Change of Seasons

Det där med att vara ute i solen var inte min bästa idé. Fy sjutton vad jag är bränd. Min hud på bröstkorgen är nästan lila och på benen är jag prickig, små blodfläckar liksom. Och det gör fånigt ont. Someone put me out of my misery.

Det var i alla fall skönt där och då, att ligga i hängmattan och lyssna på John Mayer och Ben Howard. Jag åkte iväg för att jobba och kom iväg lite tidigare än vanligt för att kunna besöka GMJ innan. Jag köpte tre nya serier, vilka ni ser ovan. 100 spänn styck. Glee har jag hört av många ska vara bra, jag kollade deras version av Somebody That I Used to Know och tänkte att det nog kan bli en skön kontrast till allt annat jag tittar på. Lie to Me säsong 1 har jag sett hur många gånger som helst men jag har inte brytt mig om att köpa boxen eftersom Manfred har den och ja.. Då har jag inte behövt en egen. Six Feet Under pratade min vän Ovä (aka Amanda) om och sa att det var det bästa som någonsin gjorts. Eftersom Michael C. Hall (killen som spelar Dexter) är med så kan det ju inte vara helt fy skam. Så nu har jag att göra när That '70s Show är slut (jag har bara sex avsnitt kvar, buhu).

Anyway, vi hade en jättedålig stängning på jobbet. Sista timmen sålde vi för flera tusen och var bara tre kvar så det fanns ingen tid till förstängning. Men jag jobbade i alla fal med Adam och Adis och det var roligt. Jag lovade Adam trehundra spänn om han hela dagen gick omkring i en alldeles för liten skjorta. Det gjorde han. Så jag förlorade trehundra spänn. Välspenderade? När jag tänker på vad alla gäster som såg honom måste ha tänkt så: hell to the yeah.

När vi stängt en timme senare än beräknat och det var dags att åka hem tog jag en omväg. Körde lite för långsamt på avlägsna skogsvägar. Lyssnade på John Mayer och började tänka lite för mycket. Omvägen hem spårade ur och snart strövade jag bara omkring utan mål. Grävde ner mig i tankar. Blev ledsen. Klockan var halv ett på natten och jag visste inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Så jag messade Robin och frågade om han hade femton minuter till övers. Åkte dit och fick för en stund panik, jag visste inte vad jag skulle säga. Övervägde att åka hem igen men stannade. Vi satt i min bil och stundvis var det tyst förutom Sigur Ros som flödade ur högtalarna och förutom att jag grät. Men det var en fruktansvärt behaglig tystnad, en sådan som behövdes mer än ord. Jag berättade vad jag tänkt på. Kommer man någonsin komma över jobbiga situationer man genomgått, eller kommer man bli mer och mer trasig allteftersom tiden går? Jag hade tänkt mycket på det, eftersom jag och Manfred skulle haft vår årsdag idag. (Jag saknar honom ibland.) Allteftersom Robin pratade kände jag bitarna falla på plats. Förundrades över hur någon kan vara så jordnära, så analytisk, intelligent. Så mänsklig.

Jag höll honom vaken och skämdes lite för det. Men jag var så glad över att jag valde att skriva till honom, och så himla glad över att han tog sig tid att prata med mig. Samla in förståndet. Tack.

Än så länge har jag sett några avsnitt That '70s Show, fått ett fint sms av Manfred och fått sova ordentligt. Nu ska jag åka och jobba. Ikväll ska jag åka raka vägen hem och krascha i min säng framför någon TV-serie. Ladda upp inför sista helgdagen och sedan börja peppa inför en liten resa jag ska göra tisdag till onsdag. Det ska bli skönt att komma bort lite.