Change of Seasons

Jag gick och la mig igen efter att ha druckit den där juicen. Martin kom in och la sig hos mig. Det var mysigt men jag mådde så dåligt.. Jag vaknade efter ett tag och ringde jobbet, frågade om jag kunde komma in en timme senare. Efter många om och men visade det sig att jag behövde åka in snarast, ändå.

Jag försökte hålla huvudet uppe. Tycker att jag lyckades hyfsat ändå. Jag mådde lite bättre när jag väl kom igång men ändå inte tillräckligt för att känna att jag bidrog. Tack och lov hade jag fina arbetskamrater (och ett lugnt arbetstempo) som tillät mig att gå undan några gånger. Vi var ändå klara i tid och det var skönt. Väl hemma kände jag mig lättad över att arbetsdagen var över men så besvärad inför morgondagen. Ringde och förvarnade chefen om att ifall jag blev sämre inte skulle kunna dyka upp. Jag tog en dusch och la mig i sängen för att läsa. Martin var lite extra pragmatisk den kvällen och jag blev irriterad för jag kände mig mest i vägen. När han mår dålig är jag alltid där och pysslar om och matar med choklad i princip, medan han är mer åt andra hållet.. Om jag inte ber om något innebär det att jag inget vill ha. Så olika är vi. Jag kokade te och lagade mackor med leverpastej. Det smakade absolut ingenting. Kollade på filmen Moon med Sam Rockwell (kärlek) i huvudrollen, men somnade innan slutet.

Dagen efter vaknade jag upp tidigt eftersom jag hade tandläkartid klockan sju. Jag mådde betydligt bättre men fortfarande inte bra. Ringde och fick en ny tid. För tredje gången. Sov en stund till innan jag tyckte mig vara fit for fight och gick upp för att städa upp efter gårdagens bravader samt ta en tur till gymmet där jag körde ett najs axelpass. Åkte sedan till jobbet för att köra stängning tillsammans med Martin och två rookies. Det blev en lång kväll. Men vi gjorde i alla fall en snygg stängning. Fortfarande lite bitter över gårdagen fortsatte stämningen vara spänd mellan mig och Martin. I alla fall från mitt håll. Efter att i stillhet ha grubblat ett tag bestämde jag mig för att släppa på analyserandet och välkomnade varje liten silver lining. Jag bytte sängkläder och duschade bort "sjukheten" jag burit på och ställde mig sedan för att laga nyttiga kokosbollar. Som jag längtat! Vi satte oss i soffan med kokosbollarna, kaffe och ett täcke framför filmen Seven Psychopaths. Jag som fått ett Sam Rockwell-ryck. Bra film för övrigt, som jag dessutom lyckades hålla mig vaken till. Och det ska ni veta, det är ingen dålig bedrift. När filmen var slut la vi oss i sängen, lyssnade på musik och gosade. Jag beundrade honom och det kom faktiskt en ensam tår rinnandes ner för kinden på mig. Där han låg i halvmörkret, blundade och njöt av mina fingerspetsar som så lätt jag bara kunde, dansade över hans bröstkorg, så var han så utomordentligt jävla vacker att det gjorde ont. Viskade jag älskar dig i örat och pussade godnatt klockan fem på morgonen.

Jag vaknade fem timmar senare. Så jävla lycklig över att ha tre lediga dagar framför mig. Gick upp och även om förkylningen släppt nästan helt i både näsan och halsen kändes den hårdare i kroppen. Jag gjorde mig i ordning och städade lite. Väntade på att Martin skulle vakna så vi kunde åka in till jobbet. Jag tog med mig kokosbollar från igår för att bjuda Adis, som fyller 29 idag! Efter Martin börjat tog jag hans bilnyckel och åkte hem igen. Storstädade snabbt huset innan jag åkte hem till Söle för att storstäda hans bil. DET var välbehövligt vill jag lova. Men så snygg den blev! Åkte sedan tillbaka till Nordby, lyckades tajma in det med Martins rast så jag satt med honom ett tag innan jag lämnade tillbaka nyckeln för att ta min egna bil tillbaka till Söle för att städa den med. Tillsammans med familjen åkte vi till Tanum för att äta pizza. Åh det var så gott! Jag hade inte ätit något på hela dagen så mitt blodsocker var i botten verkligen. Efter min visit hos familjen åkte jag med min matkoma in till gymmet. Väl där taggade jag ner hårt och ville inget annat än att sova.. Det blev ett kort pass lats och biceps innan det blev dags för jobb på Cherry. Mitt sista pass någonsin.

Jag är trött på att vara sjuk. Men jag tror det var kroppens sätt att säga ifrån. Jag har slitit ut mig så obarmhärtigt de senaste veckorna att jag tror den fick nog och ville tvinga mig att vila. Men eftersom jag varit tvungen att jobba (och dessutom är för otålig slash korkad så hade jag bara en vilodag innan jag återupptog träningen) så går det inte över. För varje morgon blir det bättre men när dagen närmar sig sitt slut blir det dåligt igen. Men nu är jag ledig. Så jag ska sova mycket och inte vara riktigt lika aktiv. Hoppas det försvinner snart, jag gillar känslan av att vara driven och inte kunna sitta still. Det är en sida hos mig som har tvärtvänt och jag beundrar att jag själv orkar. Go me!

Nu ska jag ta mig igenom fyra timmars jobb bakom bordet. Mina sista timmar. Det känns vemodigt, men så är det för mig som avskyr förändringar och avsked. Måste påminna mig själv om hur skönt det ska bli att kunna leva även på helgerna. Andas.