les mills superstar 2016



Shit hörrni, jag kom nyss på att jag har ju inte skrivit om Les Mills Superstar än, det var ju för sjuttsingen 2 månader sedan?

Kanske är det lite så att jag undermedvetet förträngt det. Som jag sagt hundra gånger så var det ett så ofantligt stort kliv utanför min komfortzon och jag minns att jag på största allvar satt och övervägde att åka hem minuterna innan vårt gäng skulle sätta igång. Jag tänkte "Det är inte för sent, du kan ångra dig.." men det enda som egentligen höll mig tillbaka var tanken på hur fasen jag skulle förklara det för alla. Been there, done that, got the t-shirt and went home before putting my money where the mouth is. Eh.

Det hade varit turbulenta veckor innan och all motivation försvann lagom i tid tills det var dags att lägga sig i hårdträning, det var så himla synd. Någonstans kändes det som 2016 skulle bli året då drömmar besannades men i efterhand känns det som alla chanser bara flög mig förbi, jag föll liksom lite pladask. Och jag bara ryckte på axlarna åt det.



Jag hade inte följt min magkänsla när jag valde låt och det fick jag ångra känner jag. Jag tog inte låten jag egentligen ville ha för att jag trodde väldigt många skulle välja den (ingen valde den, för övrigt) och valde en låt som tilltalade mig men också utmanade i coachingen; den har ett högt tempo utan kontraster hela låten rakt igenom, och utmanade även teknikmässigt med olika sorters kickar. Att två set bestod av push-ups och att det är svårt att få kontakt med deltagarna när man bokstavligt talat tittar ner i golvet var inte heller till min fördel.

Jag la märke till att de två som körde innan mig hördes dåligt. Så jag sa till mig själv att jag skulle se till att höras. När det var min tur och låten drog igång så märkte jag vid min första que att INGEN hört vad jag sagt. Så resten av låten la jag nästan all energi på att hålla i eller rätta till micken så jag kunde höras, helt på bekostnad av min teknik, min coaching och mitt fokus. Innan jag visste ordet av det hade hela låten gått och jag hade verkligen bara gått på autopilot. Jag var väldigt missnöjd med mitt framförande, för det var inte mitt bästa. Långt därifrån. Jag ska inte påstå att jag skämdes - jag var ju stolt över att jag faktiskt inte satt mig i bilen och åkt hem - men jag hade lust att förklara för alla att jag kan bättre än så här. Jag lovar.

Det låg liksom en viss frustration i att inte bli bedömd efter sin bästa prestation. Nu spelade det inte så stor roll, de som fick sina guldbiljetter var fantastiskt duktiga instruktörer och jag hade inte kunnat toppa dem där och då. Nu när jag är en erfarenhet rikare skulle det vara en annan sak tror jag. Just i dagsläget är jag väl inte så motiverad men där och då ville jag bara snabbspola fram ett år och ge gärnet 2017 istället. Högst sannolikt så kommer jag ställa upp då och då vet jag hur jag ska disponera min energi. Och välja rätt låt.


Summa summarum så ångrar jag absolut inte att jag var med. Jag fick jättebra feedback och fick se och träffa otroligt duktiga instruktörer. Nästa år hoppas jag komma tillbaka starkare, och med två års erfarenhet av combat istället för 1. Jag är väldigt nöjd med att jag faktiskt vågade! Jag instruerade det konceptet jag tycker är svårast, för första gången för en större grupp och dessutom på engelska.

Vill också inflika att jag är så otroligt tacksam för den här mannen. ↓ Tänk vad han stöttar och peppar mig trots att jag lägger mycket tid och energi på saker som inte involverar honom. Han finns alltid där och jag älskar honom så för det. Efter min presentation sa han, efter att ha hört mig kritisera mig själv, "älskling jag tror faktiskt du har en chans" och det värmer så mycket än idag. Han får mig att känna att jag är bättre än vad jag kanske själv inser. Vad mer kan man begära, än en partner som tror på dig när du själv inte gör det?
 


Och vänner. Sanja. Åh som jag älskar er.


2017. Det blir året Les Mills får se min fulla potential.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

the sky is the limit 2

Fler bilder från fallskärmshoppningen!

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

sky is the limit

Måste bara berätta för er om ett av det häftigaste jag någonsin gjort. Idag hoppade Amanda och jag tandemhopp!

Jag bor knappt fem minuter från flygfältet och åker förbi varje dag. På sommaren ser man en massa fallskärmshoppare och aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att JAG skulle falla ner där!

(Kom nyss på att jag glömde min förlovningsring i fickan på instruktören. Bummer.)

Jag blev egentligen inte särskilt nervös förrän vi satte oss i planet. Vi tog dessutom en tur bort till Koster först för att släppa av några andra dårar. Åkte sen tillbaka. Och då var det vår tur..

Allt gick så fort och man hann verkligen inte bejaka vad som hände. Jag hade föreställt mig att man skulle bli sittandes och räkna till tre typ, men icke. Man tittade ner och allt såg så litet ut från 4000 meters höjd att man liksom inte fick någon uppfattning om hur högt upp det var. Att bara kasta sig handlöst ut och slå volter i luften fallandes i 200 km/h säger sig självt att det går verkligen inte att beskriva! Men det var en sjukt härlig upplevelse och jag har aldrig varit med om något liknande!

När han vecklade ut skärmen var det en sekund där jag kände hur vi liksom tappade kontakten och då blev jag livrädd. Men sen fattade jag vad som hände. Han gillade att flyga runt i cirklar och jag blev vansinnigt illamående och fick helt sjukt ont i öronen av tryckskillnaden.. Är nästan helt döv på vänstra örat. Men det får det fan vara värt!!

Valde ingen fotografering vid hoppet.. Men tog denna efteråt på mig och min Skydive-master! Jävla cool kille!

Blev vansinnigt sugen på att skaffa ett eget certifikat. Skulle göra om det alla dagar i veckan. 10/10 talgoxar i betyg.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

when your time has come

When your time has come
And you're looking toward the light
All that really matters
Is what you leave behind

So let your heart be free
Keep your spirit burning bright
Set down the stones you carry
Take the weight off your mind
When you're facing the path that divides
Know that I will be there by your side
Find your strength in the sound of my voice
And you'll know which choice is right

In this fleeting life
We can sometimes lose our way
But night is always darkest just before the new day

When you're facing the path that divides
Know that I will be there by your side
Find your strength in the sound of my voice
And you'll know which choice is right

This very moment
Was always meant to be
I never noticed
But all at once I see

On the worst of days when I felt most alone
With no one to share the secret that I hide
I grew numb to all the emptiness inside
But now I've found my home

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

on fire

Herregud vad jag är trött. Mitt pass slutade klockan åtta igår men jag satt kvar på gymmet med Sanja i fem timmar. Fem timmar. Vi satt i personalrummet och bara pratade. Och pratade. Och pratade. Helt vansinnigt. Kom hem halv två på natten! Var ju så klart tvungen att se säsongsavslutningen på Game of Thrones också. Hähä. Och äta glass. För jävlar så hungrig jag var.

Idag firar jag fyra år med Martin så vi har ätit lyxfrukost och varit på Nordens Ark med en sväng inom Ikea på vägen hem. Tänkte egentligen bara titta in och förmedla att jag fick det här mejlet imorse:


Alltså jag dog. Egentligen är det väl ingen big deal att bli uttagen till audition.. Annat än att de faktiskt ser mig som en potentiell vinnare. Det känns så sjukt..! Noll atomer i min kropp är tävlingsinriktade så det här är ett stort kliv utanför min komfortzon men jag ska ha kul. Det absolut viktigaste för mig är att visa mig för Les Mills och förmedla min dröm och visa att jag är värdig. Bara de får veta vem jag är (även om jag redan träffat 3 av 4 i juryn i olika utbildningar). Jag är mest där för att marknadsföra mig som instruktör och första priset är en kul extragrej. Ett års sponsring från Reebok och få presentera på scen när det är dags för Les Mills Live. Kan inte fatta att jag faktiskt tar ett stort steg närmare min största dröm. En rolig detalj är att Michael Steenhouwer i juryn hade grundutbildningen i bodycombat när jag gick den för lite mer än ett år sedan.

Ååååh det ska bli så jävla kul! Och nervöst! Ska lägga upp en plan för hur jag ska förbereda mig.. Börjar i veckan och har till tjugonde augusti på mig. Vill man stötta mig får man gärna följa med till Göteborg och vara med som deltagare! ❤️



För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

popping the big question

Okej nu har jag varit frånvarande i några dagar. Checkar in en snabbis för att säga..

1. Kolla klockan. Hon är snart halv fem på morgonen och vi har i runda slängar sjutton mil kvar. Har kört hela natten och ska börja jobba klockan tio imorgon. Är inte jätteglad på past-me som tackade ja till att först köra heldag på Bodypower och sedan ett extrainsatt GRIT-pass halv nio efter det.
2. Men helt ärligt vem fan bryr sig för jag åker bil med min numera fästman. Japp. Min älskade Martin friade till mig efter Dream Theater-konserten. Jag visste att han hade något fuffens för sig! 




Vi får se när jag hinner uppdatera, har en känsla av att jag kommer ligga utslagen i en vecka framöver eller så.

Men, vilken fantastisk dag detta varit! ❤️
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

#marygetsmarried



Den tolfte september gifte sig en av mina bästa vänner Mary. Sedan den där morgonen Andreas iförd endast kalsonger gick ner på knä när Mary stod med en soppåse i handen har vi väntat med spänning på denna dag! ♥

(Och jag som berättade stolt att jag slutat komma försent höll på att bli försenad för jag åkte till FEL kyrka.)

Jag låter bilderna tala för sig själv. Det var en fantastiskt fin dag med sprudlande mycket kärlek och underbara människor! Grattis till paret Nyström. ♥























































När jag blev ihop med Martin för tre år sedan "varnade" han mig i förväg, talade om för mig att han inte var ute efter något seriöst i form av hund, hus barn och bil. Jag minns en gång när han sa "Jag är inget giftasmaterial, jag är ledsen över det Ida". När jag frågade för ett tag sedan hur han kände inför det hade det utvecklats till ett "Jag kommer aldrig gifta mig, men om jag mot förmodan skulle göra det blir det med dig". Men what do you know, överlycklig och full av kärlek som jag var när jag kom hem efter bröllopet frågade jag honom om vi kunde gifta oss någon gång (jag menar, jag är inte mindre sugen på det efter den här underbara dagen) och då svarade han "Kanske. Jag har faktiskt tänkt på det".

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

bachelorette party

Här är då lite bilder från Marys möhippa!

Vi (läs: Ellen) hade planerat detta ganska länge. Vi har en grupp på Facebook där vi alltid bestämmer datum för träffar och så och för ett bra tag sedan bestämde vi ett datum för brunch och bowling. Inget märkvärdigt. Vad Mary inte visste var att vi hade en till grupp där vi planerade hennes möhippa, och det involverade varken frukost eller bowling!

Vi möttes i stan halv nio och smög upp genom trapphuset för att storma in i Marys lägenhet, en timme innan avtalad tid.. Mary stod och diskade och vi skrämde ihjäl henne när vi kom inklampandes! Vi klädde upp henne och skålade Herrljunga cider innan vi satte oss i bilar för att åka över gränsen. Mary trodde att vi skulle bowla och jag - så tätt som jag är - råkade försäga mig i bilen på vägen dit.. Nåväl, jag lyckades ju ändå hålla det hemligt tills det var en halvtimme kvar och det var ju över förväntan.



Vi åkte till Klatring på grensen vid Halden i Norge! Jag trodde vi skulle klättra i berg men det visade sig vara en klätterpark bland trätopparna. Herre min skapare så rädd jag var.. Vissa bara körde på och vissa liksom stod och skakade, klamrade krampaktigt fast sig vid trädstammar och nästan hyperventilerade. Jag tillhörde mer sistnämnda, men det kändes ändå kul att utmana sig själv och rädslan. Jag klättrade den svåraste banan innan vi åkte hem så jag är nöjd ändå. Men som jag ångrade mig väl där uppe.. Kul att åka ziplines däremot!

 


















Vi grillade hamburgare! 



































Efter klättringen åkte vi tillbaka till stan och gjorde Mary redo för en tur till torget. Först skulle hon måla en tavla av sin blivande man sett från hans bästa sida.. så hon målade honom sovandes, när han är tyst och snäll. Haha.





Sedan skulle hon vara en mänsklig jukebox, där folk betalade fem kronor för en sång eller tio för en dans också. 82 kronor fick hon in! Hon var så duktig.





Efter det fick hon ett pussel som visade en skattkarta och hon såg direkt att det var Rossö skola så vi åkte dit på skattjakt! Följde ledtrådar i skogen som tillslut ledde fram till brännbollsgrejer. Det bjöds på godis, vi hade frågesport om Mary och sist men inte minst drog vi på lite musik och spelade ett oerhört ojämt brännbollsspel. Men kul var det!

 
 

Kvällen drog sig mot sitt slut och vi delade på oss, jag var genomsvettig och behövde verkligen duscha.. Men snart möttes vi igen vid Rökeriet för en mycket god middag!





Det stod mellan hamburgare och fisksoppa..

Följt av utgång! Mycket drickande blev det verkligen inte och det gillade jag, det blev en lugn och sansad och fruktansvärt lyckad dag med tjejgänget helt enkelt, utan en massa hets och förnedring. Jag nöjde mig med en mangodrink och när klockan var ett kom Martin och hämtade mig, men jag hörde att de andra höll på till halv fem på morgonen.. Shit pommes frites.

 
Är så himla nöjd med dagen, glad att Ellen gjort ett så bra jobb med att planera den och att Mary blev nöjd. Nu har vi själva bröllopet att se fram emot om en månad!

Tack allihopa för en oförglömlig dag! ♥
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

playing with the devil



Så, wow. Har suttit i vad som känns en evighet och försökt säkerhetskopiera bilderna från mobilen, men de hamnar i fel ordning och är allmänt asjobbiga.. Men det finns väl värre saker här i världen.

Så, HÄJ världen! Är nu hemma i Sverige efter en fantastisk vecka i Amsterdam. Vi var egentligen bara där måndag till lördag (så heldagar tisdag t.o.m fredag basically) men jag tänker ändå referera till den tiden som en vecka. Det finns så himla myckt att säga och berätta att jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag tänkte göra ett försök att samla mig och visa lite semesterbilder, jääääääj..

Vädret svek mig big time idag, den sista dagen av semestern så jag kan sitta inne med gott samvete. Men med öppen dörr ut till altanen förstås, för att få in lite frisk, 20-gradig luft. Jag räknar med att det här kommer att bli världens längsta inlägg och jag har för avsikt att sitta här hela dagen om det så krävs! Yeah.

Först och främst så var det här min första ordentliga utlandsresa. Jag har varit i grannlandet, Danmark och England (sistnämnda var en klassresa) men det här är första gången jag reser "på egen hand", dvs. under eget ansvar kan man väl säga rakt ut. Jag har sedan ungefär 1,5 år tillbaka haft ett fotografi fastmagnetat på kylskåpet, tittat drömmande på den ibland och längtat. En bild på en mycket känd coffee shop i Pink Floyd-tema, beläget i Amsterdam. Självklart. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att resa men just dit har jag hyfsat och relativt länge velat åka. Det har varit lite för bra för att vara sant, att vi faktiskt kom iväg.

Amsterdam sett ur mitt perspektiv..! Det är en väldigt vacker stad med många byggnader kvar från 1600-talet. De är så otroligt charmiga eftersom de är så välbevarade, och de flesta är sneda och skeva och allt som inte riktigt tolereras när man bygger hus nu för tiden. Sett på en karta ser gatorna i Amsterdam ut som ett spindelnät, sett ur förstapersonsperspektiv ser alla gator exakt likadana ut. Kontentan är att det är helt jäkla omöjligt att hitta. Byggnationer och staden i sig är väldigt gammeldags och gemytlig, men också oerhört smutsiga. Första kvällen vi var där stod det hur mycket sopor som helst mitt ute på gatorna. Vi mötte sedan sopbilen som var bemannad med tre pers, en som körde och två som sprang efter för att slänga in soporna i bilen. Det är deras sophämtningsrutiner. Påsar som går sönder eller dylikt lämnar oerhört mycket skräp efter sig.. och det syns ganska väl.

I Amsterdam är alla duktiga på engelska, det mesta är ganska billigt bortsett från dricka och de - and hear me out on this - älskar Nutella. Nutella överallt. Vi promenerade största delen av vår vakna tid (jag har antagligen aldrig gått så mycket i hela mitt liv) och människorna man träffar är inte riktigt vad jag förväntade mig, i jämförelse med stora städer i Sverige. Vi var väldigt mycket inne i centrum, mitt på dagen och sent på kvällen men jag såg under hela resan bara två människor som jag antar var hemlösa. En kille frågade oss om vi visste var man kunde köpa LSD och vi stötte på åtminstone två drive-by-försäljare av kokain och "ectasy for the lovers?". Utanför en coffee shop såg jag en gång en tjej som förmodligen snedtänt, så hon satt med ansiktet begravt i händerna, sin vän halvt leende bredvid som klappade henne på axeln och en av ställets vakter två meter bort för att hålla koll. En ganska så avslappnad mentalitet med andra ord, på en plats där jag förväntade mig betydligt mer tunga missbrukare och folk som hamnat.. fel. Det här är ett ställe där man håller folket under hyfsat lösa tyglar och jag är förvånad över att det inte var mer kaosartat.

Det finns antagligen mer cyklar än det finns människor, skojar inte. Bara runt centralen fanns det parkeringshus för cyklar som bidrog med inte mindre än 30.000 (!) platser för cyklar. Och ändå räcker de inte till, bör tilläggas. Deras vägar är hyfsat hårt trafikerade men ändå är det cykelbanorna som är rena dödsfaran för den som inte är van.. Många människor cyklar eller kör moped, och det finns ingen hejd på dem, jag lovar. Från vårt hotellrum hade man god utsikt över vägarna och jag såg många som sicksackade mellan bilar, bussar och spårvagnar (som inte ens hade egna körfält) och jag förstod aldrig vem som hade väjningsplikt för vem, jag bara höll mig ur vägen för så många som möjligt. Det gick knappt en minut mellan allt tutande fram och tillbaka mellan stressade bilister. Eller ja, stressade och stressade, men varför vänta längre än nödvändigt? Varje sekund räknas för framfarten i Amsterdam! I kontrast till denna intensitet såg man ibland folk som låg och sov under träd i parkerna, eller satt ensam på en bänk utanför en restaurang, med ett glas vin och en bok. Eller satt på trotoarkanten längs kanalerna och dinglade med benen under tiden de åt sin lunch. Ja just det, det går ju vatten genom hela staden, överallt. Räcken eller staket på kanterna till dessa är helt obefintliga. Ramlar du i så får du skylla dig själv, typ. Den regeln gäller inom det mesta. Som välkänt är så är det även lagligt med prostitution och att röka cannabis. Det är väldigt fascinerande, hur man verkar bara ha ryckt på axlnarna och sagt "oh, fuck it". Folk får leva loppan i Amsterdam.

Så under denna resa har jag fått kliva ur min komfortzon big time. Kontrollfreaket inom mig har fått gått och dragit något gammalt över sig och istället har jag känt mig väldigt avslappnad och accepterat livet precis som det är. Vi har ätit sådana otroliga mängder mat, och det var inte ett salladsblad så långt ögat kunde nå vill jag lova. Jag släppte allt vad träning och hälsa innebär för mig och levde och njöt av varje stund. Det kommer bli lite halvkul att betala räkningar ikväll och stirra verkligheten i vitögat, min buffert, det som blev över av semesterersättningen är bortblåst men jag tänker leva utan ånger. Allt annat hade ju varit att förkasta den glädje jag känt under veckans gång. Och det ska verkligen inte ha varit förgäves!

Brace yourselves, här är bilder ifrån vår vecka i Amsterdam, i så god ordning som möjligt.. Åh Amsterdam, min iskalla älskarinna!


Vi bilade till Oslo för att ta flyget därifrån. Tiden sprang iväg och vi visste inte vart vi skulle, parkerade mot bättre vetande onödigt långt från flygplatsen och fick stressat kånka på vår packning med bara 20 minuter till godo. Men det löste sig ju ändå!


I väntan på att få gå på planet.. Förväntansfull.. (Och lite bitter för att jag glömde lägga ner min medhavda Celsius i stora bagaget, de beslagtog den från handbagaget sedan.)

 
Familjen badass!


På planet fick vi inte platser bredvid varandra men det var okej. Som tur är, är jag inte särskilt flygrädd annat än att jag lätt blir väldigt illamående. Men jag spelade chuzzle och lyssnade på musik och inom en och en halv timme hade vi färdats de där hundra milen och landade i Amsterdam. Det var ett himla springande fram och tillbaka eftersom vi inte visste hur vi skulle ta oss till Centralen, men tillslut fick vi ordning på det.



Invigde veckan med en våffla, i väntan på tåget. Som vi för övrigt missade. Två gånger.

 
Med Nutella.
 
Två timmar efter att vi landat var vi framme på hotellet. Vi installerade oss snabbt och gick sedan på upptäcktsfärd. Så här såg varenda jäkla gata ut. Men visst är det vackert?

 
Vatten, en massa vatten..

 
Fint väderr och iste! Holländarna älskar iste, det fanns överallt. Det var flera år sedan jag såg småburkar/flaskor med iste i Sverige så det gjorde mig ganska lycklig.

Vi letade upp Ummagumma, min coffee shop á la Pink Floyd. Det visade sig att den blivit uppköpt och att de nya ägarna haft andra planer.. Det var lite tråkigt, men den hade fortfarande gott rykte så vi gick in ändå.


Föredetta Ummagumma, mitt försvunna resmål. Numera känd som Dampkring!

 
Jag köpte färskpressad apelsinjuice. De gillar det i Amsterdam. Färskpressad juice och smoothies finns överallt.




 
Resans första pizza! Vi kom att äta pizza inte mindre än 4 gånger under hela resan.. Hähä. Det slog så mycket slint i skallen på mig när vi beställde mat och dryck. Jag tänkte alltid att jag skulle ta vanligt bordsvatten, för att kunna dricka mycket och inte betala en halv förmögenhet (40 cl Cola kunde kosta närmare 40 spänn på sina ställen, heeeelt sinnessjukt) men jag glömde hela tiden bort att vatten inte är något de dricker direkt ur kranen så jag fick bara en liten flaska vatten varje gång.. till ett pris som jag kunnat få dubbelt så mycket öl för.

 
Loverbuns på hotellet!

 
Det här kom att bli vår mest besökta gata.. inte för gay-temat men av andra orsaker. (Det finns mycket homo-inriktade företag där, de har till och med informationsbås specifikt för gays & lesbians på gatorna.)

På samma gata låg nämligen vad som kom att bli min favorit-coffeeshop; Bulldog!


 
Här serverade de wiener melange! Världens bästa dryck! Med en massa grädde. Holländare gillar grädde också, vill jag lova. Jag har ätit så sjukt mycket.

 
En typisk kväll i Amsterdam, vi låg i det där fönstret och tittade ut.



Och skrattade en del..


Bild från första morgonen. Vi hade sett ett Pancake House på samma gata som vårt hotell så vi gick dit för att inspektera. Men först lite bilder på rummet!



.. och en souvenir som jag köpte första kvällen.

Att boka hotell i Amsterdam var inte det lättaste från första början. Jag överlät det hela åt Martin mer eller mindre, med önskemålet om att vara nära centrum och ha ett eget badrum. Med tanke på vad vi betalade per natt så överensstämde mina förväntningar inte alls särskilt väl med hotellet.


Dessa trappor alltså...

För det första så låg ingången verkligen inklämde mellan en massa butiker och sjuttioelva andra hotell längs samma gata. Så fort man klivit innanför dörren möts man av den längsta, smalaste och mest branta trappa jag någonsin sett. När man kravlat upp hela vägen kommer man till ett litet rum där receptionen är. Sedan gick man upp för en likadan trappa till. På den våningen luktade det precis som på Vägkrog Örnen, där jag sommarjobbade tre år, haha. Tänkte på det varje gång vi kom ut i korridoren. Rummet i sig var otroligt jäkla litet, men ändå fräscht och hyfsat modernt.

 
Man kunde inte gå förbi båda två samtidigt, det var helt enkelt inte tillräckligt med plats.
 

 
Badrummet var pyttelitet, duschen knappt en kvadratmeter stor och på toaletten kunde man inte sitta med knäna rakt fram utan man var tvungen att vrida sig lite.

Trots detta var vi öjda med rummet, det var supertrångt och saknade förvaringsutrymme och plats att röra sig  på men det var mysigt, fräscht och hade ett bra läge.

 
Fönstret var vid huvudänden av båda sängar och vi hade det alltid öppet för att hålla en lagom temperatur i rummet. Precis utanför ar en hårt trafikerad väg med fyra filer och varje gång en spårvagn körde förbi lät det som att de höll på att spränga byggnaden. Tro det eller ej så är detta ett av det jag saknar mest, det där fönstret, att ligga med huvudet utanför och titta på staden! Allt oljud var snarare betryggande och inte alls något problem, snarare tvärtom.

 
Dag två! Dags för pannkaksfrukost.. igen. (Och jag lämnade mobilen på hotellet så bildbevis på pannkakorna uteblir den här gången.)





Dafuq..

 
Vi traskade runt i staden (hela dagarna mer eller mindre) och hittade dessa bäbisfåglar! Det låg en stor fågel och flöt en bit bort, död sedan länge, och jag antog att det var deras mamma. De stod och skrek hellt förtvivlat och jag trodde mitt hjärta skulle krossas fram tills det kom en större fågel som svarade på deras små skrik, antagligen mamma-fågel. Då kändes det bra igen.

 
Ännu mindre bäbisfåglar som får mat!

 
Pitstop och en titt på vad som kom att bli en väääldigt välanvänd karta.

 
Ännu mer smoothies..

 
Pannkakshuset som låg ett stenkast från hotellet. Flitigt besökt.

 
... av någon anledning. (DO YOU SEE THAT PANCAKE?!) Holy craaaap så gott det var, med banan, grädde, kokos, ooooch.. nutella.


Mentalitet á la Amsterdam. Should totally get one of those.

 
Vi gick på zoo!

 
.. men först en fika. Med smoothie.

Okej, jag besparar er de 400 bilder jag tog på alla djur, visar ett litet urval av de som är mest spännande.

 
En minidinosaurie. Är rätt säker på det.



 
 
 
Min absoluta favorit på hela djurparken. Coolaste liraren i Amsterdam.


 
 
En fisktank med avsikt att efterlikna kanalerna som går genom staden, och fiskarna som är i den.


 
Världens. Roligaste. Fisk. Någonsin. Den var alldeles kubformad!
 
Bakom stocken ser man lite fjäll, som vi först trodde var en del av inredningen.. Det visade sig senare var en stor jäkla herregud-jag-vill-inte-längre-leva-på-den-här-planeten-så-rädd-jag-är-fisk. Den var ENORM. 

 
 
 
 
Fikapaus vid sälarnas bassäng. Den enda ölen jag drack under hela resan, skandal.

Sedan tittade vi på insekter. Och spindlar. Hurra. Mycket nöje. Tyckte alla barnen. Förutom jag.

 
 


 
 
Den här ville jag ta med mig hem!

 
Efteråt köpte jag en souvenir! Vi skrattade så mycket åt en av ugglorna för den såg så himla glad ut, så en liten uggla fick följa med mig hem och alltid påminna mig om besöket på Artis.

 
Kaffepaus på världens mest spexade ställe.. Haha.

 
Jag provade KFC för första gången någonsin! Jäääklars så gott det var.. Vi satte oss på en stentrappa på gatan för att äta, kändes oerhört classy men å andra sidan var det en spännande utsikt.

Sedan var det dags för tortyrmuseum!

Det var en liten utställning och inte heller särskilt påkostad. Det fanns inte så mycket att se, det var väldigt mörkt och upplyst med neonfärger på sina ställen. All information stod på gula lappar på väggen och det fanns mer att läsa än att titta på.. Men det var ändå värt det.

 








 




 
 
 
Återigen bara ett urval av bilder. Härligt bisarra prylar man fick se, så grymma vi människor är.
Museum nummer två, sexmuseum!

 
 
 
 
 
Porr från 1870-talet. Helt galet.

 
Åh vad passade väl inte bättre, efter det.. än ett besök på Bulldog.








 
Vi reste ofta utan mål, hade ett mission när vi klev utanför dörren men det slutade alltid med att vi gjorde något helt annat. Så ovanligt för att vara jag, som ofta har en klar och tydlig plan för vad som skall komma härnäst. I tre dagar tjatade jag om glass, och tillslut så..

 
 
Och kvällen avslutades i vanlig ordning.. i fönsterhäng.
 
Vi provade att äta frukost på ett annat ställa än pannkakshuset. Toast med ost och skinka och självklart även en liten efterrätt. Är det semester så!

Vi begav oss sedan ut på nya äventyr, vandrade genom staden och gjorde det som föll oss in. Stannade till på ett café och fick tag på  någon smoothie.. Som vi drack upp på typ två minuter innan vi bestämde oss för att gå igen. "Are you done already?!"




Så varmt, och så mycket traskande.
 
Hittade sedan ett litet bageri..

 
Så mycket sötsaker. Jag var säker på att jag skulle få diabetes innan semestern var över.
 
Jag ville åka häst, men vi gjorde aldrig det. Men fina var de.

 
Pizza..

 
Jag köpte en hatt.
 
Vi sprang även runt i stan i jakt på ett Magnum Café, alltså ett ställe där man kan designa sin egen Magnumglass! Efter att ha letat runt i halva stan lyckades vi tillslut, en halvtimme innan de stängde, lokalisera vår pleasure spot. På femte våningen i vad som verkade vara världens lyxigaste shoppingcenter.. Bara de dyraste märkesprylarna man kan tänka sig, kände mig så sjukt malplacerad. Men jag fick min glass!

Välja vad man vill ha i sitt strössel..

 
Ta fram en glass och doppa den i ljus, vanlig, eller mörk choklad.

 



Tadaaaa!


 
Och Bowies' glass..



De smakade verkligen exakt likadant, haha. Men det var ändå roligt att få uppleva!
 
 
På vandring genom stan..

 
 
Så här var det typ överallt. Husen såg ut som småhus av olika storlekar och former som någon bara satt ihop, bredvid varandra, utan att de behöver passa. Ofta var byggnaderna alldeles sneda. Så himla charmigt!
 
Bulldog! Igen!




 
Mys på hotellrummet med en massa chokladdränkta nötter.

Pannkaksfrukost! Galenskap..

 
Åh, en dag slog vi på stort och hade brunch-häng i fönstret också.

 
 
Senare tog vi en riktigt turistig tur med båt för lite sightseeing.




 
 
 
 
Museum of Bags and Purses. Jag var den enda kvinnan på båten som inte utbrast ett långsamt stigande "Oooooh" när vi åkte förbi.


 
 
 
Pizza.......


Martin skulle fula sig på bild men jag knäppte av sekunden för tidigt, hilarious. Efterrätt blev det i alla fall.

 
Och sedan en cappuccino på närmaste fik..

 
En kväll när vi var ute och gick ramlade vi in på det här stället. Man kunde bygga ihop sin egen frozen yoghurt!

 
Tredje muséet vi var på, låg på Red Light District. Sista kvällen i Amsterdam lyckades vi äntligen hitta dit. Varje kväll gick vi ut på mission att hitta dit, men vi kom alltid in på villovägar och gjorde något helt annat istället. Men tillslut så.

Vi gick lite längs gatorna, men jag ska ärligt talat säga att jag inte kände mig särskilt bekväm bland röda, upplysta fönster med halvnakna kvinnor vägg i vägg med live sexshower. Det var värt att besöka och se hur det såg ut men jag var uppriktigt sagt rädd för att bli indragen i något, haha. "Come on inside, ladies! Get a big dick for a change!"

Vi var i alla fall på Museum of Prostitution. Hyfsat intressant och faktiskt smått tragisk. Det finns kvinnor inom branschen som gör det för att de har valt det själva, men det finns också de som blivit ditlurade, inte har något val och aldrig mer kommer kunna åka hem till sitt land och sin familj. Kanske lite därför jag kände mig obekväm med att gå där och titta på dem.



En kortfilm som ger oss perspektiv på en vanlig vardag in the life of a prostitute.

 
 
 
Man fick prova att vara i ett likadant rum som de prostituerade. Riktigt obehagligt, särskilt eftersom folk stod utanför, tittade in och fotograferade.
 
 
 
 
Kände mig lite illa till mods när jag hamnade lite före Martin, i det här rummet ensam med tio gubbar 50+.. Spänd stämning.

 
 
 
 

En vägg där besökare fått skriva ner små hemligheter på lappar..

 
Båset där man fick "bekänna".

 
Och kvällen avslutades med att med raska steg traska från RLD och in på Bulldog. Haha.

 
På hotellet möttes vi av en katt. I Amsterdam såg jag för övrigt nästan inga djur eller barn, det fascinerade mig. Tror jag såg sammanlagt två hundar, och två människor under typ 14 år.. De lyser med sin frånvaro här.

 
 
Död efter alla dessa trappor!

Frågade Martin om vi kunde ta en shoppingrunda någon dag. Svaret var tveksamt men ändå råkade vi få med oss det här hem efter en eftermiddag i centrum..

 

Sista morgonen i Amsterdam. Jag vaknade runt sex på morgonen och låg och tittade ut genom fönstret och insöp morgonluften en sista gång. (För den här gången.)

 
Tog en sista pannkaksfrukost.. (Vid det här laget skrattade de bara åt oss när vi kom in, vi var där varje dag.)

Och ett sista besök på Bulldog.

 
Första omgången..

 
.. andra omgången..

Och sedan tog vi oss till flygplatsen, med stor tidsmarginal.

 
 
Fika..

 
MED MIN NYA TURTLES-RYGGSÄCK. COOLAST I STAN.


Vi spelade frågespel på flygplatsen och fördrev nästan två timmar. Det var ganska roligt, vi åkte på stordäng en gång var och sista spelet slutade oavgjort.


På toaletten när vi äntligen landat i Norge. Min väska alltså.

 
Efter att ha gått vad som kändes som hundra mil med vår 20-kilospackning var vi äntligen framme vid bilen..

Jag hann packa upp allting samma kväll vi kom hem men ställde allt jag köpt, på matbordet så jag kunde ta hand om det under morgondagen. Det här köpte jag!


Close-up..

 
 
 
 
 
 
 
Så. Det var resan i sin helhet. Det har varit helt jäkla underbart och jag är så nöjd och glad och lycklig i hjärta och själ att vi åkte. Det har varit spännande att få komma ur sin komfortzon och vara mer impulsiv. Se och träffa lite annat folk, uppleva en annan kultur. Som sagt i Game of Thrones, så finns det vissa människor som aldrig lämnar de hörnet av världen som de föddes i. Jag har fått en sådan mersmak för att resa och hoppas innerligt att jag kommer kunna åka tillbaka till Amsterdam om inte alltför lång tid. På en plats så långt hemifrån kände jag mig ändå så himla hemma. Martin har varit världens bästa resesällskap som stått ut med min okunnighet och osäkerhet. Han har rest väldigt mycket men jag upplevde ändå aldrig att han försökte bevisa sig världsvan på något sätt. Jag hade en lista på saker jag gärna ville göra (gå till Anne Frank Huis som låg mitt emot vårt hotell var en av sakerna men det var alltid en sinnessjuk kö och är det något jag hatar så är det att vänta....) och vi fick betat av allting på den bortsett från Anne Frank och att gå på fiskspa, dvs. sitta med fötterna i en bassäng och få död hud borttuggad av fiskar. Eww. Jag fick göra väldigt mycket av det som stod på min intresselista och det är jag så tacksam för! Martin har snällt följt med och guidat mig på alla våra upptåg och våra viljor har aldrig kolliderat. Det har verkligen varit frid och fröjd hela vägen.

Jag känner dock en viss tomhet över att vara hemma igen, även om det onekligen var skönt att få pusta ut och packa upp. Det känns väl alltid lite som att sväva i limbo, när man kommer hem från en lyckad semester.. Jag har varit konstant äckligt mätt, unnat mig mat och socker och inte alls tänkt på pengar eller jobb eller träning eller städning eller någonting som överhuvudtaget kan upplevas negativt. Ingenting. Jag är så sjukt taggad på att försöka bibehålla den sinnesro jag känner just nu, glädjen över att det finns så mycket mer i livet än min slentrianvardag, även om den också gör mig lycklig. Jag vill försöka fokusera på rätt grejer och inte lägga energi på något destruktivt eller negativt. Ta livet med en klackspark och framför allt ta lärdom av den här resan på ett sätt som Martin mest skämtsamt nämnde, men som ändå är sant. Alla gånger vi gick fel eller hade bråttom eller jag kände någon form av stress så sa Martin "Det är lugnt". Jag poängterade det för honom, att han ofta säger "det är lugnt" eller "det är inga problem" när jag upplevde att han egentligen inte hade kontroll över situationen alls. Då skrattade han och sa "Kanske inte, men httills har jag aldrig hamnat i en situation jag inte kan ta mig ur".

Kontentan är att allting löser sig. Det handlar bara om tidsperspektiv. Det kanske inte är okej om tio minuter eller tio dagar men någon gång kommer problemet vara ur världen. Vare sig det handlar om att hinna med ett flyg på resan eller stress i vardagen.

Tack Amsterdam!

Bjuder även på temalåten för den här resan: Playing with the Devil! Awesomeness.


För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

most valuable player


"Vi hörs imorgon", nästan en månad senare. Men ändå.

Tänkte jag skulle berätta lite om min Stockholmsresa 2.0, när jag åkte på Maxskolan. Tanken var ju att jag skulle skriva varje kväll men oj, jag var alldeles för upptagen för det!

När jag var framme i Stockholm träffade jag min rumskamrat, Martina, som aldrig varit i Stockholm förut. Jag kände mig smått rutinerad, i förhållande till henne.Vi skulle leta upp vårat hotell, och det var inte det lättaste! Jag själv hade inte fått någon information alls av min chef eller så, så jag fick googla för att ta reda på vilket hotell det var och hur vi skulle ta oss dit. Vi kom fram tillslut, men då hade vi virrat runt ett bra tag faktiskt.

 
Hotellrummet var helt okej. Dock kände jag mig smått obekväm över att dela säng med någon jag inte kände. Egentligen hade jag velat bo själv överhuvudtaget men jag fick gilla läget helt enkelt.

Vår första dag hade vi ingen riktig aning om vart vi skulle. Vi hade en adress till Garnisonen och vi fick läsa karta för att ta oss dit, bilvägen, så det blev en ganska duktig omväg. När vi väl tagit oss dit hade vi fortfarande ingen aning om vart vi skulle. Ninjaskolan borde den heta istället. Man skulle gå in i en bakväg/nödutrymningsdörr (?) och ta hissen ner två våningar (två källarvåningar) där det stod att våningen var ett lastutrymme (?!) men då skulle man ta dörren mittemot och gå mot ett gym som låg i en korridor där en av dörrarna var till Maxskolan. What. the. fuck. Vårt mål var att komma i tid och när vi var framme två minuter för sent var jag mest lättad över att överhuvudtaget ha hittat dit utan någon som helst beskrivning.

Vi fick sitta som i en lektionssal. Jag satte mig närmast Jonas (vår kursledare) och kände mig som teacher's pet deluxe. Vår första uppgift var att på ett stort papper skriva/rita om oss själva, för att sedan gå fram och presentera oss. En kul uppgift som jag tog mig an med stort engagemang.

 
 Vi gjorde så himla mycket roligt! Jag trodde att Maxskolan skulle handla om basics när det kommer till Max, hygien, administration och försäljningssiffror. Istället ägnade vi hela tiden åt att prata om ledarskap, personlig integritet och att jobba i grupp. Vi fick uppgifter som vi skulle lösa tillsammans. Och det är minsan inte lätt att komma fram till ett slutgiltigt beslut när man är 24 pers. Vi blev tilldelade ett grupparbete om att redovisa FIRO-teorin. Det bröt ner hela min värld i princip, läxor...

Nordby visar vägen. Till hotellet. Med världens omvägar.

Så kvällen gick i grupparbetets tecken och jag var inte särskilt överens med min grupp. För det första så var uppgiften ganska svår, jag tyckte att vårat material kändes väldigt luddigt. För det andra så hade jag en klar bild av hur jag tyckte vi skulle dela upp arbetet, medan min rumskamrat menade att det inte var tillåtet på universitet. Jag menade att alla skulle få varsin del av arbetet att ansvara för medan hon menade att vi skulle skriva allt tillsammans. En av de andra höll med vem som nu hade sista ordet och den fjärde sov. Men jag svalde min stolthet och sa okej, vi gör det på ditt sätt.

Då blev vi istället sittandes, helt tysta. Ingen hade känsla för det där med att skriva ihop. Så jag tog mitt block och började skriva, med två andra hängandes över axeln och en fjärde som fortfarande låg och sov i min säng. Lite bitter blev jag faktiskt. När jag skrivit ner allt delade vi upp anteckningarna så att alla kunde få varsin del och jobba med den.

 
Dag två bestod av en massa annat spännande som brandsäkerhet och HLR. Jäkligt bra utbildning! Önskar att alla på restaurangen kunde få gå den. Vi fortsatte med våra gemensamma övningar och hade diskussioner, fick lära oss mer om FIRO-teorin och så vidare. När dagen var slut tog jag mitt och stack till Medborgarplatsen. Själv, för första gången på vad som kändes en evighet. Mötte upp Manfred för att ta en fika och bara prata lite allmänt om livet. Hela tiden hade jag i bakhuvudet att vi hade vår redovisning imorgon och att vi var ganska så duktigt oförberedda. Ändå hängde vi många timmar. Men jag behövde det.

 
Sista dagen. Vi checkade ut och släpade med oss vår packning. Jag råkade vara lite otrevlig mot receptionisten (en starköl stod av någon anledning uppskriven på vårat rum, fick lite smått panik och tänkte inte riktigt på hur jag formulerade mig) men jag skickade faktiskt ett mejl efteråt och bad om ursäkt. Så det så!
 
Vi hade våra redovisningar och till min stora förfäran insåg jag att bara en av mina gruppmedlemmar tagit sig tid att omformulera det jag skrivit. Irritationen var ett faktum. Däremot fick jag tillbaka det när vi fick respons och Jonas berömde oss för två, tre slutsatser som vi (jag) dragit. Så jag sög åt mig äran ändå, sedan var det bortglömt. Jag vet att det är klyschigt att påstå att man är den som gjort allt i ett grupparbete, men det var faktiskt så.
 
Ett av det sista vi gjorde innan vi skiljdes åt var att ge varandra positiv feedback. Vi satt mittemot varandra, så nära att knäna tog i, och i 30 sekunder skulle vi bara mala på om positiva saker hos personen som satt framför oss. 23 gånger. Det var jäkligt roligt faktiskt! Jag blev så himla glad och varm av alla fantastiska saker som folk sa till mig. Även om man en eller två gånger hade lust att säga "Du, vi skiter i det här, jag har inte ens sett dig förrän nu så jag kan faktiskt inte säga något. Du har fina ögon", typ.

Innan vi skulle avsluta fick vi veta att de varje gång vid kursens slut låder alla deltagare skriva på en lapp och rösta på den de tycker bidragit mest till att det blivit en bra kurs. För andra gången någonsin fick de fram en delad förstaplats och jag var med på den, tillsammans med killen jag röstade på. Vilken känsla det var!

 
 
Tog kort och skickade till chefen direkt. Så det gick jag runt och viftade med i några dagar, hähä. Vi fick även avsluta med att berätta om våra främsta förebilder, motivera varför, och sedan fick vi i läxa att tala om för vederbörande vad vi sagt. Så jag ringde min två förebilder, min mamma och min pappa, och talade om för dem varför. Min pappa blev så glad att han började gråta. Det var fint.

Jag var jävligt nöjd med de här tre dagarna. Maxskolan var en helt fantastisk kurs som fler personer borde gå. Jonas var jätteduktig och inspirerande. Det var ändå underbart skönt att få komma hem igen och jag var så himla taggad att komma tillbaks och typ, förändra världen. Jag har verkligen växt i sinnet, och jag är så himla glad att jag fick ta del av det här! Och det var jättekul att få diplomet och att Jonas ville prata med mig i enrum efteråt och ge mig beröm. Häftigt. Tack Max!

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Körkort!



I tisdags skrev jag teoriprovet. Fick 59 poäng, vilket var över min förväntan. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara det.

Idag hade jag uppkörningen. Jag körde lite landsväg, backade runt hörn och.. körde lite mer landsväg. När vi var tillbaka så sa besiktningsmannen så här:

"Jadu Ida (åh herregud, det gick åt helvete, jag missade sidospeglarna för många gånger, jag var för feg när jag skulle ut på vägarna, jag körde för fort).. Jag måste säga att det var riktigt längesedan jag åkte med någon som kör så naturligt som du gör. Allt gick så smidigt och du fattade perfekta beslut hela tiden. I protokollet nu skriver jag "Mycket bra" och det har jag bara gjort sammanlagt tre gånger under mina 5 år i det här yrket. Det förvånar mig verkligen att du kört så kort tid, men det visar bara att du har känsla för det här. Då känns det självklart att godkänna dig, du får ett godkänt med ett stort plus i kanten!"

Jag vet, jag är skrytig. Men ni skulle också berättat för andra, om ni var i min situation.

Pappa hämtade mig på skolan och skulle "bara hämta en grej på kontoret" innan vi åkte hem. Där stod min bil! Så jag fick köra hem! (Tack farmin, du är bäst!)

Känslan när jag satte mig i bilen och drog på musik på högsta volym var överväldigande. Alltid när folk sagt att det är en häftig känsla att köra ensam första gången, så har jag tänkt "jaja, whatever, så speciellt kan det inte vara". Men åh, jag var i extas, skrek till av glädje! Så jag körde runt lite i stan och öste musik..

En mycket, mycket, mycket fin dag.

Imorgon ska jag börja jobba. Jag är faktiskt väldigt opepp, då jag har dragit på mig världens hostförkylning, och hela min kropp känns mörbultad efter dessa intensiva/nervösa/stressiga dagar. Men det får det allt vara värt!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Mer student

Idag ramlade det in lite bilder i min Hotmail-inkorg. Anders, Manfreds pappa, har skickat några av bilderna som han knäppte på min student. Jag tänkte dela med mig lite!



Med familjen Hanberg/Karlsson plus två av världens finaste tjejer - Ellen (haha) och Mary!




"Bilar"-såpbubblor!




Med mamma och farmin!




På flaket med en av mina två skyltar, haha.




Fy vilken bra dag, längtar tillbaka!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Studenten


För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten - fy fan vad vi är bra!

Studentfirandet håller på för fullt, men jag ville bara dela med mig av den här bilden som kommer dyka upp i Östgötatidningen inom kort! När vi gick från kyrkan till skolan såg jag skolans fotograf och posade lite, och nu kom bilden med i tidningen! Görkul!

Nu ska vi fortsätta studentfirandet, jag skriver mer när tillfälle ges.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Vi firar



I torsdags var det exakt fem år sedan vi blev tillsammans.

På torsdagen storstädade jag vårt rum, vädrade ur och tände ett doftljus. På Manfreds sängbord ställde jag en vas med tio röda rosor, två ljus och ett paket After Eight. Och på hans del av sängen la jag ett paket. I paketet låg en svart/vit-randig, långärmad tröja från JC. Och den tröjan köpte jag av en särskild anledning. Det var nämligen så att när han öppnade paketet, så var det på timmen exakt 5 år sedan vi kysstes första gången, och då hade han på sig en svart/vit-randig, långärmad tröja. Jag tyckte att han var så fin i den, och nu använder han den inte längre eftersom den är för liten. Så han fick en ny, nästan likadan, dagen till ära.

Manfred kom hem på kvällen och jag blev så glad över att se honom. Han verkade nöjd med vad jag åstadkommit och jag fick två presenter av honom också; en hjärtformad ask med marsipanchoklad och en parfym som luktade underbart. Vi kliade på varandra tills ljusen brunnit ner och sedan somnade jag i hans famn.

Vi firade mer ordentligt dagen efter, dvs. igår. Vi köpte kakor, blandade saft och gjorde kaffe. Vi la allting i en picknickkorg och runt tiotiden på kvällen satte vi oss i bilen för att bara köra omkring i mörker och regn. Manfred hade dessutom bränt en skiva med låtar som han själv skrivit, spelat in eller mixat. Eller alltihop.

Utan vidare mål åkte vi omkring på ödsliga landsvägar i mörker och regn, lyssnade på Manfreds skiva (som för övrigt var utomordentligt jäkla bra, ni ska få höra så fort han lagt upp låtarna) och bara pratade i ungefär två timmar. Sedan åkte vi till Hargsjön, parkerade där och fikade. Och pratade.

Klockan ett på natten var vi hemma igen, och vi gick raka vägen till sängen och bara kraschade.

Antagligen det finaste firandet av årsdag någonsin.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Skogssjön

Igår hade vi programdag på skolan. Det vill säga, hela NV-arbetslaget begav sig mot Skogssjön för tävlingar och andra skojiga aktiviteter. Våra fadderbarn fick vara i vår grupp, plus två elever från NV2:an. Rebecka kom dessutom och hälsade på, så hon var vår lilla maskot. En dag full av vattenmätning, säckhoppning, godisätning, godisråttespottning, ordbildande, kluringar, lappleken och en massa annat. Galet kul, om man bortser från mina blöta fötter, haha. Jag tog dessutom inte så mycket bilder, jag hade fullt upp med annat. Men här kommer några!


Fyra av mina, Nattis' och Sofies små fadderbarn ur ettan; Jacob, David, Mårten och Johan (ja, Palm).


Lappleken i full gång. Armbåge mot fot!


Traditionen säger att ettorna måste bada, oavsett väder. Lite skeptiska, men mycket modiga ettor! (Ganska så exakt halva NV1:an badade, naturligtvis stundar straff åt de som fegade ur!)

And there they go!

En mycket trevlig skoldag måste jag säga.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Liseberg!

För två dagar sedan trotsade jag, min familj och min kära vän PJ vädergudarnas vrede och bilade ner till Göteborg för att spendera en dag på Liseberg. Det var helt klart mitt bästa Lisebergsbesök of all time, trots att PJ (på min begäran) tvingade upp mig i Uppswinget. Helt galet var det. Men efter att vi åkt tills vi båda var vimmelkantiga, vi fått varsitt ragg, (matat kajor i Ljungskile,) vunnit varsitt gosedjur och ätit glass i Ben & Jerry-glassbaren kunde vi åka hem trötta men lyckliga.


Bilder från PJ's mobil.


Ett namnhalsband jag köpte i deras presentbutik.


Pingvinen PJ-Roy, som jag vann tack vare PJ!


Balder! Vi skulle göra "adliga-damen-posen", haha.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Omberg


Jag tog inte så mycket bilder på Omberg. Skälet var att jag helt enkelt inte ville ha med kameran när vi var ute och gick och så. Man vill ju inte gärna tappa kameran i så väl vatten som lera.

Vi bodde i alla fall på ett vandrarhem. Det var jätteroligt, minst sagt. Under vår vistelse på Omberg så var vi i alla fall ute och fångade alltifrån humlor till grodor till andra vattenlevande organismer så som diverse larver och dylikt. Vi gick en hel del, och jag och Rebecka passade på att plaska lite extra i lerpölarna. Det var flera år sedan jag hade på mig gummistövlar sist, haha. Vi grillade även korv (eller ja, jag fick nöja mig med "pintabröd") och hade diverse aktiviteter. Och ja, så mycket mer än så gjorde vi egentligen inte. Dog lite för att vi inte hade någon täckning, kanske.

Det var några fina dagar med en fin klass, helt enkelt.
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Stars on Stage

Ja, jag lever! I torsdags var vi på Stars on Stage och jag stannade kvar under tiden de packade ihop, så jag kom hem ganska sent. Igår var både jag och Manfred sjuka så vi låg och sov halva dagen. I kväll ska jag till Rebecka för att ha en liten myskväll med gänget. Kan behövas!

Stars on Stage var i alla fall skitbra! Väldigt proffsigt upplagt och regisserat, och det var väldigt varierande nummer vilket gjorde det hela allt annat än långtråkigt. Jättebra jobbat, allihopa!

Jag satt i publiken och sprang inte runt och fotade, därför är inte bilderna så där jättebra. Men jag kände att för en gångs skull vore det skönt att bara sitta ner och faktiskt lyssna, istället för att bara koncentrera mig på fotograferandet. Det blev ungefär 30 bilder, och här kommer ett litet urval av dem.


Hanna och Co. sjunger Ain't No Mountain High Enough. Där snackar vi peppmusik!


Sebastian trollar. Helt otroligt duktig kille!



Till vänster syns min fina pojke som spelar bas på en Green Day-låt. Till höger har vi Cecilia, en tjej från Mjölby Gymnasium som är med i juniorlandslaget i, ja.. bågskytte.


Låten Chicken framfördes av ett gäng duktiga pojkar. Till vänster syns John som spelade bas (och gjorde en galet snygg entré för den delen) och till höger har vi Herr Herrgårdh som lirar trumpet. Awesomeness!

Avslutningen på hela konserten. Alla var jätteduktiga, och jag blev riktigt sugen på att försöka vara med nästa år, de verkade ha så roligt!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Kvarteret Skatan, nästa!



Dag två av den här förbannade.. förkylningen? Ja, förkylning är det nog. Dagen började ju naturligtvis med att alarmet på mobilen inte ringde. På morgonen mådde jag inte heller särskilt bra, men jag tänkte ändå gå till skolan eftersom jag hade prov i fysik och tyska. Så, klockan tio var jag på skolan. Kommande lektion var naturligtvis inställd, efter den var det lunch och efter lunchen hade vi biologi med fritt arbete. Kul. På tyskan skrev vi en uppsats, jag valde Was ist ein Held? (sv: Vad är en hjälte?) och jag skrev om farmin. Fick veta att jag skulle skriva kompletteringsprov i hopp om att nå MVG. Sist men inte minst hade jag fysikprov. Det gick bra, fast jag hann inte göra de uppgifter jag visste mig kunna (vi fick ingen angiven sluttid, hade vi fått det hade jag ju planerat bättre). Därför kan jag inte få VG på provet och där kan jag kyssa mitt VG i fysik A - farväl. Så nu vet jag ytterliggare ett ämne jag ska tenta upp när jag gått ut gymnasiet.

Dagen har därför inte varit så där jättebra. Jag borde göra engelskan men jag orkar inte. Jag känner mig inte skyldig världen någonting denna dag.

Som plåster på såren har jag beställt kläder från Gina Tricot (hur mycket plåster det är vet jag egentligen inte, det svider i plånboken) och nu ska jag umgås med min pojke resten av kvällen - bara ta det lugnt och vila bort förkylningen. Vi ska se på Kvarteret Skatan och bara gosa.

Förresten så är båda bilderna ifrån vår konsert med Peter Johansson. All cred till Kristina Grenblad som tagit förtjusande bilder!

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Kolmården

Nu är jag hemma från en tvådagarskurs i etologi @ Kolmården. Ni anar inte hur kul det har varit! Jag får helt enkelt berätta från början - i slutet kommer det bästa, tro mig!






I fredags kom jag till anläggningen "Forskning & Utbildning" (tror jag att den hette) där jag träffade de andra deltagarna. Jag var den enda som inte kände någon annan sedan tidigare, vilket tidigare skrämt mig men snabbt insåg jag att det bara var till min egen fördel. Vi hälsade, fick nycklar samt rumskamrater. När alla var samlade lekte vi lite lära-känna-lekar innan vi gick ner till vattnet. Rebecca tappade ner ett linslock mellan stenarna, så de sista 40 minuterna tillägnades åt att försöka få upp det. På kvällen spelade vi Djur-jeopardy och mitt lag vann, till vår stora förvåning.




Den andra dagen gick vi runt på djurparken och fick lite information om diverse djur. Dessvärre tog kamerabatteriet slut när vi skulle kolla på delfinernas träning och sedan pingviner och sälar, men världen går inte under för det. Vi gick på föreläsningar och sedan skulle vi göra en etologisk studie på ett djur. Jag och Mikaela valde att studera tigern, då ingen av oss är särskilt förtjust i apor. Dagen fortskred med ytterligare några rundvandringar, föreläsningar samt Twister-turnering.



Sista dagen bestod också av en del rundvandringar. Bland annat så tittade vi på de helt underbara surikaterna! Jag blev lite kär faktiskt. Men, det var en tidpunkt på dagen som alla sett fram emot; vi träffade vargarna!



Vi inte bara tittade på dem utan gick också in i inhägnaden för att få kela med dem! Vi hade fått diverse förhållningsregler om vad man fick och absolut inte fick göra, så det var ganska spännande att se vad som komma skulle.


Men det hela gick smärtfritt! Så här mysigt kunde man ha det om man hade tålamod. Alla var som helt lyriska, och tro mig när jag säger att de flesta mådde hur bra som helst! Vargar är helt underbara, tro mig.

Som om inte vargarna var tillräckligt så blev jag helt till mig när vi skulle kolla på rovfåglarna. De är ju så majestätiska så det inte är sant. Därför tänker jag använda en bild på harrishöken Victory som avslut på detta lilla inlägg. Fina pippi!



Tack Doris och Kungshögaskolan för en sjuhelvetes upplevelse!
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.
Tidigare inlägg