Change of Seasons

I söndags blev jag lite spontant ledig från jobbet med tanke på att farmor gick bort dagen innan.. Martin jobbade och jag ville inte vara ensam med mina tankar så jag frågade Lena om hon ville följa med till Horred och titta på häst. Jag går väl lite i hästköpartankar för att jag vet att det inte bara är en period jag är inne i, det är en livsstil jag haft och saknat väldigt mycket. Och är redo att ta upp igen. När jag sålde Dominique ville jag ta en paus innan jag skaffade en D-ponny och det var 10 år sedan nu. Jag kollar HästNet varje dag, inte bara en utan flera gånger. Jag såg en skäck för några veckor sedan.. som jag bara inte kunde sluta tänka på. Så jag ringde och frågade om hon fanns kvar. Det gjorde hon. Jag hade för avsikt att ta en tur till Horred under förutsättning att en vän kunde följa med, så vi kunde umgås och ta en roadtrip liksom. Jag hade aldrig åkt själv, det är ju ändå en resa på över 50 mil sammanlagt. Men Lena var sugen på att följa med så åtta på morgonen drog vi från stan.

Jag tror man helt ärligt kan säga att det var lite utav en katastrof. De som hade hästen driver verksamhet där de köper in och säljer vidare, så de hade många hästar. De hade henne hemma på lösdriften, och vid en provridning brukade de köra hästen med transport till sitt ridhus någon mil bort. Nu hade deras bil gått sönder, så vi fick göra vad vi kunde av situationen. Det är svårt att bedöma en häst bara av att skritta, trava och galoppera längs en grusväg, jämfört med att rida i ett ridhus. Men framför allt så gick hästen omkull när Lena red, hon bara snubblade och ramlade ner på knäna..! Hästen var väldigt smutsig efter lösdriften, hade bar hals/nacke på sin ställen efter att täcket skavt bort manen, hade sår på benen efter vurpan och stora märken på rumpan efter en skada i hagen. Jag kände ett så trängande behov av att ta hem henne och bara pyssla om henne alltså, tvätta henne i timmar och bara låta henne landa i lugn och ro. Bli hennes bästa vän. Hon var så oerhört snäll och väldigt positiv när jag red, dock inte särskilt utbildad. Hon kunde inte flytta sig för skänkeln alls utan allt var bara gas och broms för henne.

Lena var inte imponerad alls och tyckte jag skulle låta bli att ens överväga att köpa henne. Men jag är inte den som faller pladask för de populära, duktiga och finaste individerna. Jag är den där som hellre tar mig an de trasiga och utstötta djuren. De som kräver tålamod och inte har förtroende för alla. Alla mina katter har varit hemlösa, förvildade eller avlivningshotade.

När jag letade efter häst ville jag ha en läromästare. Någon att utvecklas med och som kan lära mig mycket. Men efter att ha träffat denna fantastiskt vackra häst känner jag att nej, det kanske inte är där i livet jag är just nu. Jag kanske inte ska prestera eller ha hög prestige. Kanske behöver jag en Sofie i mitt liv, som jag mest spenderar tid med att pyssla om och kanske bara ta lugna uteritter med till en början. Är vi två lite halvvilsna individer som behöver lugn och ro, båda två? Som kan ägna tiden tillsammans på att bara vara oss själva och inte bry oss ett dugg om prestation?

Jag kan inte sluta tänka på henne. Egentligen skulle jag behöva vänta i alla fall tills jag sålt bilen men de har haft henne i två månader (relativt lång tid för hästhandlare) och när som helst kan någon lägga handpenningen och då är det för sent. Jag funderar så..