Change of Seasons

Wow. Verkligen, wow. Wall of text incoming.

Det händer så fruktansvärt mycket just nu. Egentligen är jag åt skogen för trött för att skriva nu men det låtsas jag som att jag inte vet, så jag skriver ändå.

Jag vill så gärna blogga oftare men jag har inte haft möjlighet. Jag KAN blogga från mobilen men ibland vill den inte få med radbrytningarna plus att den obligatoriska bilden hamnar längst ner, vilket känns fult. Men jag tror det får vara värt det, jag känner mig nästan smått frustrerad över att jag låtit så många fruktansvärt bra dagar rinna iväg utan någon vidare dokumentation. From now on är det korta inlägg från mobilen som gäller. Japp.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag har snart tagit mig igenom den här månadens arbete. Sedan två veckor tillbaka har jag haft en enda ledig dag och det var för 7 dagar sedan. Jag har inte kollat schemat översiktligt på evigheter och blev helt paff när jag såg hur mycket jag tagit mig igenom och hur lite det är kvar. Men ni får inte missförstå mig, jag har valt de här 200 timmarna själv och jag älskar verkligen att jobba. Visst finns det tunga dagar och man kanske inte känner sig skitpeppad varje dag när man vaknar och vet att hela dagen kommer gå åt till jobb. Men någonstans finns drivkraften att göra det utan att räkna ner timmarna tills nästa lediga dag, och det har faktiskt inte med lönen att göra. Däremot så har jag ändå som princip att ta en dag i taget. På kvällen kollar jag vilken tid jag börjar kommande dag och endast den. Är faktiskt smått fascinerad över hur mycket jag betat av utan att tänka på det, bara chopchopchop. Nu jobbar jag varje dag på Max plus ett nattpass på lördag för att på tisdag få en ledig dag. Efter den har jag fem stängningspass på rad, följt av ett öppningspass och efter det tänker jag gå ledig tre dagar i rad med gott samvete. Jag känner mig inte ens sliten. Det är helt fantastiskt.

Helt apropå att idiotjobba så hade jag en ganska spännande helg förra veckan. Jobbade stängningspass på Max för att direkt efteråt halvt spontant hoppa in för att rädda Cherry från dess förfall. Hade en ganska dålig kväll. Satt vid bordet utomhus och lyssnade motvilligt på när Rövballebandet spelade. Röv. Balle. Bandet. Verkligen inte min grej någonstans whatsoever. Martin hade samma kväll åkt till Karlstad över helgen för att träffa lite polare (orolig_flickvän_92 hade innan han åkt bett honom att ta det försiktigt och inte göra nåt dumt, det ska nog gå bra svarade han och kom hem två dagar senare med en tredje gradens brännskada på vänsterhanden, boys are boys I guess) och jag tog tillfället i akt att få vara i hans hus ensam. Jag har inte sovit hemma på en vecka, jag har lite svårt för att vara här. Det står KRAV skrivet på alla väggarna som långsamt rasar in. Endast rent metaforiskt alltså. Jag vet inte vad det är, men när jag kommer hem är det omöjligt att slappna av eftersom jag bara tänker på allt som borde göras/fixas. I samband med allt jobb är det en ganska så heltaskig kombo. Så jag bodde i Martins hus i helgen. Ensam. Utan TV och dator. Det var skönt. Ett hus som inte är mitt ansvar men som ändå är mitt hem, på ett sätt. Jag kan känna mig som hemma, utan att känna alla krav. Det måste inte vara rent och städat överallt, eftersom det inte är mitt permanenta boende. Det betyder inte att jag inte städar, för när jag inte har nåt särskilt för mig gör jag faktiskt inte så mycket annat än att söka upp dammkorn eller ta mig an något så onödigt som att slita ut alla kläderna ur garderoben bara för att kunna vika dem och lägga in dem så snyggt som bara möjligt är. Men saker och ting blir så mycket lättare bara för att man inte MÅSTE göra dem. Så är det med jobbet också. Jag kan gå och räkna ner timmarna tills jag slutar, men när jag väl slutat kan jag tänka mig att jobba över flera timmar. Det känns hur lätt som helst att jobba då, när jag vet att jag kan gå hem när som helst, om jag vill. Hur som haver, efter mitt nattpass var klockan fyra på natten och jag gjorde dagens goda gärning genom att skjutsa hem en berusad främling. Kom hem sent och gick och la mig klockan sex bara för att vakna av väckarklockan en timme senare. Åkte iväg för att jobba öppning. Efter jobbet handlade jag lite mat och åkte till min nyfunna fristad för att äta en pizza, dricka en massa juice och ladda upp inför nattpasset. Låg i sängen för att läsa Dexter men hann knappt igenom första sidan innan jag slocknade. Sov i en timme innan det var dags att ge sig av till nästa jobb. Det var helt okej även om det var helt dött de första fyra timmarna. Efteråt lekta jag fyllechaffis än en gång, denna gången åt några arbetskamrater som dessutom lyckats hamna i bråk. Så det tog en evighet, 90 minuter närmare bestämt, innan jag var tillbaka. För att inte riskera att försova mig gjorde jag det jag lovat mig själv att aldrig göra igen. Dygna mellan ett nattpass och ett öppningspass. (Särskilt inte med dubbla pass med två timmars sömn i bagaget.) Men det gick bra faktiskt. Istället för att sova bestämde jag mig för att storstäda huset och snart var det dags att börja jobba igen. Efter jobbet åkte jag hem till Martin, drog på mig myskläder och satte mig på altanen för att prata i telefon med Cessan, tills hjärtat mitt kom hem. Jag var så oerhört trött att jag antagligen var världens otrevligaste sällskap. Somnade tidigt och morgonen efter kändes det som att jag sovit i en vecka. Upp och hoppa klockan nio igen för att återgå till arbetet. Sedan dess har det rullat på!

Vi påbörjade för övrigt projektet att lära mig styrketräna självständigt. Det är en liten tröskel att ta sig över, det där med att ta sig an något där man är helt lost. Men efter en stund känner man sig bara fokuserad som fan och skiter i resten. Vi tränade två dagar och jag hade så fruktansvärt roligt. Samt träningsvärk i mage och axlar i en vecka efteråt. Efter vårt första gympass var jag som helt lyrisk (vill du ha en endorfin så har jag en över och du är så vacker att jag dör inombords - tar ett djupt andetag, försöker fånga en tanke, håller andan, tanken glider ur mitt grepp, jag andas ut, du viskar outtalade ord, fyller varenda tomrum i hela världen och for the love of God, jag kan inte sluta le) och hade vad jag vill utnämna som en av mitt livs bästa kvällar. Jag var så lycklig.

Projektet styrketräning har dock stagnerat. Martin kommer inte kunna träna förrän hans hand är skapligt bra och jag själv har haft problem med mitt knä. Jag har besökt kiropraktorn två gånger och konstaterat att jag är ganska skev i kroppen och antagligen belastar den fel när jag tränar. Så fram tills idag har jag fått order om att undvika träning för benen och bara träna överkroppen. Det är ju synd att benen är typ det enda jag brukar träna, med cykling, löpning och bodypumpen. Men nu har kiropraktorn givit mig övningar att göra för att bli så jämnstark som möjligt i kroppen så jag tror att det är mer eller mindre fritt fram för mig att börja träna lätt nu. Knät känns bättre (bortsett från ett enormt blåmärke jag fick efter att han knådat omkring med någon metallpinne) så snart är det dags igen! Det ska bli så roligt, jag saknar att träna. Det kändes som att jag precis börjat påbörja processen där jag märker skillnad och börjar komma i form, så kom det här med knät. Nåväl, jag får ta igen det nu. And it's gonna be totally awesome, just sayin'. Fram tills jag kan fortsätta lära mig det praktiska tänkte jag kika igenom två böcker som jag köpte när jag och PJ var i Göteborg, min lediga dag för sju dagar sedan. Det var en bra dag. Vi var bland annat på SF-bokhandeln (jag köpte en Batman-tröja, som dessutom sitter skitsnyggt, två Dexterböcker och första och andra säsongen av den brittiska serien Sherlock) och jag köpte en ny uppsättning träningskläder och hade en grymt mysig (om än lite stressig) dag. Bajbaj julilönen. Tack för vår tid tillsammans.

Annars har det väl inte hänt så mycket mer egentligen. Det var brandutrymning på jobbet för några dagar sedan och jag var exalterad som ett litet barn. Jag tyckte att det var så spännande. Jag har spenderat mycket tid med mannen min och vi har ätit (nyttig!) mat och sett på Firefly och en dokumentär om metal. Sistnämnda gjorde mig nästan religiös. Det kändes lite som att stärka sin identitet. Dagen efter for jag raka vägen hem för att iförd min Lamb of God-tröja ägna kvällen åt min elgitarr. Varje dag är väldigt händelserik och fantastisk och livet känns så himla bra just nu. Jag brottas med lite jag-vill-inte-vara-hemma-ångest men jag vet att det går att få bukt med. Det handlar om att ändra tankesätt, bara. Jag känner mig så frustrerad över att jag har så mycket jag måste få gjort och jag är inte hemma så ofta att jag har möjlighet att göra det. Jag är i starkt behov av rutiner samtidigt som jag verkligen inte vill känna mig "bunden" till någonting, inte ens om det är till mig själv. Men det går att hantera. Jag jobbar på det.

De kommande dagarna kommer jag spendera hemma (när jag inte jobbar, of course) och mitt upp i allt ska jag försöka hitta en balans. Göra lagom, inte känna en massa ångest och bara.. jag vet inte. På min whiteboard-veckokalender i hallen har jag suddat ut ALLT och bara skrivit "Andas." längst ner. När livet rullar på tänker jag bara glida med, jag tänker inte tillåta mig själv förstöra det genom fåniga grubblerier. Så det så.