Change of Seasons

Den här dagen stavas ångest. Jag skulle ha en bra dag, jag försökte verkligen.

Det är så jävla svårt när jag inte kan sätta fingret på vad det är som bryter ner mig så hårt. Jag tror det är att jag känner mig så oförmögen och otillräcklig. Alla måste ställa upp för mig hela tiden. Känslan av att vara så beroende av andra, och oförmögen att kunna ge tillbaka.. Man blir så svag, så tillintetgjord och så liten. Jag känner mig inte stark och självständig, jag känner mig allt annat än det, snarare känner jag mig som en börda som bara ber om mer och mer och mer och mer och det TAR ALDRIG SLUT. Och andra måste ställa upp en gång till. Och jag måste lägga mig platt. Bli liten. En gång till.

Idag hade jag tänkt att träffa Emma och hålla bodypump och spela in min licensvideo. Men efter att jag hade gjort mig i ordning tänkte jag bara, snabbt innan det var dags att åka in till stan, att jag skulle lägga ut golfen på blocket. Den har varit min största last de senaste dagarna och av många anledningar vill jag bli av med den. La ut annonsen, och inom 30 minuter hade tolv pers hört av sig. Jag var jätteglad, tänkte att det här blir nog bra!

Andra killen som ringde var den som fick mig att hålla bilen. Jag skulle skicka bilder på rosten men hade ingen täckning så jag fick åka hem, föra över bilderna till datorn, ladda ner dem till Martins mobil och skicka därifrån. Okej. Han ringde upp och menade att bilen inte var i tillräckligt bra skick för att han skulle vilja betala 5000 för den. Han erbjöd mig hälften, och då skulle han åka från Göteborg direkt och hämta den. Halvt motvilligt gick jag med på det, för med vinterdäcken sedan blir det ändå 4000. Han sa att han skulle åka direkt så jag började stressa. Ringde farmin som ifrågasatte prutningen, och jag insåg att jag inte ville skicka med slutsteget och stereon utan att få betalt för den. Så jag ringde upp för att klargöra att ville han ha det, så skulle det kosta mer, och ville han inte ha det skulle jag plocka ur det.

I samma veva kläcker han ur sig att han inte alls åker nu, utan om tre timmar, med tåg, och att biljetterna var bokade. Kvart i sju skulle han vara i Skee. Jag började jobba en halvtimme senare. Och det var min näst sista chans att filma till licensvideon. Men det var bara att bita ihop. Motvilligt fick jag lämna ifrån mig passet till en annan instruktör och pratade med de i receptionen om att kanske hålla pass på onsdag och fredag också, så jag får fler chanser att filma. (Det där med att fråga och vara överens om en tid kan för övrigt vara en jävligt bra grej.)

Vid det här laget var jag förtvivlad. Jag bröt ihop helt. Jag ångrade mig, kände att jag gjort bort mig, jag kände mig överkörd och utnyttjad och så arg över att jag inte kunde stå upp för mig själv. Farmin ringde honom för att försöka räta ut alltihop. Återigen, står jag bakom någon annan, som måste hjälpa mig.

Men det verkade som att det skulle lösa sig, farmin kom hit och vi åkte hem för att förbereda bilen. Vi fick stressa för att hinna med middagen och bilen innan det blev dags att åka och möta killen på stationen. En kvart innan han skulle vara framme ringer han och säger att han missat tåget, men att han får skjuts av en polare.

Vi satt vid matbordet och väntade, pratade och drack kaffe till klockan var tjugo över tio och jag ringde för att säga att det blir inget. Men han svarade inte. Så antagligen hade han varit osäker på bilen hela tiden men ljugit för att ändå få förstatjing ifall han ändå skulle vilja ha den. Jag var så arg att jag skakade! Här hade jag och farmin stressat som idioter, jag hade släppt alla dagens planer inklusive mitt jobb, bara för att vänta på någon som aldrig ens lyfte ett finger. Så jag ringde Martin som var snäll och hämtade mig, för att sedan åka in till gymmet.

Jag är så arg över att jag praktiskt taget slösat bort en hel dag, hade bilen varit borta hade det ändå varit värt det, men nu.. Tycker så synd om mina föräldrar som stressade och till och med blev osams. Jag fattar inte hur man kan vara så kall. Skickade ett sms där jag lät honom veta vad jag tyckte, inte för att jag tror han bryr sig men nu är det i alla fall sagt.

Positivt är att jag känner att jag aldrig någonsin vill låta någon annan sätta sig över mig så där. Ilskan tog överhand, och rädslan för att säga ifrån finns inte. Jag ska skicka sms till ALLA som hört av sig och säga att först till kvarn gäller, och bilen ska inte säljas för mindre än 4000. Nu står jag fast vid det. Och dyker man inte upp ska jag telefonterrorisera vederbörande tills jag blir polisanmäld, skojar inte. Dessutom tog jag mig tid att hänga hemma på Söle, vilket inte var helt fel även om jag hellre gjort det under andra omständigheter.

På gymmet efteråt hade vi båda taskig dagsform, men i alla fall jag var supertaggad ändå. Körde tills jag skakade. Vi tog en sväng till Statoil och köpte B&J, kaffe och en BODY-tidning. För att vi är värda det! (Martin är ju bara ledig fem dagar i rad, stackarn..)

Så nu har jag diskat och duschat och bytt sängkläder i båda sängarna och tänkte mysa med mannen innan klockan blir åt helvete för mycket.. Det stundar gym och jobb imorgon.

Förjävlig dag måste jag säga. Ytterst oläglig med tanke på hur trött jag är på att saker inte bara flyter på. Men å andra sidan var den kanske välbehövlig. Jag fick bryta ihop och komma tillbaks, lärde mig konsekvenserna av att sakna ryggrad och fick ett bra avslut på dagen ändå, med endorfinkickar från gymmet. Jag har gjort framsteg idag, enstaka små.. Jag hoppas att den här dagen kan komma att bli något konstruktivt för mig i slutändan. Det känns så. Känslan jag har i kroppen nu säger det.