Change of Seasons

Åh. Den här dagen blev paradoxalt nog inte riktigt som jag tänkt mig, precis som förutspått.

Jag hade för avsikt att beta av min att-göra-lista men då den är så otroligt lång kändes det bara hopplöst. Man måste ta lite i taget, har jag insett. Så jag tog tag i några av de tyngre punkterna bara, de som tog några timmar. Ringde lite samtal och dylikt.

Ägnade större delen av dagen åt lite vardagssysslor varvat med att sitta med kalendern i handen och planera och strukturera och känna bitarna falla på plats. Känna ett inre lugn och mer eller mindre få ordning på allt. Tog itu med befintliga och akuta måsten och tiden bara rann iväg. Åkte upp till Nordby för att handla lite födelsedagspresenter och blev fast där en liten stund. Martin och jag har som tidigare sagt var, kommit överens om att han ska lära mig att styrketräna självständigt. Problemet är attjag tycker att det är lite jobbigt. Jag har svårt för att lära mig nått nytt samtidigt som jag känner mig så utsatt, exposed, i brist på andra ord. Samtidigt så vill jag. Så. Gärna. (Jag vågade inte ens fråga honom ifall han ville hjälpa mig, berättade det för Adis som peppade mig som sjutton och praktiskt taget tvingade mig att ta upp det, det är jag väldigt tacksam för.) I vilket fall så hade jag planerat ett pass bodypump, kvällen till ära men Martin erbjöd sig att påbörja processen idag. Jag velade fram och tillbaka och till slut bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet. Satte mig i bilen för att hämta kläder och började peppa som fasen, och övertyga mig själv om att det skulle bli kul. (Jag kan verkligen höra mig själv efteråt, tjata på honom om att få lära mig mer så snart som möjligt.) Sjukt motiverad och glad satte jag i mig lite fil och flingor och det slog mig att jag - vilket jag inte brukar - anmält mig till passet långt i förväg och nu var det för sent att avbryta det. Så det blev inget pass med Martin. Jag blev så fruktansvärt grinig. Genuint besviken. Tänk att det kan vända så mycket? Blev ändå tvungen att genomföra träningen och efteråt cyklade jag av mig all frustration, med Five Finger Death Punch i öronen. Låg på 130 watt i genomsnitt och förbrände 300 kalorier på 25 minuter. Kött.

Så nu känner jag att det är dags att knyta ihop säcken för den här dagen. Städa lite, ta hand om tvätten, duscha och läsa eller se på TV innan jag kraschar. Imorgon börjas det. Helvetesperioden. Tre veckor med två lediga dagar. Men jag klagar inte (än), det är ju trots allt självförvållat. Praktiskt taget ringde biträdande och bönade och bad om pass så jag kan få ihop mina 200 timmar. Med jobbet (och förbättrade arbetsprestationer) i fokus, varvat med fortsatt projekt att lära mig matlagning, träning, att dag för dag bidra till att listan över måsten blir mindre och omprioriteringar av min tid så jag hinner med mina hobbys, min familj och mina vänner, så tror jag ändå att resten av den här månaden kommer bli bra. Jag känner mig piggare än på länge och just nu känns det som att det bara kan gå åt ett håll. Framåt.