Change of Seasons

En gång, ganska tidigt i mitt förhållande med Martin, så sa han till mig

"Du kanske blir arg på mig nu, men jag vill bara säga att jag tycker att du söker väldigt mycket negativ uppmärksamhet. Jag vill att du ska veta att jag tycker att det är en ganska ocharmig egenskap."

Jag tror att de flesta hade reagerat hårt på det. Blivit upprörda. Jag blev förstås illa berörd, men mer skamsen än arg. För jag förstod precis vad han menade, och jag är medveten om att det inte är särskilt attraktivt att tycka synd om sig själv, eller eftersträva att andra ska tycka synd om mig. Jag är glad och tacksam över att han sa det till mig, för det var lite utav en vändpunkt i mitt liv. Det är inte det jag vill ge omvärlden. Det är inte sådant jag vill få tillbaka.

Ni vet kanske hur jag brukar tjata om att du har makten över ditt eget liv. Det är lätt att säga när man är glad. Men tro mig, den genomsnittliga glädjen jag känner till vardags, det är absolut ingenting jag föddes med.

Så här är det. Jag har genomgått tuffa perioder i mitt liv. VEM HAR INTE DET? Alla har sina trauman i bagaget, demoner i väggarna och skelett i garderoben. Vissa föds med godare förutsättningar än andra, absolut, men när det kommer till kritan så är det du som kan förändra ditt liv.

När jag i fredags morse fick väldigt ont i axlarna ville jag bara gråta. Jag ville sjukanmäla mig från jobbet, jag ville skrika rakt ut, och jag ville hem, lägga mig och sova mig igenom helgen. En av mina största mardrömmar har varit att bli skadad och hindrad från att göra ett av det jag älskar mest av allt i hela världen. Hela fredagen gick jag och hängde med huvudet, allt annat runtomkring som kändes tungt kändes tusen gånger tyngre och jag grät och svor och tyckte jävligt synd om mig själv, rent utsagt. Jag tappade all motivation, släppte allt vad hälsosam kost heter (som jag ändå haft lätt att hålla mig till) och övervägde till och med att kanske inte äta särskilt mycket överhuvudtaget. Ja, på riktigt. Jag fick ett behov av att vara destruktiv, sända signaler till andra som då skulle se hur otroligt nere på botten jag var. I min tidiga tonår var jag väldigt desutruktiv och det är tendenser som jag tack gode vilken-högre-makt-man-än-vänder-sig-till, har gjort mig av med. Det var väl en trend, på den tiden. Att vara mörk och svår.

Jag grämde mig väldigt mycket. Kunde inte tänka på annat. På jobbet gick jag bara och tänkte på hur ont alla uppgifter gjorde och ju mer jag tänkte på det, desto mer smärta kände jag också. Det var så fruktansvärt synd om mig. Vingklippt, överkörd av en ångvält och knappt levande begrav. Så hjälplös, kände jag mig.

Jag vet med mig själv att större delen av hur min dag kommer bli, avgörs direkt jag kliver upp på morgonen. Och somnar jag på dåligt humör (vilket jag sällan gör) vaknar jag som regel med ännu sämre. Men det är den där första minuten som är så kritisk. Jag hade tur som kände att jag hade bra morgonar. Mina dagar passerade med glädje men jag kände ändå en viss obalans. Jag var sjukt omotiverad, åt mycket socker och föll verkligen tillbaka i det där slentrianätandet. Att höra Martin prata om sina grymma gympass var jobbigt men jag bestämde mig för att inte be honom låta bli att berätta. Jag ville inte bygga upp några murar och göra mig själv ännu mer sårbar. Istället för att han skulle låta bli att berätta, skulle jag låta bli att bli illa berörd av det han berättade. Förstår ni skillnaden?

När jag i tisdags eftermiddag pratade med Jennie på gymmet så insiterade hon på att jag skulle ta en veckas vila. Till. Det var med gråten i halsen jag sa att jag tror hon hade rätt (jag har så svårt att inse det nu men det är ju så logiskt, att vila ordentligt kommer bara gynna mig och jag kommer inte förfalla). Då fick jag nog.

För det första så är det inte det minsta synd om mig. Jag har tränat osmart, vilat för lite och ignorerat de signaler kroppen började sända för längesedan. Jag har inga större skador. Jag har bara ont när jag tränar berörda muskler och det gör inte ont till vardags. Jag kommer behöva vila veckor, inte månader, eller år, eller aldrig kunna komma tillbaka. Jag kan äta rätt, vara mån om kroppen, rehabiliteringsträna, träna andra muskelgrupper, träna annat än styrketräning. Jag har inte cancer, jag saknar inga kroppsdelar, jag varken står med ena foten i graven eller lever på lånad tid. Och för det andra så har jag ju hela tiden känt att jag inte har tid för andra intressen, eftersom jag alltid prioriterar träningen. Här är ju guldläget! Efter och innan jobbet har jag så mcket mer tid över till alla andra tusen intressen jag har! Dessutom börjar det bli vår och varmare, jag har mer tid att stanna upp och njuta av vädret, ta mig tid att andas. Jag älskar träningen men oavsett vad jag säger så ÄR den ibland ett stressmoment för mig. Men nu kan jag släppa det. Helt, poff, borta.

Förstår ni min poäng? Min kiropraktor Björn och jag pratade om det också, man väljer var man vill lägga sitt fokus och hur man tänker. Man gör det. Ska jag fokusera på att livet är skit för att jag stundvis har ont och måste skippa gymmet i minst två veckor, då kommer livet att kännas förjävligt. Men jag kan vända på det, se alla möjligheter som öppnas. Att vara lycklig handlar inte om att vänta ut stormen, det handlar om att lära sig dansa i regnet.

Är så otroligt jäkla tacksam över de människor jag träffat i mitt liv, som hjälpt mig ta mig dit jag är idag. Alla visdomsord, all förståelse, all ärlighet. För ni har format mig, och också hjälpt mig vara tacksam över att jag är jag. Vet ni vilken fantastisk känsla det är?

Välj lycka framför olycka. Den finns där, jag lovar.