Change of Seasons

För ovanlighetens skull (not) har jag suttit och gråtit helt otröstligt en stund, trots tre ångestdämpande. Allting jag gör leder mig förr eller senare till det faktumet att Sophie snart inte finns mer. Ikväll började det med att jag gick igenom min ekonomi för denna månad, och planerade för nästa. Kostnaderna för hästen står för 36% av mina (förutsedda) utgifter nästa månad.

 

Jag skulle planera ekonomin och var tvungen att googla lite på vad det kostar att avliva. Det ledde mig in på läsning om de två olika metoder som finns, visserligen kände jag till dem sedan några veckor tillbaka men jag har dragit mig för att läsa om detaljerna. När vi avlivat katter så har de somnat in fridfullt i famnen på mig. Så är inte fallet med hästar.

 

Det finns två olika metoder; mekanisk eller medicinsk avlivning. Förstnämnda innebär att man skjuter hästen med bultpistol i pannan så den blir medvetslös, för att sedan avbloda den så den dör när hjärtat stannar. Andra alternativet är att injicera sömnmedel så de dör av andnings- och hjärtstillestånd.

 

Så där vid första åsyn känns ju mekanisk avlivning helt fruktansvärd, men faktum är att det är det absolut bästa för hästen. Det går snabbt och de märker inget. Väljer man medicinsk avlivning riskerar mycket att gå snett, att de är vid medvetande när de faller ihop och till och med gör sig illa. Ibland måste man göra om processen om första dosen inte tar eller om kanylen åker ut.

 

Jag visste faktiskt inte hur man avlivade hästar, så jag var tvungen att göra research. Det är vedervärdigt att läsa om. Jag är dock, mitt upp i allt detta, så oerhört tacksam för Kajsa, stallägaren jag hyr in mig hos. Hon har inte bara erbjudit att begrava Sophie i sommaragen, hon hjälper mig ordna med det praktiska och har lovat att hjälpa mig dagen det är dags. Jag får välja precis hur mycket eller hur lite jag vill vara delaktig, och om veterinären hade frågor om det praktiska så sa Kajsa att jag kunde hänvisa direkt till henne. Så jag slipper tänka på det. Jag kan knappt föreställa mig hur mycket värre detta hade känts om jag varit tvungen att lasta och åka iväg med Sophie för att avliva henne på klinik, kanske behövt vara med på avlivningen, och åka hem med tom transport som jag behövt städa ur efteråt.

 

Jag har alltid känt att jag måste vara med när mina djur avlivas. Det har aldrig funnits som alternativ att låta bli. Men denna gång har jag valt att inte vara i närheten, för det skulle nog traumatisera mig för livet. Kanske är jag med tills hon fått lugnade inför avlivningen, så det sista jag ser av henne är att det ser ut som hon somnar. Så kan jag någonstans få känna att hon somnat in. Det känns så makabert och rått att prata om, men jag måste vara transparent för att kunna bearbeta det.

 

Jag kan inte fatta att det närmar sig.. jag fattar verkligen inte.

 

Jag ska försöka skifta fokus och berätta vad jag gjort senaste dagarna.

 

Jag stannade uppe lite för länge, natten till fredagen. Jag skojar inte när jag säger att jag bloggade i många timmar. Var så uppe i varv när jag var färdig. Artemis och jag låg och kollade på ett avsnitt av My Cat From Hell en stund innan läggdags men jag kände inte riktigt att jag klarade av att kolla klart. Alltid när man ser på program där experter ska hjälpa lösa beteendeproblematik hos barn eller djur så är det ju föräldrarna respektive ägarna det är fel på. I detta avsnitt var det en katt som var aggressiv och gick till attack. Visade sig att ägaren slog henne när hon gjorde utfall mot honom och att hon var okastrerad. Blev så provocerad av okunskapen att jag inte pallade titta. Får prova nåt annat avsnitt nån annan gång kanske.

 

Jag jobbade 11-18 på fredagen sedan och hade häcken full hela dagen. Det händer inte supermycket på jobbet nuförtiden men ibland får vi riktiga mastodontprojekt att ta oss an, och detta var ett sånt tillfälle. Vi ska skicka tillbaka mängderr med varor från butikerna till vårt centrallager, inga konstigheter bortsett från att vi denna gång skulle frångå våra rutiner (som inte sitter så där jättebra hos någon av oss för vi inte gör det så ofta) och förvirringen var total. Ingen fattade någonting. Vet inte om jag någonsin känt mig så korkad, för hur många gånger cheferna än förklarade så visste jag fortfarande inte hur jag skulle gå till väga. Vilket i och för sig inte var så konstigt, för alla var osäkra och sa olika saker. Det var med stor frustration jag lämnade jobbet den dagen, och en lika stor lättnad över att pga. permitteringen inte behöva jobba på en vecka. Det är ju alltid den dagen jag går och ser fram emot; fredagen efter vilken startskottet för en veckas ledighet går. Insåg nu att jag ju ansökt om semester första veckan i juni. Undra om det beviljas.

 

Min häst och Kajsas hästar går ute på nätterna nu eftersom stallet är så fullt av hästar att det inte finns boxplatser nog. De får komma in på morgonen/förmiddagen och vila istället. Det var oväder natten till lördagen så jag var väldigt blödig och tyckte så synd om dem som varit ute hela natten (vilket de ju egentligen är helt skapta för att göra, men ändå). Så jag var där på morgonen och hämtade in dem, och grejade i stallet länge bara för att ha något att göra efter jag ryktat Proppen och hon fått mat.

 

 

När jag kom:

 

 

När jag gick:

 

 

Proppen:

 

 

När jag sedan kom hem så städade jag, och efter en stund kom Johanna. Vi satt vid matbordet och pratade strunt och åt glass i många timmar. Jag blev helt förskräckt när jag såg hur mycket klockan hunnit bli när hon skulle åka hem.. vi satt nog säkert i 4 timmar och bara pratade, samt inspekterade hennes odlingar i vår trädgård det sista vi gjorde innan hon åkte hem. Jag har lite planer för den nu faktiskt, hoppas kunna rensa den på riktigt gammalt bös som ligger lite här och var, och bara kunna klippa ner och gräva upp allt som är halvdött. Ska be farmin komma med släpkärran någon dag så jag kan monterna ner och slänga min fuktskadade/deformerade garderob bland annat. Har även hittat gamla pallkragar i jorden i rabatterna, lite sånt liksom.

 

Idag ringde väckarklockan strax efter 08.00. Döm om min förvåning när jag vaknade och Wyoming låg INTILL mig i sängen. Som jag älskar denna lilla tjej och som det gläder ig varje gång hon gör sådana här framsteg. Jag hoppas kunna vinna hennes fulla förtroende någon dag.

 

 

 

Vi åkte först in till stan för att möte upp Musses tillfälliga jourhemsmatte, och ta över Musse. Han skulle nämligen flytta till ett jourhem i Göteborg. Vi åkte sedan till stallet och gav hästarna lite frukosthö i hagen, sedan till Söle för att Martin skulle lämna sin förra dator till Simon. Hur gulligt är inte det? Han köpte ny dator för ett tag sedan och insisterade på att ge bort sin gamla till min lillebror, under förutsättning att han ville ha den så klart och det ville han oerhört gärna. Det var tredje gången på tre dagar som Martin var ute där nu, då det naturligtvis krånglat gångerna innan. Men nu fick han det att funka. Han är väldigt snäll som engagerar sig så för Simons skull. ♥

 

När vi var på Söle hade jag en inbokad telefontid med min mentor Marie-Anne på Joyvoice. Joyvoice pausade ju all sin verksamhet när coronaviruset bröt ut (jag hann bara hålla ett rep) och nu i juni är det dags att återuppta repen igen fast i lite annan form. Vi anställda har gått och väntat i några månader på besked om hur det skulle bli och jag ska faktiskt, genuint och ärligt, säga att jag av egoistiska skäl hoppades på att inte behöva hålla körrep i juni. Endast med anledning av det här med Sophie. Att leda Joyvoice är ett av det roligaste jag gjort, men det är också helt nytt för mig och kräver mycket förberedelse, tid och fokus. Tre saker jag inte känner att jag har utrymme för. Som det ser ut nu kommer jag hålla rep kvällen innan Sophie ska tas bort. Jag fick panik till en början, och övervägde att kontakta min mentor för att säga att jag klarar inte detta nu. Men efter en kort betänketid kände jag att nej, jag ska inte bara lägga mig platt och drunkna i självömkan. JA det kommer bli stressigt. JA jag kommer må dåligt. JA jag kommer vilja dra mig ur. Men det känns viktigt för mig att ändå genomföra. Inte för utmaningens skull (för utmaning är det sista jag vill ha just nu) men för att jag inte ska gå under. Jag ska bara sänka kraven på mig själv, det behöver inte vara perfekt, och fokusera på glädjen. Det kommer förhoppningsvis bli en otroligt stark avledande manöver, att ägna kvällen innan åt något så roligt.

 

Jag blev otroligt lättad efter samtalet med min mentor och att få ventilera mina känslor och vara helt ärlig. Hon är fantastiskt bra på att peppa och jag kände mig mer självsäker och motiverad efteråt. Jag tror det kommer gå bra ändå och jag kommer inte ångra mig i efterhand att jag valde att genomföra detta, trots allt.

 

Efter detta bilade vi till Göteborg för att lämna Musse i sitt nya jourhem. Jag ska medge att jag är ovanligt nervös över hur det ska gå. Jourhemmet är toppen men det är alltid jobbigt att installera okastrerade, sjuka och smått skygga katter hos nya människor. Jag förväntar mig att katten kommer vara aggressiv, förstöra saker, kissa/bajsa utanför lådan etc. Det är knappt jag vågar fråga hur det går. Jag bara väntar på att de ska höra av sig och säga att det inte funkar. Då kan man bara bli positivt överraskad. Håll tummarna..

 

Efter detta tog vi en liten snabb sväng till Science Ficiton-bokhandeln. Jag älskar verkligen den butiken. Martin handlade en hel del grejer där idag, själv köpte jag några böcker bara.

 

Vi stannade till i Uddevalla och åt en lättare middag på Pinchos. Deras fishless & chips är helt amazing, jag fattar inte vad fuskfisken består av, den har verkligen samma konsistens och smak som torsk.

 

Mina tre favoriter på Pinchos; vitlöksbröd med mozzarella, vårrullar och fishless and chips. Jag beställde även två efterrätter och skrattade gott åt att jag fick två skedar. Som om jag skulle dela med mig liksom.

 

 

 

 

I bilen på vägen hem från Uddevalla satt jag och nötade lite låtar som vi ska sjunga på Joyvoice-repet nästa vecka. Jag körde samma parti om och om och om och om och om igen i olika stämmor, stackars Martin om tvingades lyssna på eländet lyckades ändå somna sista biten. Men måste ändå säga att jag blev positivt överraskad över hur snabbt det satte sig för mig. (Det lär jag få äta upp att jag sagt, har garanterat glömt allt imorgon.)

 

Här är de tre böckerna jag köpte på bokhandeln, ett spel som Martin köpte till mig samt två handdukar som Martin fick på köpet för att han handlade för så mycket. Imorgon är det nämligen Towel Day eller Handduksdagen, en dag man firar till minne av Douglas Adams, författaren till Liftarens Guide till Galaxen. Dagen till ära ska man bära med sig en handduk. För att förstå sammanhanget bör man kanske läsa boken, haha.

 

 

 

Jag älskar dessa bilder men kände inte att jag hade råd att lägga pengar på den just nu. Så MArtin köpte den åt mig, som present. Jag blev så glad. ❤

 

 

Det var nog allt för idag. Jag börjar bli trött så jag ska nog gå och lägga mig, så jag kan ta nya tag imorgon. Jag har så mycket att styra upp så det är inte klokt. Vet inte ens var jag ska börja.

 

Men det grer sig.

 

Tack för ni läser. Kram på er ♥