Change of Seasons

Hej på er.

 

En vecka har gått sedan Lana så himla hastigt och dramatiskt fick somna in. Jag tänker på henne hela tiden. Hon var "bara en katt" men också en familjemedlem. Jag slåss mot de mest bisarra och irrationella skuldkänslor jag någonsin formulerat men min psykolog sa att det är okej och att de tankarna måste tänkas och känslorna måste kännas för att kunna skapa distans till det som hänt. Det var lite skönt ändå att höra henne säga det, för jag kände att jag inte klarade av att mota känslorna som kom. Jag plågade mig själv med de värsta tankarna om hur hemsk jag varit och hur mycket Lana lidit, och klarade inte av att blockera och tänka "detta är inte fakta". Så det var skönt att prata med henne och få bekräftat att det inte heller är rätt väg att gå, att försöka stoppa dem eller tala mig själv tillrätta. Att det är skillnad på katastroftankar som skapar oro och ångest i onödan och sorg orsakad av en faktisk händelse. Jag har haft skuldkänslor för allt som hänt med Lana, tänk att jag borde vetat, gjort annorlunda eller fattat andra beslut. Psykologen sa att jag ÄR ju ansvarig för det som hänt, det var ju jag som tog Lana till veterinären - det är klart jag får skuldkänslor. Men när känslostormen lagt sig så kommer jag kunna se att det var ett ansvar jag tog av kärlek och omtanke, och att jag egentligen inte hade något annat val. Lana kunde inte ha levt med onda tänder bara för att jag var rädd för att hon skulle dö av narkosen. Jag har också haft svårt att acceptera hur ledsen jag är och ställt det mot andras sorger och tänkt att min inte är lika mycket värd; att jag är en bluff och att andra tycker jag är jobbig. Psykologen hjälpte mig reda ut att alla sådana känslor tillhör processen och även om det känns onödigt och förjävligt att uppleva så finns det ingen annan väg att gå än igenom det. Och att det jag är så ledsen för "bara är en katt", bryter inte mot några regler vad hon kände till. Hon tror jag, bortsett från min överkänslighet som gör att jag känner saker väldigt starkt, har extra svårt för separationer, avslut och farväl. Vilket jag inte tänkt på tidigare, men det var hennes analys.

 

Jag har varit så fruktansvärt ledsen och knäckt, och tyckt att det varit jobbigt att stå på jobbet och hade kanske allra helst inte jobbat alls. Jag är inte en sådan person som tar mig igenom jobbiga känslor genom att "tänka på annat". Jag behöver älta och älta och älta tills tanken inte längre hugger till i hjärtat. Då kan jag kanske börja fungera igen. Vi har inte supermycket att göra på dagarna i butiken heller, så det har inte varit ett bra sätt att skingra smärtan och sorgen utan snarare bara varit en plats där jag tänkt på jobbiga saker MEN också känt mig fast och inte kunnat komma undan när gråtattackerna kommit. Det har varit tufft, särskilt när jag jobbat med kollegor som jag vet tycker det är obekvämt och stelt att hantera att jag är ledsen. Jag har försökt förklara för dem att jag förväntar mig ingenting av dem, jag behöver bara support i att jag får gå undan då och då när det behövts. Men klart det är jobbigt för dem ändå, vilket jag vill tillägga att jag förstår helt och hållet. Som tur är har den kollegan jag jobbat med de flesta dagar varit helt cool med att jag gråtit ögonen ur mig, gett några kramar när det behövts och varit väldigt sympatisk på alla sätt. Det är jag tacksam för.

 

Jag hade någon slags vision om att jag skulle skriva ner mina tankar och känslor kring det som hänt med Lana men jag tror inte det är konstruktivt. De får nog bara komma och gå tills jag kan landa i händelsen och se det klart och tänka resonligt.

 

Natten Lana gick bort kom Johanna hit och kramades och tröstade mig. När Martin kom hem sen satt vi vid bordet och delade lite alkohol. Martin tog fram sin whiskey från -83, som han egentligen bara dricker på sina födelsedagar, och lite spontant höjde han glaset och väldigt vördnadsfullt sammanfattade Lanas egendomligheter och vad hon betytt. Som ett litet tal. Det var väldigt fint.

 

Johanna sov över och vi gick inte och la oss förrän vid 3 på natten. Bilden är från morgonen när hon skulle delta i en distansföreläsning på sin utbildning. Sophie var med.

 

Dagarna har verkligen bara rullat på sedan dess. Samma natt Lana gick bort var samma dag startskottet gick för att jag skulle jobba 13 dagar i rad. Jag kände mig oerhört omotiverad och låg, ville egentligen bara dra täcket över huvudet och skita i allt. Så på ett sätt var det väl tur att jag hade jobbet som i alla fall tvingade mig till en dygnsrytm, även om jag helt klart kände mig otroligt trött och låg ju fler dagar som gick. Jag jobbar för det mesta 10-20, så jag går upp 09.00 och har kommit hem tidigast runt 22.00 då jag varit i Skee och riggat fällor varje kväll efter jobbet. Vi har haft ett infågningsprojekt där, och fått in en mammakatt och 3 ungar (bara en katt kvar nu sedan ska hela kolonin där vara borta). Så jag har fått någon enstaka timme eller två hemma innan det varit dags att sova och sen upp igen.

 

 

Infågningen hade inte varit möjlig utan hjälp av både Gunilla som kollat fällorna och kört katterna till Rabbalshede i olika omgångar, och Amanda som dels riggade och vaktade fällor en natt men också tagit emot hela familjen. Otroligt tacksam för deras hjälp, det besparar mig otroligt mycket jobb.

 

I helgen tävlade min lillebror Isak igen. Jag följde givetvis via livestream, det var så spännande och roligt i vanlig ordning. Han kom till final denna helg också, så sjukt. Som jag förstod det fick han lite tekniska problem med bilen vid start, som gjorde att han inte kunde göra så mycket åt sin givna 6:e plats. Men hanj är ju så vansinnigt duktig ändå, det är inte klokt.

 

 

 

Upplyftande att jag hamnade i 30 minuters bilkö innan Svinesund på vägen hem. Nu när gamla bron också är öppen för norrmän så blir det lätt köbildning där, vilket jag ändå varit förskonad från tidigare. Alltid något.

 

 

Det blir mycket gos med de fyrbenta hemma nu. När saker som det här med Lana händer så tänker man lite extra på att uppskatta det man har kvar. Mamma sa för några veckor sedan att man ska egentligen vara ganska glad för att man inte vet allt som kommer hända i framtiden. För tänk så knäckt man hade varit och så mycket lyckliga stunder man hade berövats. Det tänker jag på ofta nu faktiskt.

 

 

 

 

 

Hemma sedan efter en lång första dag på nya jobbet, följt av ett kvällsbesök på kyrkogården för att rigga fällor, blev det naturligtvis gos med Artemis som numera alltid ska sova i min kroppskudde.

 

 

 

 

Häromnatten vaknade jag av att Martin snarkade så in i helvete högt. Jag kunde inte somna om. Jag låg och googlade "how do i get my partner to stop snoring" och vet egentligen inte vad jag förväntade mig att hitta men hittade inte så mycket. Jag armbågade honom så han rullade över på sidan och slutade snarka i en kvart ungefär innan han rullade tillbaka igen. Jag hade rent teoretiskt sett kunnat gå in till andra sängen men jag såg framför mig hur mycket jag skulle vakna till av att behöva tända och plocka av överkast och allt som var på. Sedan dess har jag sovit i andra sängen dock, för jag blev så sjukt jävla olycklig av att bli väckt och inte kunna somna om.

 

 

Tja, så mycket mer spännande har väl inte hänt. Jag jobbar varje dag fram tills torsdag och då tror jag att jag bara ska stänga av mobilen och sova i 23 timmar och äta glass den sista timmen på dygnet som blir över. Martin åker till Spanien på tisdag, och Johanna flyttar tillfälligt till Trollhättan pga. studier på söndag så jag lär antagligen känna mig ensammast i världen. Men tanken slog mig ändå att jag tror jag hade tyckt ensamheten hade varit mycket jobbigare för typ ett halvår sedan. Nu känns det ändå helt okej, bortsett från att jag är fett mörkrädd och hatar att vara ensam hemma när det är mörkt.

 

 

Jag har i alla fall katterna hemma att mingla med.

 

Tack alla som peppat och stöttat och frågat hur jag mått under den senaste veckan. Jag vet att jag beter mig som om värsta tänkbara katastrofen någonsin inträffat, men jag jobbar också på att acceptera att det är sådan jag är.

 

Nu ska jag jobba klart och ikväll ska vi på tacofredag hos Johanna och Fredrik. Jag sa "det får inte bli länge för jag måste hem och sova hyfsat tidigt" men klipp till att vi garanterat åker hem tidigast 00.30 eller nåt.

 

Tack för att ni finns och för att ni läser ♥