aerials

Tänk så många privilegier man har fötts med. Alla goda förutsättningar och hur man omringats av människor som vill dig väl och gör allt de kan för att du ska lyckas med dina åtaganden, drömmar och mål. Alla som gjort sitt bästa för att du ska må så bra och vara så framgångsrik som möjligt. Alla gånger det känts som man ska dö eller gå sönder men ändå har man tagit sig levande ur det. Bara ta det i beaktande och reflektera över det en stund.


Visst har man det bra, egentligen? Man ska absolut inte förminska sina problem för att det finns människor som har det värre. Men om man tar ett steg tillbaka och sätter sitt liv med allt vad det innebär - i perspektiv - så kanske man ändå kan känna sig lyckligt lottad att man inte är en av många som drabbats av fruktansvärda sjukdomar eller andra katastrofer. Jag menar inte att man ska jämföra sitt liv med andras och att man inte har rätt att klaga. Men, jag tror inte att det skadar att försöka föreställa sig hur mycket mer illa allting kunde ha varit. Så kanske det där trängande behovet av att klaga kanske inte känns lika starkt.

Manfred sa en gång att "en situation är aldrig så illa att den inte kan bli värre". Vilket jag tycker är så vansinnigt klockrent. Istället för att åma sig över en situation kan man vara glad att den inte är ännu sämre. Detta menar jag inte är lätt om man nyss blivit diagnosticerad med cancer, men till vardags liksom. När man försovit sig, spillt ut morgonkaffet i bilen och glömt matlådan hemma innan klockan är 09.00.

Jag har tränat aktivt på att tänka positivt sedan oktober 2011. När Manfred avslutade vårt 5-åriga förhållande var jag så olycklig att jag på riktigt trodde jag skulle dö. Då hade jag aldrig varit med om något så jobbigt. Jag förstod efter ett tag vad jag behövde göra. Jag behövde ta kontroll över och ansvar för mitt eget mående. Hela min lycka kan inte falla på en relation. Då är man hjälplös.

Precis som att lära sig köra bil så krävs det övning. Övning, övning, övning. När det kommer till vårt mående är vi dock beredda att ge upp direkt, för det är ingen som säger att vi MÅSTE tänka positivt. Utdelningen är alldeles för abstrakt. Men när vi ska lära oss köra bil, ja då finns det helt enkelt inget alternativ! Vi SKA lära oss kära den där jävla bilen för vi behöver ett körkort som för resten av vårt liv innebär en frihet och självständighet.

Så man sätter sig i bilen och får sina tio kärringstopp på rad och tycker 30 km/h är vansinnigt fort och flåsar nervöst så det blir imma på rutorna när man närmar sig en trafikerad rondell med många irriterade trafikanter bakom sig.

Men inte fan ger vi upp för det.

Vi övar och övar och en vacker dag sätter du dig i bilen och kör iväg och du behöver inte titta på växelspaken när du växlar och kanske behöver du inte ens tänka alls. Du bara kör. Du kommer fortfarande ha sämre dagar och kanske backa in i en betonggris bmen andra dagar sätter du fickparkeringen på första försöket. Vi misslyckas ibland men vi klipper inte kortet och tänker "köra bil är inget för mig" för det, utan vi lär oss och går vidare. Resten av livet. 

Precis som med allt annat så måste man öva på att tänka positivt. För sin egen skull tänker jag, för visst fasen blir livet roligare när man ser möjligheter i merparten av alla situationer man befinner sig i? Visst känns det väl bättre att försöka hitta förståelse istället för att döma andra eller känna sig som ett offer?

Jag ska vara helt öppen och ärlig med att jag inte känner mig helt okej just nu. Rent av sämre än på länge faktiskt. Jag är stark när jag orkar, men de senaste dagarna har bara sugit allt ur mig. Jag känner mig bara handlingsförlamad och full av ångest. Tunnhudad och med hjärtat på utsidan. 

Jag försöker vara positivt men idag går det inte. Jag känner det liksom inte på riktigt. Jag känner mig mest likgiltig.

Men jag fortsätter försöka.

Och försöka.

Och försöka. 

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback