Change of Seasons

Jag har den senaste tiden försökt reflektera över vilket förhållningssätt jag har till min kropp. Jag har sjukt mycket blåmärken över båda benen (men ingen aning om var de kommer ifrån), ruskigt dåliga knän, ömmande axlar, en två veckors gammal förkylning som vägrar släppa och en mage som håller på att rasera helt. Det råder ingen som helst tvivel om att jag inte varit särskilt snäll mot min kropp.

 

Jag har mest sett min kropp som en maskin. När jag tränar försöker jag tänka så. Kroppen har ingen vilja, det är jag som styr den, och jag kan pressa den tills den praktiskt taget bara stänger ner. Jag har sett den lite som ett tomt skal, och bränslet som håller igång den är till störst del min motivation och min viljekraft.

 

Problemet med det synsättet behövs inte nämnas en gång till. Sanningen är att min kropp är helt jävla fantastisk! De senaste tre veckorna har jag tränat 9-10 gånger i veckan, jobbat däremellan, ätit dåligt och sovit hälften så mycket som jag borde. Ändå tar sig kroppen upp på morgonen, den kan vara segstartad men den lyder snällt. Den ger allt på gymmet. Den håller sig vaken. Trots att dett enda rimliga vore att bara tuppa av tills kroppen fått den återhämtning och energi den behöver. Jag ska försöka vända på det här. Min kropp är mer min bästa vän, än någon typ av själslös maskin. Min kropp ska ha respekt, för allt den gör och står ut med. Det är  verkligen lätt att glömma bort allvaret i att ta hand om sig själv och det fysiska som ska fungera livet ut. Att köra slut på kroppen vid tjugo års ålder känns bara som en utomordentligt korkad idé. Dessutom så vet jag att min kropp är stark. Bevisligen är den det! Jag kan fungera med minimal om ens någon sömn, och jag blir praktiskt taget aldrig sjuk. Jag ska ta vara på det.

 

Kontentan är i alla fall att min kropp borde komma i första hand. Det borde den göra för alla! Jag höll på att bryta ihop när jag fick rekommenderat vila, för mina kassa knän. Men sanningen är att det är antagligen det mildaste bakslaget jag kunde få  av att ha kört så hårt som jag gjort. Kroppen är helt otrolig. Den är din vän. Och den förtjänar den bästa utav omvärdnad!

 

Helt värdelös titel, för den beskriver inte alls särskilt bra vad jag tänkt säga. Men det ger en skön poetisk klang. Och det är ju bra.

 

Jag tänker lite på något som jag pratade med Emma om, häromdagen. Det här med att vara träningsfantast och vilja dela med sig. Man möter många demonstrativa suckar och sneda blickar från de som inte delar samma entusiasm. Ni vet vad jag menar, tror jag. Vill jag visa bilder på mina muskler eller säga till andra att jag är på gymmet, då måste jag på något sätt välja min publik och hålla mig till rätt forum, dvs de som är intresserade av samma sak.

 

Jag läste en artikel för längesedan, om varför det är så. Det var tydligen en kvinna som varit med i Nyhetsmorgon och pratat om just det här, att hon tyckte att folk var så jobbiga med sina träningsrelaterade statusuppdateringar på Facebook. Då hade en krönikör för en fitnesstidning skrivit ett svar på det här. Och han menade att han tror att det är som så, att varje människa vet att motion är någonting bra - men de flesta tycker att det är jobbigt och ett nödvändigt ont. Därför tror han att de flesta reagerar fientligt eftersom de någonstans där inne känner dåligt samvete. Det är lättare att trycka ner någon annan än att inse sina egna "brister". Jag menar inte att alla som inte tränar har det som en brist, men de ser det nog så själva. Det handlar kort sagt om att jag provocerar med mitt intresse, för att det väcker en olustig känsla hos de som inte delar det.

 

Det jag vill poängtera, det är att jag är inte alls någon fitnessfantast. Att äta nyttigt och vara allmänt hälsosam är svårt, jobbigt och tråkigt för mig. Däremot älskar jag att vara på gymmet. Jag älskar att känna mig stark och det finns något terapeutiskt över att sätta i hörlurarna och bli väldigt djupgående på det mentala planet.

 

Min poäng är att jag lägger inte upp bilder från gymmet för att säga "titta vad jag är duktig och hälsosam och klarar av det som många tycker är tråkigt!", för det är inte sant. Jag äter och sover antagligen betydligt sämre än de flesta andra, så jag är ändå inte mer hälsosam än någon annan (kanske snarare tvärtom, faktiskt). Men jag tycker om att träna och att se resultat. Jag lägger inte upp bilder för att klanka ner på andra, jag lägger upp bilder av samma anledning som andra lägger upp bilder på sina barn eller djur, tavlor de målat, bilar de stylat, trädgåden de grejat med, vad som nu intresserar dem och är centralt i deras liv. Jag förstår inte vad skillnaden är egentligen.

 

Så man får lägga upp bilder på sitt livs största glädjeämnen, så fort de inte inkräktar på andras samvete. Tänk om jag alltid drömt om att skaffa familj, men är steril? Ska alla stolta mammor jag känner sluta lägga upp bilder på sina små, bara i respekt mot mig, ELLER ska jag faktiskt inse att problemet ligger hos mig och att andra ska få leva sina liv utan att jag ska dra med dem ner? Ett väldigt extremt exempel, men jag tror ni förstår vad jag menar.

 

Kontentan är alltså att jag lägger inte upp bilder för att framhäva hur duktig jag är, och att alla andra är sämre. Jag (och många andra) lägger upp bilder på min kropp och vad jag gör, av precis samma anledningar som ni lägger upp era bilder på era intressen. Och bara därför.

 

---

Jag har den här morgonen till ära upptäckt att jag fått urinvägsinfektion (tack så mycket), ironiskt nog. Så jag kommer spendera den här dagen i min ensamhet, drunknandes i självömkan. Har förvarnat Martin om att jag antagligen inte vill ha något sällskap under dagen, mest för att bespara honom mitt hejdlösa gnällande. Egentligen skulle jag behöva röra på mig för att kunna tänka på något annat, men jag vill å andra sidan bara sitta helt stilla för att inte sätta igång den där "jag-måste-pissa-ut-rakblad-illa-kvickt"-känslan. Så det lär nog bli en del serietittande. Och kanske lite bokläsande. Och om det blir alltför outhärdligt blir det nog en timmes sömn eller två med. Tack gode gud (eller Reddville) så fick jag hem ett VIP-utskick från RFSU med behandlingsprodukter mot svamp i underlivet. Använder några av dem för att dämpa symptomen i väntan på bättre tider.