Change of Seasons

Jag skriver detta för att sammanfatta hela händelsen med Lana. Det är många som frågar hur det gått och jag orkar inte riktigt svara på den frågan för det pendlar så mycket.

 

Förrförra veckan "försvann" Lana, dvs. hon kom inte hem på 1,5 dygn vilket är oerhört ovanligt. Jag blev direkt ganska överdrivet orolig och vidtog massa drastiska åtgärder, bara för att när jag var färdig med att lappa brevlådor och utlova hittelön, hitta henne i ett buskage hemma. Hon kändes oerhört dämpad och loj så jag hade en gnagande känsla av att något var fel och kunde inte förmå mig ignorera känslan, ifall hon inte skulle komma hem igen. Jag hade inte kunnat leva med vetskapen att min magkänsla sa att något var fel men att jag inte agerade på det, och hon sedan aldrig kommit hem igen.

 

Jag tog henne till veterinär där man tog blodprover som visade att hennes tidigare dåliga njurvärden faktiskt blivit bra igen. Hon hade dock två FORL-angripna tänder som vi behövde åtgärda snarast, då veterinären trodde hon var väldigt smärtpåverkad av dessa. Vi bokade tid på måndagen den 30/8.

 

Dagen kom och eftersom Lana på sommaren mest är utomhus så funderade jag på hur jag skulle göra för att hitta henne när det var dags att åka. Jag låste hennes foderautomat över natten och på morgonen gick jag ut med soporna och skramlade med matskålen i handen samtidigt som jag ropade. Hon dök snabbt upp och gick bredvid mig, jamade och glad att äntligen få äta. Jag satte ner skålen i automaten och hon dök ner med huvudet för att äta, så när hon hade huvudet bara några centimeter ifrån maten plockade jag upp henne och satte henne i bur. Hon morrade åt mig. Jag fick direkt ett vansinnigt dåligt samvete över hur jag lurat henne, och utsatte henne för stressen och åksjukan det innebar att åka till veterinären, men fick tänka att allt är för hennes bästa. I bilen jamade hon och jag brydde mig inte om att prata lugnande med henne, för detta skulle ju gå snabbt och smidigt.

 

Jag lämnar in henne på kliniken enligt rutin, skriver upp på pappret att hon äter medicin för högt blodtryck. För det har jag tänkt hårt på att jag inte ska glömma. Jag försöker få en bild på henne innan jag går och detta är det bästa jag fick, för hon var så stressad att hon inte satt still. Jag sa hejdå hastigt och skyndade mig ut för jag skulle vidare.

 

 

Eftersom jag var på jobbet skulle Johanna hjälpa mig hämta henne vid 14.30. Hon kommer dit men ringer snart upp mig och säger "Jag vill inte skrämma upp dig men hon andades ganska häftigt, så de ville ge henne något mot illamående så jag får hämta henne lite senare". Det är säkert ingen fara säger jag, hon har reagerat ganska mycket på narkos tidigare i det avseendet att hon ofta blivit illamående och dålig i magen. Ovanligt groggy liksom.

 

Klockan blir 15.53 när veterinären ringer. Jag minns klockslaget så väl för jag tittade direkt för att se hur nära stängning det var, och insåg att det här är inte bra. Veterinären berättar att operationen gått bra men att det tyvärr uppstått komplikationer. Lana hade efter uppvaket börjat krampa väldigt häftigt i främre delen av kroppen och inte kunnat andas, men nu har hon fått kramplösande. De tror hon fått en stroke antingen under narkosen eller under uppvaket. Jag frågar hur prognosen är och hon säger att den tyvärr är mycket dålig. Hon säger att man kan försöka ta hene till Blå Stjärnan i Göteborg men hon tror inte Lana överlever resan dit. Jag frågar om jag får komma och säga hejdå.

 

Min kollega är egentligen på rast men jag säger till honom att jag måste gå. Jag ringer Martin och Johanna och gråter förtvivlat och säger bara vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra. Jag säger att jag kan inte låta henne dö långsamt och smärtsamt men jag kan ju inte bara ge upp henne. Johanna frågar om det kan vara ett alternativ att ta henne till djursjukhuset i Fredrikstad, för det är ändå inte ens en timme bort. Hon är fullvaccinerad så hon kommer över gränsen. Hon erbjuder sig fråga veterinären som då börjar förbereda inför avfärd.

 

När jag kommer till kliniken ligger Lana på ett bord med filtar, värmande påsar och syrgas. Alla i personalen är där och hjälper till. Hennes kroppstemperatur är nere på 35,4 och läget är oerhört kritiskt. Ingen förstår vad som kan ha hänt. Martin kommer dit och vi klappar på Lana som är medvetslös och jag viskar åt henne att hon måste kämpa. De gör allting redo och Martin och Johanna sätter sig i bilen för att åka till Fredrikstad. Jag säger flyktigt hejdå till Lana en sista gång.

 

 

De kommer fram till Fredrikstads djursjukhus och de gör en första undersökning, sätter henne sedan på observation och ska undersöka närmare om 2,5 timme. Johanna och Martin är på plats och jag får kontinuerligt uppdateringar via telefon. Jag har hunnit hem och jag plockade direkt bort alla hennes saker. Diskade ur, fabriksåterställde och packade ner foderautomaten, la hennes njurfoder i Katthjälpens foderkista och slängde hennes mediciner. Jag bara gråter och gråter, full av skuldkänslor av hur vår morgon sett ut och hur jag så kyligt lurat henne med maten, satt henne i bur och lämnat henne utan att säga hejdå. Självklart kunde jag inte veta att hon skulle komma därifrån döende, men jag plågade mig gång på gång med hur situationen såg ut ur Lanas perspektiv. Hur jag varit så känslokall och bara lämnat henne för att dö ensam. Särskilt bilden jag tog på henne på kliniken gör så jävla ont att se, även om jag vet att jag förmänskligar henne mycket och att hennes tänkande inte alls är så komplext. Men som Johanna så himla väl uttryckte det, så funkar man väl så som människa att man söker efter något att greppa i en sådan här situation när man känner sig så maktlös. Så jag plågar mig själv med hur hemsk jag varit, fast jag rent intellektuellt vet att det inte är sant.

 

Senare på kvällen får de träffa veterinär som ställer massa frågor och gör en bedömning. Hon tror inte på stroke, men kan inte säga vad annars det kan vara. Hon klargör för mig att det kommer bli kostsamt och att prognosen är dålig när katten är så borta som Lana är. Hon varken ser eller hör något av sin omgivning. Men jag ber dem göra allt de kan. Hon läggs på IVA och de planerar MR-röntgen dagen efter om hon lyckas stabiliseras.

 

Dagen efter skulle jag fått ett sms med uppdatering om hur natten gått, och om något drastiskt skulle hända så skulle de ringa mig. Inget sms kommer, inget samtal heller, så vid 12 ringer jag upp för att fråga om de fått rätt nummer. Ett sms har skickats men jag har inte fått det, där det står att Lana är lite mer vaken nu men att hon har stora neurologiska svårigheter. Veterinären ringer senare på dagen och berättar att Lana inte längre är medvetslös men hon kan inte sitta eller stå, utan ligger bara ner. Sätter de henne upp så ramlar hon ihop. Veterinären säger att "med tanke på hennes ålder och sjukdomshistorik så skulle jag nog vilja rekommendera.." och jag var beredd på att hon skulle säga avlivning. Istället föreslår hon en CT-röntgen av hjärnan då de misstänker någon form av hjärnskada, eller högst troligt cancer. Hon är noga med att poängtera att prognosen fortfarande är dålig men tror att CT kan ge oss lite mer svar på vad som hänt, och om det är någon idé med vidare behandling.

 

Jag tror fortfarande inte på att Lana någonsin kommer att komma hem, men att hon inte längre är medvetslös ger mig ändå förhoppningen om att hon kommer vara stabil nog att köras tillbaka till Sverige så jag kan få vara med när hon somnar in. Det är och har alltid varit så viktigt för mig. Så detta blev min ljusglimt just då, att kanske kan jag få någon form av upprättelse och känna att måndagsmorgonen inte blev vårt sista farväl.

 

De ringer upp mig igen på kvällen och jag får prata med en neurolog som är specialist på att avläsa just CT. Han säger att de tyvärr inte hittat något på CTn. Detta innebär dock inte att det inte finns något, utan det innebär att de inte ser vad det är. Han säger att det finns en till väg att gå vilket är MR-röntgen, men han talar också om för mig att det är inte fel beslut att låta henne somna in nu. Hans erfarenhet säger att MR-röntgen sällan ger svar som förändrar utfallet när CT-röntgen inte redan gjort det. Han erbjuder sig göra detta ikväll, det kostar 18.000 kronor men han säger att han inte kommer ta betalt för CTn. Och inte heller göra något jourtillägg på priset. Jag ber honom göra röntgen, för jag vill så gärna få svar på vad som hänt så jag vet om det är kört eller inte. Jag frågar honom också om vi kan hämta hem Lana om hon måste tas bort, men då är han ärlig mot mig och säger att han tycker det är fel mot henne. Då bryter jag ihop igen. Eftersom jag inte är vaccinerad så kommer jag inte över gränsen, så enda chansen för mig att få vara med henne i slutet är om hon kommer hit. Men det går inte. Martin kan komma över gränsen och min nya tröst blev att kanske han kunde åka dit och vara med henne. Hon var ju ändå mer hans katt än min. Men han skulle börja jobba 06.00 dagen efter och kunde inte åka någonstans varken den natten eller dagen efter förrän han slutat jobbet. Jag bryter ihop. Igen.

 

Sent på kvällen igår ringde neurologen och berättade att MR-röntgen var gjord. Han hade till och med ringt en kollega som var på semester, för att rådgöra kring resultatet. De kunde inte se någon cancer, svulst eller annan stor skada som "får en att tänka att detta är hopplöst". De kunde se små förändringar i hjärnan men inget som taget ur sitt sammanhang nödvändigtvis var en dödsdom. De båda var eniga om att man skulle ge Lana lite mer tid att återhämta sig, för att se om hon kanske blir bättre. Hennes allmäntillstånd är fortfarande dåligt, då hon bara sover nästan hela tiden.

 

Jag vågar fortfarande varken tro eller hoppas på att Lana kommer bli bra. Han sa att vi måste ta en dag i taget. Men blir Lana sämre så måste hon få slippa. De vill bara ge henne lite mer tid att försöka hämta sig. Idag stod det i morgonsmset (som jag fick ringa för att få uppläst) att hon hade haft en lugn natt och ätit med god aptit. När neurologen ringde sedan lät han dock inte lika positiv, utan menade att hon var ganska oförändrad jämfört med igår.

 

Jag vågar inte hoppas på något alls. Men att hon äter gläder mig, för då vågar jag i alla fall tro att hon inte mår alltför dåligt just nu. Att vi gör rätt som försöker rädda henne.

 

Jag försöker tänka på vad min psykolog sagt. Vad är bekräftade fakta och vad är bara tankar? Jag försöker att inte spekulera kring Lanas tillstånd eller hur det kommer gå. Jag försöker förhålla mig sakligt till det jag vet, även om skuldkänslorna tar överhanden i mina svaga stunder och jag ser allting ur hennes perspektiv med mänskliga resonemang och känslor. Jag vet att hon, om hon visste att hon var döende, inte tänker "jävla Ida som bevisligen inte älskade mig mer än att lura mig på mat och sen ta mig hit för att dö ensam". Jag vet ju det. 

 

Jag lyckas ibland omdirigera tankarna, t.ex. när morgonsmset uteblev första dagen. Jag började fundera på om det var positivt eller negativt att de dröjde med att uppdatera mig, men hindrade mig snabbt med att det är bara tankar och spekulationer, inte fakta. Släpp det. Vilket ju var tur, för det uteblivna smset berodde på teknikstrul och inget annat.

 

Jag är så ledsen och förkrossad över att det skulle bli så här. Neurologen tror hon antingen haft underliggande problem i hjärnan sedan tidigare som blossade upp pga. narkosen, eller att hon under narkosen inte fått blod till hjärnan. Han sa att inget av det beror på att någon gjort något fel, utan det betyder bara att vi haft maximal otur.

 

Mitt i allt detta är jag ändå tacksam för insatsen av personalen på Dingleveterinärerna, för att gränsen mot Norge är öppen för fullvaccinerade, och för Johanna som har hjälpt mig så mycket med allt detta. Och alla nära som lyssnar på min förtvivlade gråt och min ångest, och för Fredrikstad djursjukhus som känns oerhört kompetenta och empatiska. Som bjuder på dyra röntgenbehandlingar för 5-siffriga summor och ringer kollegor på sina semestrar.

 

Jag vågar inte tänka framåt alls. Jag vågar bara se på vilka fakta vi har på bordet här och nu. Det finns väl de som tycker jag är helt jävla knäpp i huvudet som tar så hårt på detta, men so be it. Mina djur är de enda barn jag någonsin kommer ha.

 

Jag tror inte på högre makter men jag ber ändå. Jag har så svårt att acceptera att jag ska förlora henne så här.