne igen, det nya Park är superfräscht och deras caesarsallad var gudomligt god! Vi satt där i två och en halv timme innan vi åkte iväg för att träna. Jag hade mått ganska taskigt under hela dagen (känt mig varm, svag, skakig) och det blev verkligen påtagligt när jag började springa. Det gick bara inte, hela kroppen pulserade och skrek nej. Jag har aldrig behövt avbryta fyrans spår för att promenera, men det var jag tvungen att göra nu (efter mindre än en kilometer, dessutom). Tog närmaste väg tillbaka. Vi hade egentligen tänkt gå på bio efteråt men skippade det. Jag vet att man ska lyssna på sin kropp men ändå blir jag så besviken på mig själv när jag inte känner mig helt fit for fight. Som om jag förstört något. Särskilt nu när jag försöker få ordning på mig själv, med sömn, mat och träning. Det känns så.. flyktigt. Nåväl.
Incidenten ledde till att min sinnesstämning rubbades lite. Plus att jag var helt slut på energi. Kände mig så där farligt likgiltig och rådlös igen. Det skrämde mig. Kände hur den onda spiralen påbörjades och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Lyckades under kvällen formulera några meningar om hur jag tror jag känner, och det kändes lite bättre. Min hjärna känns trött. Så, så, trött.
Somnade väldigt snabbt till ljudet av regnet. Vaknade tre timmar senare av Martin som hade migrän och försiktigt frågade efter huvudvärkstabletter. Sprang in i stora huset och rotade igenom medicinskåpet. Success! Tyckte så synd om honom men vågade ändå inte röra vid honom. När jag mår illa slash har ont vill jag alltid bli lämnad the fuck alone men hur visar man sin sympati, då?
Hade en jättekonstig dröm om att jag festade med mina Maxare, men tappade bort dem. Det var mörkt och det regnade. Drömde att min iPhone gick av på mitten och att jag mötte en bil med husvagn (full av frysta pommes frites), det var något studentploj, på en smal väg och de körde i diket och då fick jag åka till Max för att hämta några som kunde hjälpa till att dra upp bilen. Kom då typ 6 timmar försent till mitt pass och det var mitt i natten men det var fullt med gäster ändå. Skumt var det.
Vaknade av att jag låg på sängkanten och tänkte att what the heck, kan lika gärna gå upp. Så nu sitter jag nyduschad i min onepiece och lyssnar på mysig musik. Jag är trött men ska motstå frestelsen att gå och lägga mig igen. Tänkte dricka lite kaffe och äta frukost, läsa lite Concerned eller ta itu med lite papper jag har liggandes på skrivbordet.
Snart stundar Nordby och jobb för mig och hjärtat. Ikväll kommer jag vara död, så det blir nog sängen tidigt. Just sayin'.
amnesia: a machine for pigs
Måste. Ha. (!)
dogs
Jag vet någon som verkligen skulle behöva slappna av. Undertecknad behöver lära sig att släppa på grubblerier (inse att de leder ingenstans, bara äter upp mig inifrån). Seriöst. Note to self. Sluta grubbla. Analysera. För fan.
Det blev en springtur. Mentalt släpade mig själv upp ur stolen. Men så fort jag fick syn på mina nya skor blev jag galet motiverad. Det var en tung runda, kände mig hur ur form som helst, förutom de sista fem hundra meterna. Världens pepplåt slumpades fram och plötsligt sprang jag helt galet fort, tror aldrig jag sprungit så fort någonsin. Det var häftigt. död_chey_92
Har nu duschat och använt mitt nyinköpta body butter som doftar persika/papaya. Spenderade resten av kvällen i världens skönaste nattlinne framför några serieavsnitt. Lyssnar på Pink Floyds Animals på LP och ska krypa ner i en nybäddad säng med världens mjukaste filt. Dessutom har jag nyrakade ben. (Bästa. Känslan. Ever.) Rummet doftar som mitt skitdyra doftljus, jag doftar persika, allt är rent och städat och Pink Floyd knastrar i högtalarna. En fruktansvärt bra kväll, med andra ord. Nu ska jag krascha. Över och ut!
lights out
Bild ifrån min vistelse hos PJ. Vardagslyx!
Jag hade en bra dag igår. Vaknade relativt tidigt och ägnade den första timmen åt att städa hos mannen min. Jag vet, jag gör inget annat än att städa. Jag är inte alls pedant. Jag har inte alls någon sjuk renlighetsmani. Jag förnekar ingenting. Någonsin.
Anyways, åkte sedan hem till Söle och ägnade mycket tid åt att städa här också. Åt först frukost med min familj, för första gången på evigheter. Evigheter, verkligen. Tog sedan hand om röran i min garderob och i min byrå. Slet ut allt för att vika/sortera om. Det slog mig hur sjuuukt mycket kläder jag har. Ändå har jag aldrig nåt att ha på mig? Classic. Det tog flera timmar sammanlagt, men rent blev det minsann. Fick sedan ett spontaninfall och drog på mig mina träningskläder. Åkte in till stan och sprang en halvtimme i spåret. Åkte sedan till Konsum för att köpa lite småsaker. Yeah right. Handlade mat för 400 spänn, dock så var det bara en massa grönsaker och annat nyttigt, så det får väl gå. Hämtade dessutom ut mitt paket från Ellos. För några månader sedan beställde jag en LP-spelare som verkade sjukt najs, och jag hann glömma bort det innan jag fick hem paketet. Sånt är fint. Jag ska visa en bild på den sedan, det är nog ett av mina topp-tre-bästa-köp evah.
Åkte sedan till Lysekil för att jobba på Harrys, åt Cherry. Det var ont om folk men de som spelade var så himla mysiga! Slutade dessutom tidigare än jag trodde. Öste musik när jag bilade hem genom natten och när jag kom hem tänkte jag sova direkt men satt istället och avnjöt min nya LP-spelare. Till klockan sex på morgonen, då gick jag och la mig.
Vaknade efter tre timmar och var helt jäkla borta. Verkligen. Gick upp ändå och har haft en väldigt produktiv dag bland annat med min familj. Var även på Nordby en snabb sväng och fick bland annat köpt Silent Hill Downpour, ett par nya löparskor, smink och lite inredningsgrejer. Nu vill jag inte shoppa något mer i hela mitt liv, typ.
Njuter av att mitt hus är oklanderligt rent och har tänt mitt svindyra doftljus. Men doftar gott gör det. Funderar på att ta en springtur följt av en dusch och sedan chill framför någon serie. Imorgon stundar jobb. Peppelipepp!
levitate
Gårdagen spenderades till största delen med min awesome kompis PJ, i Håby. Vi åt pizza och kollade på Sherlock. Sjukt bra serie! Måste införskaffa den. Och lite annat. Kanske blir en liten beställning från CDON snarast. Åkte sedan till gymmet för en timmes bodypump. Hej dödslängtan. Träffade Martin och vi åkte hem till honom. Utforskade lite ny musik och hade det allmänt mysigt. Det blev en tidig kväll (vi brukar lägga oss runt fyratiden, min dygnsrytm är helt fuckad) då vi somnade vid typ tolv. Jag var full av warm fuzzy feelings, kände mig så nöjd med livet där jag låg. Han frågade om jag frös och när jag nickade kramade han om mig. Det slog mig hur fin han är. Jag sa det till honom. Han sa att han gillar mig. Jag viskade att jag gillar honom också. Jag kände hans hand krama om min och sedan somnade vi. Jag mådde väldigt bra. Väldigt, bra. Fick förresten ett paket hem igår. Jag hade ingen aning om vad det var. Det visade sig vara ett häfte ifrån Manfreds pappa. Jag blev så himla glad, ska ta mig tid att titta igenom det så fort jag får möjlighet. Det går bra nu.
bullet
Blogg.se's nya design fuckar min hjärna. Ganska hårt, dessutom.
Jaja. Gårdagen spenderades tillsammans med mannen min. Vi sov helt galet länge, jag måste medge att jag inte mådde så där jättebra. Drog ett täcke runt mig och satte mig på altanen för att lyssna på regnet. Länge. Det var fint. Jag gillar regn.
Min chef på Cherry ringde och ville att jag skulle jobba. Det ville inte jag. En tjej från Trollhättan tog passet men behövde logi så hon fick sova i mitt hus, eftersom jag ändå inte var hemma. Jag fick visserligen hämta henne när hon slutat och när hon skulle åka hem imorse men det var det värt. För istället för att jobba på kvällen så fick jag idiotstädat mitt hus inför hennes besök, för att senare kunna spendera kvällen med Martin. Under tiden som jag tog en låååång dusch där jag fick rakat benen, skrubbat hela kroppen och gjort hårinpackning och allt sånt trams slängde han ihop en pannkakssmet à la Böwes. Jag skojar inte, han gör världens godaste pannkakor. Stekte dessutom bananer indränkta i honung (och honungslikör). Förtärdes tillsammans med glass framför Stardust. Mysig film.
Vaknade imorse efter fem timmars sömn av att de ringde från Max. Ville att jag skulle jobba men jag kunde inte börja när de ville eftersom jag skulle skjutsa Cherrytjejen till tåget. Martin tog passet och var tvungen att åka hemifrån tidigt. Jag tog mig an gårdagens disk innan jag åkte iväg på äventyr. När jag kom hem fick jag provköra farmins lånebil, ett riktigt monster. Skojar inte. Knappt nervös.
Åkte sedan till Nordby för att lämna husnyckeln till Martin. Det var nästintill kaos på jobbet och de frågade om jag kunde jobba. Och jag var ju ändå där och hade inget annat för mig så jag stämplade in, lyssnade på Hollywood Undead och tog mig an tvätten, leveranserna och andra småsaker. Det tog närmare fem timmar, allt som allt. Det var ett sjukt bra arbetspass. Chill, men ändå produktivt.
När jag kom hem tänkte jag ta mig an min egen tvätt. Två fulla IKEA-kassar. Satte igång den första maskinen och satte mig sedan i myskläder, med kaffe framför en serie. Så himla skönt att äntligen bara få sätta sig ner och bara vara. Hemma. Ensam (utan att klättra på väggarna). I ett rent hus.
Jag har det väldigt bra just nu. Jag behöver sådana här dagar. Då jag mest glider runt men ändå gör vettiga saker. Gör det som faller mig in, har kontroll. Det känns som att min vardag är mer på mina villkor än det varit tidigare. Jag känner mig lite starkare, stabilare. Tryggare. Ja, mycket tryggare. Mer avslappnad. Livet har många små glädjeämnen istället för en enorm, avgörande faktor. Jag känner mig vuxen. Som om jag åldrats tio år på en vecka. Jag är lugnare, finner mig i de situationer jag hamnar i. Den där likgiltigheten finns fortfarande, oron vibrerar smått i halsgropen och min hjärna känns fortfarande halvt mosad. Det finns utan tvekan de stunder då jag bara inte orkar. Jag har fortfarande svårt att definiera känslor och formulera meningar i mitt huvud, få bukt med tankarna.
Men någonstans kan jag känna att jag är på rätt spår.
move like you want
Känslan som uppstår när man äntligen slutat efter en tung arbetsdag och peppar galet mycket och precis planerat en ledig morgondag, and theeeen.. ringer chefen och frågar om jag har lust att jobba imorgon. What the heck, hjärtat mitt jobbar även han. Antar att jag ändå skippat mina planer och hängt i personalrummet halva dagen. Jag får intala mig själv det.
Helt plötsligt blev kvällen mycket kortare eftersom jag måste sova snart, och all motivation till att städa och ta tag i mitt liv så där allmänt, försvann. Spårlöst. Hade en halv burk Ben & Jerrys som jag tänkte avnjuta när jag var klar men började tröstäta av den istället, under tiden som jag funderade på om jag skulle spara den som belöning. Helt plötsligt var burken tom och jag behövde inte fundera mer.
Så nu ska jag nog ta mig i kragen och sluta skjuta upp det som måste göras. Eventuellt så får jag skippa det där med tända ljus och en bok. Planera om morgondagen också. Jag borde verkligen köpa en almanacka, var ju beroende av dem förut och nu har jag knappt vänt blad på min väggkalender. Även om det är skönt att inte vara slav under min egna stenhårda planering och istället ta en vecka i taget så vore det bra tror jag. För att få lite perspektiv. Det är verkligen dags att ta tag i mitt liv, for realz.
Nej nu jävlar blir det Hollywood Undead på hög volym och en galet effektiv städrunda. Har jag tid ska jag bättra på min teckning från igår, läsa bok och se på någon serie. Och ha mycket ljus tända. Fuck to the yeah.
assassin
(En lapp som låg i personalrummet. Jag vet inte vem som skrev det men det var i alla fall inte jag. Haha.)
Jag är så himla korkad. Igår kväll kände jag att jag verkligen hade en massa saker jag ville göra. Det är en numera sällsynt känsla så jag bestämde mig för att ge efter. Så klockan tolv började jag rita. Jag är medveten om att jag inte är så där duktig som man bör vara för att hobbyteckna liksom, men jag gör det för att det är ett sätt att uttrycka sig på liksom. Jag har bilder i huvudet som jag vill få ner på papper. Så det jag ritar är varken genomtänkt eller väl komponerat. Men det är vad min hjärna vill få sagt.
Anyway, jag vet inget mer effektivt sätt att få tiden att gå, än att rita. Jag kollar på klockan med en timmes mellanrum, däremellan glömmer jag att tänka på tiden. Så trots att jag var trött så tickade timmarna iväg. Klockan blev halv fem och jag blev klar och ville se på någon serie innan jag somnade. Skulle upp klockan åtta på morgonen men var glad ändå. Jag tittade på serier och rätt som det var tänkte jag att nej nu får jag ta och sova lite. Kollade på klockan. 07:45. Skyd ma.
Försov mig, naturligtvis. Men det gick bra ändå. Sitter på jobbet just nu och halvt bävar inför de kvarstående sex timmarna. Äckligaste passet någonsin. Nåväl, är väl rätt peppad egentligen.
Vill hem och städa och tvätta och duscha och lyssna på bra musik och läsa och tända ljus och bara vara. Längtar. Ihjäl. Mig.
great m
great m
dime todo lo que pasó
todo la vueltas como un carrusel
locura recorre todita mi piel
(tell me everything that happened
locura recorre todita mi piel
(tell me everything that happened
everything is spinning like a carousel
craziness travels all of my skin)
craziness travels all of my skin)
För att sova ändå är överskattat.
syd's first trip
Om jag fick möta vem jag ville - avliden eller fortfarande i livet - skulle det utan någon som helst tvekan vara Syd Barrett. Ju mer jag läser om Pink Floyds historia desto mer övertygad blir jag om att jag skulle älskat honom. Innan han började med droger och allt rasade samman, åtminstone.
all the sanity in me
Bild ifrån förra veckans utgång med brüdarna. Jag gillar den.
Jag jobbade de där tolv timmarna, höll ut. Det var faktiskt inte så farligt. Efteråt åkte jag hem till Martin. Klockan var runt midnatt och det regnade, så det fanns hur mycket grodor och paddor som helst på landsvägen som leder hem till honom. Så istället för att köra i maxhastigheten 80 km/h puttrade jag dit i 30-40 km/h för att kunna väja för så många djur som möjligt. Stannade till och med vid ett flertal tillfällen för att sjasa undan några av dem. Tilläggas bör att det var ingen annan trafik på vägen, så jag var inget irritationsmoment för någon. Haha.
Idag jobbade jag ett tungt pass, det känns som att det aaaaaldrig ska ta slut verkligen, men det var ändå väldigt roligt. Efter jobbet stannade jag kvar en stund dels för att få prata med Emma och sedan med Martin en stund. Det var fint. Välbehövligt. Innan nästa vecka som verkligen inte alls är fullsmockad med jobb någonstans, stundar imorgon detsamma: jobb mellan tio och halv åtta. Kött.
Jag är glad idag (trots att dagen började med att jag såg en ekorre bli halvt överkörd, hade klarat mig utan den synen). Känner för att göra en massa grejer. Vill se en massa olika serier, teckna, lyssna på Pink Floyd och läsa. Antagligen skulle det behövas en storstädning här innan. Men efter det bara dra på sig myskläder och tända många ljus och lägga sig i sängen med en bok. När allt är rent. Kläder, hus, jag. Det ska jag göra imorgon. Jag måste snart sova, hade tänkt rita lite innan jag kraschar. Aaazum.
utgången
Sitter just nu på jobbet. Lyckades dra på mig ett tolvtimmarspass. Skulle egentligen jobbat halv tolv till åtta men de saknade personal till stängning så jag erbjöd mig att stanna. Det kommer jag antagligen ångra ikväll. Fredag, sommar, hög försäljning.. Seg stängning. Dessutom är jag smått bakfull sedan igår. Men oj så roligt det var!
Tanken var att vi skulle sätta oss på Pråmen och bara ta en cider och chilla. Istället var vi först hemma hos Felicia, gik sedan till Pråmen och sist till Cod. Åttahundra spänn, tre cider, sex drinkar och en shot senare vandrade jag hem till henne med Hollywood Undead i öronen. Livet var bra. Lite suddigt men bra.
Låg och spelade Cut the Rope i en timme i ett försök att nyktra till innan läggdags. Sov gott och har antagligen en bra arbetsdag framför mig. Vi har haft så sjukt roligt hittills. Skrattat mig till magont.
Nåväl. Plikten kallar!
pick up the pieces
Long time no see. Som pianisten sa.
Det har blivit dags att lägga korten på bordet. Lite. Jag har väl inte skrivit ett ordentligt inlägg på över en månad.
Det är nämligen som så att jag haft en grym svacka. Ända sedan slutet på min idiotarbetsmånad, april that is, har jag successivt känt mig så otroligt likgiltig och handlingsförlamad att det påverkat mitt liv till det yttersta. När det i juni var som värst, dvs. inte längre hanterbart, gick jag inte ens upp ur sängen de dagar jag var ledig. Fråga mig inte vad som hände, för det vet jag inte själv. Allting bara gav en stark känsla av meningslöshet. Av någon anledning hade jag ingen motivation att arbeta mot det heller. En mental bakfylla. Typ.
Anyway, det är ett förvirrat kapitel i mitt liv som jag nu är väldigt angelägen om att lägga bakom mig. Genom att hålla rent i huset, umgås med människor, jobba, ta itu med saker. Träna och äta ordentligt är två saker jag verkligen bör få in som rutiner igen. Jag jobbar på det.
I vilket fall, jag har överlevt och det är på väg åt rätt håll. Det kommer bli bra det här.
Nåväl, jag tänkte även försöka komma igång med bloggandet igen. Någonstans behöver jag få uttrycka mig, samla tankarna. Ibland. Jag är sällan hemma så det kommer nog bli inlägg från mobilen. Kort och koncist.
Det har hänt en massa saker sedan en månad tillbaka. Bland annat så gick min bil olyckligt nog sönder. Växellådan havererade och konsekvensen blev en ketchupbil bortom all användning. Tack vare min fantastiska far lyckades bilen några veckor senare få lite nya delar och rullar nu på som aldrig förr. Jag har aldrig känt mig så vingklippt i hela mitt liv. Tack till far och vänner som hjälpte mig. Really.
Jobbet funkar. Hos Cherry jobbar jag numera bara två pass i månaden. På Max pendlar det från sex pass i veckan till ett pass i veckan. Den fruktade sommaren har dragit igång och det känns helt okej. Jag måste medge att jag känner mitt tålamod med norrmän överlag har blivit väldigt ömtåligt. Men jag har bra arbetskamrater som gör mig glad. Så glad att jag oftast ägnar någon timme eller fyra åt att hänga i personalrummet på mina lediga dagar. Vi har haft lite fester tillsammans och det har varit fantastiskt roligt. Den senaste månaden har jag hunnit med sammanlagt 7 utgångar/hemmafester. Inte för drickandets men för umgängets skull. Det tål att sägas ytterligare en gång: jag har utan tvekan världens bästa arbetskamrater.
Sist men absolut inte minst så har jag fått en.. vad ska man kalla det? Hjärtevän, tycker jag är ett fint ord. Vi har jobbat tillsammans sedan jag började på Max men av en slump möttes vi en lördagkväll på Pråmen för ungefär en månad sedan. Började umgås. Jag blev kär. När jag är inne på min Facebookprofil och läser "Har ett förhållande med Martin Böwes" är det som om hjärtat gör ett glädjeskutt, och när mobilen ringer och hans namn syns på displayen måste jag samla mig och min fnittrighet i några sekunder innan jag känner mig förmögen att svara. Sedan var det ju det där med att vara i ett förhållande. Jag är inte säker på att jag vet hur man gör. Jag får väl göra mitt bästa så får tiden utvisa om det duger eller inte. Jag har i alla fall lovat mig själv att jag inte ska analysera sönder det här. Okej Ida? Okej.
Nu ska jag göra mig i ordning inför en lättare utekväll med Felicia. Sedan stundar jobb resten av veckan. Och en massa produktivitet och konstruktiva sysslor däremellan, of course.
here we are
när man är så där fånigt glad att värmen i hjärtat expanderar och tränger ut ur porerna.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
