go to hell for heaven’s sake
Häj bloggisen!
Misären fortsätter. Vi höll ändå både modet och humöret uppe de första dagarna utan vatten men dag tre tappade vi gnistan helt.
Jag har så svårt att fokusera på någonting alls egentligen, allt jag kan tänka på är att jag känner mig äcklig och smutsig och att allt annat också är äckligt och smutsigt. JAG VILL TVÄTTA MINA HÄNDER.
Så jag har mest spenderat tid i sängen och bara väntat på bättre tider. En period var jag ändå rätt motiverad att börja skriva på min hemtenta men jag kan inte förmå mig att fokusera på något alls faktiskt. Känner mig smutsig och obekväm. Jag brukar duscha 1-3 gånger om dagen.. och jag brukar ägna en stund åt att städa varje dag, innan jag åtar mig något annat. Allt det är ju för att hålla huvudet, tankarna och måendet i schack. Nu är allting liksom... out of whack.
Katterna har inget emot att vi hänger i sängen med vår värmefilt under täcket. Artemis bäddade till och med ner sig själv.
I lördags åkte jag till Nordby för att ta en dusch på personaltoaletten. Det var jäkligt gött, även om det är drygt att behöva åka 40 minuter för att kunna tillgodose ett basalt behov.
Martin ringde och frågade om han fick bjuda mig på frukost i stan. Det tackar man ju inte nej till direkt.
Wyoming hade varit lite hängig under dagen, och dagen innan. Verkade inte riktigt vilja äta, satt vid vattenskålen som om hon ville dricka men inte förmådde sig. Ville inte ha godis. Men så är det ju så kallt, och utan rinnande vatten har jag inte kunnat tvätta henne baktill där det fastnar kiss, så tänkte att hon kanske var obekväm och besvärad av det. Jamade när jag kom nära (vilket hon aldrig någonsin gör), som för att säga åt mig att inte röra henne. Men ringde ändå veterinären på söndagen, för att boka tid för undersökning på måndagen. Men bara timmarna efter spydde hon blod.
Så vi satte oss direkt i bilen och drog till Fredrikstad djursjukhus.
Lilla älsklingen. Hon mådde verkligen, verkligen inte bra. Jag var ganska upprörd, då jag vet att Wyoming på ett sätt lever på lånad tid då hon trotsat oddsen gång på gång. Veterinären sa "hon är en riktig överlevare" men jag är också rädd att den turen snart kommer ta slut.
Det blev en kort och orolig nattsömn innan det var dags att åka in till veterinären i stan med en av föreningens katter. Som tur var såg allt ut att vara bra med henne.
Efter veterinärbesöket åkte jag till Nordby för att möta min far på Jula, eftersom han slutade jobbet vid 10. Vi handlade lite tätningslister till fönsterna, tog en lunch och jag smet inom jobbet för att låna toaletten och mingla lite med en kollega.
När jag kom hem var det åtminstone väldigt vackert hemma.
Jag lyckades få tag på en rörmokare som kunde komma och hjälpa oss att lokalisera var vattnet hade frusit någonstans. Han såg att det var inget fel i pumphuset utan det var rören under huset som var helt genomfrusna hela vägen. Han tejpade upp en värmeslinga längs största röret men sa att det kommer inte räcka i denna kyla. Så jag åkte till pappa för att hämta mer värmefläktar och Martin åkte in till stan för att köpa rörisolering och en hårfön.
Vi satte in en värmefläkt och såg att det mest troligt läcker någonstans. Även inne i huset, när man häller vatten i handfatet är något galet för det rinner från röret rätt ut på golvet. Med värmefläkten på plats fanns inte så mycket mer att göra för tillfället, stämningen var vansinnigt dålig för vi båda var frustrerade och ledsna, så vi åkte åt varsitt håll för att ta en dusch och äta mat.
Jag åkte till Johanna där jag fick både duschat och blev bjuden på middag. Fredrik var också där och hans hund Max. Kolla så söta de är, Max och Herman.
Efter middagen drack vi te och spelade finns i sjön.
Med lite nysamlade krafter kunde Martin och jag sedan försonas hemma och ta nya tag.
Så direkt när jag vaknade idag kontaktade jag rörmokaren igen som vi väntar på just nu.
Martin gav mig halva sin Statoil.macka till frukost och jag delade den systerligt med Artemis.
Kitty klättrade ännu en gång upp på luftvärmepumpen, och rev ner en gardinstång på vägen.
Vi gick ut till husgrunden, där fläkten gjort ett jäkla bra jobb!! Oklart hur varmt det var där inne men säkert runt +15, det var i alla fall varmare under än inne i huset kan jag säga. Det verkade inte riktigt behövas, men vi blåste på rören med hårtork innan vi satte dit isolering.
Jag har inte direkt klaustrofobi men det är nästan så man utvecklar det där inne. Man kan knappt sitta upp raklång. Det är jättesvårt att ta sig fram, särskilt eftersom man kryper på vassa stenar. Dessutom hänger det en massa spindel-kokonger i taket :(((((( men jag såg inte en enda levande spindel där inne så det var okej... annars hade jag aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin krupit in där.
När isoleringen tagit slut kändes det som det blivit kallare där inne igen eftersom vi haft luckan in dit, öppen. Så vi bestämde oss för att vi var klara för nu, det mesta verkade tinat MEN vi vågar inte sätta igång vattnet ifall det är någonting som gått sönder. Därför väntar vi på rörmokaren innan vi gör något mer.
Tänk, tänk om... vi har vatten i huset i slutet av dagen. Jag tror jag gråter då faktiskt. Känner mig så färdig med detta äventyr.
Så var det ju Wyoming då. Jag är så orolig för henne, men samtidigt glad att hon inte är här nu när det är så kallt. Jag klistrar in det jag skrev på Katthjälpens facebook här, för att sammanfatta det som hänt.
Jag pratade med veterinären igår som berättade att alla undersökningar och provtagningar var utan anmärkning bortsett från en väldigt hög nivå natrium, vilket veterinären trodde var orsaken till hennes bekymmer. Wyoming hade de första åren i sitt liv i princip alltid urinvägsinfektion, och hennes urin var så utspätt att det såg ut som vatten. Precis när hon diagnostiserades med diabetes insipidus så försvann läkemedlet Minirin (som ögondroppar) från marknaden. Det var den bästa och mest effektiva medicineringen. Därför fick hon istället frystorkade tabletter som ska tas upp i munslemhinnan, Nocdurna, och jag har gett henne en tablett av det på morgonen och en på kvällen. Så här har vi gjort i några år och hennes urin har fortfarande varit väldigt utspätt, men hon har inte haft urinvägsinfektion sedan dess och både dricker och kissar mindre än innan.
För några månader sedan var vi på Fredrikstad djursjukhus och utredde något annat, när veterinären reagerade på att hennes urin var väldigt utspätt (vilket det alltid brukar vara). Hon sa att vi skulle öka dosen Nocdurna från 2 till 3 gånger om dagen. Vi gjorde det en period, men den tredje dosen uteblev ofta eftersom jag inte var hemma under dagarna, och så småningom återgick jag till 2 gånger om dagen igen.
För första gången i Wyomings liv är hennes urin väldigt koncentrerad. Veterinären misstänker att hon blivit förgiftad av den ökade dosen Nocdurna, och därför har så höga natriumnivåer nu. Det överensstämmer med hennes symptom och mående. Jag känner mig så ledsen och besviken på veterinären som sa åt mig att öka dosen, när enda anledningen var att hennes urin var utspätt men inga, verkligen inga andra, symptom funnits och gett skäl att ändra det upplägg vi hade.
Wyoming ligger fortfarande inlagd på djursjukhuset där man mycket försiktigt försöker få bukt med hennes obalans. Detta måste göras långsamt för att inte orsaka hjärnödem. Veterinären var inte så orolig för hur vi skulle få bukt med hennes nivåer i dagsläget, men desto mer bekymrad för hur vi skulle gå vidare i framtiden. Problemet med Nocdurna är att det är ganska svårupptagligt och därför svårt att justera dosen på; det måste vara högt nog för att kroppen ska få i sig tillräckligt även om den inte tar upp allt, men samtidigt lågt nog för att inte orsaka förgiftning igen.
Veterinären ringde precis och berättade att hennes natriumnivå fortsatt att stiga sedan igår, så de ska försöka öka droppet lite grann. Mest troligt blir hon kvar till imorgon.
Jag sliter lite med att inte bryta ihop av den oro jag käner för henne. I ena stunden tänker jag att jag ska fokusera på det jag vet, och inte ta ut någon förlust i förskott. Men så kommer jag på mig själv med att tänka på det flyktig, och känna typ "jag tar det som det kommer, jag kan inte göra mer just nu", men då känns det som jag inte bryr mig om henne och att universum kommer straffa mig genom att ta henne ifrån mig.
Det är inte lätt när ens ångesthantering och ens tvångstankar kolliderar.
2024-01-09
12:39:31
VardagKommentarer
Trackback
