Change of Seasons

Men imorse var det action minsann! Jag gick upp strax innan klockan 6, ganska taggad och pigg faktiskt. Åt frukost, gjorde mig i ordning och hoppade i gymkläderna för att styra min kos mot Munkedal för veckans sista bodypump. Att det snöat mycket under natten bekom mig inte, jag menar våren kommer väl så småningom ändå.. Hjälper inte så mycket att förbanna snön liksom.

Satte mig i bilen och insåg att de första två milen skulle bli intressanta, med all snö och att det har en tendens att inte vara plogat så tidigt här.. Men jag var ute i god tid så det är väl inga problem tänkte jag. Jag tog mig fram jävligt långsamt och när jag väl nådde motorvägen.. Så var det inte plogat där heller. Vi hade inte ens ett körfält till vårt förfogande, bara en uppkörd bana för var sida av bilen.. Det var så sjukt halt, och så vansinnigt tajt hjulspår att hålla sig i. Tittade man bort i en sekund och hamnade utanför spåren hamnade man i tre decimeter djup snö och skulle fara åt skogen.. Men som sagt, halt var det. Så vi puttrade på i en jämn och långsam hastighet, tack gode gud höll folk avståndet för det mesta (förutom några jag vet inte, våghalsade idioter som körde om i vänsterfilen).. Men jag var så nervös. Hjärtat låg i halsgropen hela tiden, släppte inte vägen med blicken en nanosekund ens. Platschefen i Munkedal ringde och jag sa som det var, har jag fruktansvärt tur så kommer jag att komma fram överhuvudtaget men gör jag det så är det inte i tid. Det här var det värsta väglaget jag någonsin upplevt. När jag kört i en timme och knappt kommit till Tanum bestämde jag mig för att vända. Jag kände att det här var alldeles för above my paygrade att sitta där och frukta för sitt liv i över tre timmar.. För en timmes jobb.. Ulla var jättegullig och visade full förståelse, uppmanade mig att vända och att jag skulle höra av mig när jag var hemma igen så hon visste att allt gått bra.. Hon hälsade sedan från deltagarna på det inställda passet att de tyckte jag gjorde rätt i att vända och de hade tränat ute i gymmet istället. Jag hade så dåligt samvete men all förståelse underlättade mycket. För alltså det här var ett av det läskigaste jag varit med om, ja jag var livrädd. På vägen hem sedan stannade jag för att kolla till en kvinna som fått sladd och snurrar runt mitt på motorvägen.. Hon var skärrad men fick hjälp att flytta bilen och ringa sin man. Allt hade gått bra annars.

Jag har antagligen aldrig längtat hem så mycket någonsin. Besviken såklart men vad ska man göra.. Senare fick jag veta att vägen varit avstängd strax efter Tanum så jag hade aldrig kommit fram ändå. En kollega som hade ärenden i Uddevalla hade också vänt i Tanum. Skönt att jag inte var ensam!

Så jag kom hem, duschade och tog mig några timmars sömn till. Försov mig men hann ändå laga lunchlåda och gjorde sedan ett nytt försök att åka till jobbet.. Den mesta snön var borta men istället var det så mycket slask att jag höll på att fastna på vägen precis utanför huset. Men jag kom fram, sakta men säkert.