Change of Seasons

 

För några veckor sedan la jag upp den här bilden på Instagram och skrev lite om hur jag känner inför den här livsstilen jag valt.

Det är inte lätt. Att träna och leva hälsosamt är slitsamt, hade det varit lätt hade väl alla gjort det. Men svårast tycker jag är att hantera och tackla åsikter som folk inte gärna håller inne. Vi får stå till svars för väldigt mycket. Det skulle aldrig vara okej att säga "Du är överviktig/underviktig och det är fult" men det är inte ovanligt att få höra "Det är inte snyggt att ha så mycket muskler, tjejer ska inte ha synliga magmuskler, du ser ut som en man" etcetera. Visst tycker vi om att dela med oss av bilder på resultat av slit i gym och en god kosthållning, och kanske kan man tycka att om vi nu lägger upp bilder på oss själva vi får vara beredda på att folk tycker till. Är det verkligen så? Jag trycker inte upp bilder på min kropp i ansiktet på någon. Jag lägger upp dem på min blogg och de kan hamna i nyhetsflödet från min sida på Facebook. Gillar du inte vad du ser? Strunta i att titta då. Blockera uppdateringar från mig eller ta bortt mig som vän - eller ställ dig själv frågan varför det är så förbaskat irriterande att titta på.

Något jag älskar med fitnessvärlden är det otroliga stödet man får av varandra. Det kan inte verka så men den absolut största andelen människor jag träffar är väldigt ödmjuka. Ofta får man beröm, stöd och komplimanger av folk man inte ens känner, aldrig hört om eller överhuvudtaget kommer se igen. Men folk som inte delar samma intresse undrar ofta hur mycket steroider vi tar, kallar oss maniska och är inte sena med att låta oss veta att vårat intresse, våra kroppar och våra mål inte faller dem i smaken. Så här är det.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet hade jag komplex för mina stora lår, min stora rumpa och jag var inte bekväm med att gå i linnen för jag ville inte visa mina "fläskiga" armar. Jag tänkte ofta på att jag borde gå ner i vikt och gjorde otaliga, halvhjärtade försök där jag kanske tog en springtur ibland och försökte avstå godis och andra onyttigheter. Idag är jag nöjd med vad jag ser. Jag känner mig stolt, stark och snygg, och jag tycker det är tråkigt att andra människor inte kan glädjas med mig för den sakens skull. Så länge min väg till lycka inte skadar någon, varför ska jag ifrågasättas och behöva försvara mig och det jag gör?

Jag började dock inte styrketräna för att jag var missnöjd eller kände mig i behov av en förändring. Jag började träna för att jag var nyfiken på gymhysterin som verkade råda, och kanske fortfarande råder. Jag ville ge det en chans att dela intresset med min partner. Var och varannan har gymkort men långt ifrån alla förblir dedikerade. Men vet ni vad, jag ser inte ner på dem! Jag tycker inte att jag är bättre än någon annan som inte tränar eller äter som jag. Det är inte värdigt att vara överlägsen en annan människa, det är värdigt att vara överlägsen den man var igår. Självklart finns det folk som missbrukar träning, går till överdrift åt något håll och skadar sig själva. Men varför skulle automatiskt alla med kontinuerligt användande av gymkort vara maniska och steriodpumpade med uppblåst ego?

Ibland äter jag godis. Och skräpmat. Ibland frossar jag tills jag tror jag ska spy! Jag ser inte ner på människor som inte är som jag, jag tycker inte illa om någon för det och framför allt så kommenterar jag aldrig våra skillnader. Jag uppdaterar min träning och livsstil på sociala medier för att jag har släkt och vänner som delar mitt intresse eller bara är glada för min skull. Att jag mår bra. Tyvärr är det inte ovanligt att man får nedvärderande kommentarer som hur man ser ut. En naturligt vältränad kropp går inte att stjäla, låna eller bibehålla om man inte arbetar för det. När jag ser en vältränad människa ser jag kroppen lite som en statussymbol. Den reflekterar hårt arbete, dedikation och disciplin. Men det innebär inte att jag ser ner på de som saknar historik av många spenderade timmar på gymmet. Verkligen inte.

Men när någon säger till mig att "jag skulle aldrig vilja se ut som du", svarar jag "bra för dig, för det kommer du aldrig heller att göra".

Keep on rockin'!