armee der tristen
Häj häj bloggen!
Det var änna dags för en liten uppdatering för här sker det jaggumä grejer. Jag sitter i soffan och halvglor på andra säsongen av Love is Blind (igen) och vet att jag egentligen borde göra en massa andra saker. Mina föräldrar uppfostrade inte en förlorare.
Men de uppfostrade en förhalare.
Vår historia tar vid natten till fredag då jag borde lagt mig väldigt tidigt men helt enkelt inte kunde somna. Wyoming och Jonny däremot, de hade det mysigt.
Jag somnade vid tvåtiden och hade sedan satt larm på 04.10. Av någon anledning - att jag var så sömndrucken att jag knappt var vid medvetande antagligen - så googlade jag "clock" när jag vaknade. Såg jag sedan. Jag tror det var för att jag ville försäkra
mig om att klockan faktiskt var 04.11 och inte mer så jag kunde snooza 9 minuter, men ändå? Så tätt va. Minns det knappt.
Så vid 05.00 ungefär bar det av mot stallet. Celsius och Rammstein hör morginrutinen till, så klart.
Queeny var så himla söt för hon kom faktiskt galopperande och gnäggandes ur dimman, haha.
Jag borstade henne en stund, tog på transportskydd och provade en ny grimma som jag köpte dagen innan.
Jag var jättenervös för att lasta henne eftersom hon tydligen skulle vara lite bråkig och jag aldrig varit med om det. Proppen gick alltid rakt på liksom. Vi kom på utan problem på första försöket, men hon hamnade lite snett med framdelen och på fel sida
av den delen av väggen så jag blev för nervös/stressad över att försöka rätta till det att jag ville prova gå ut och på igen. Stort misstag. Hon ville inte gå på igen. Det tog kanske en kvart sen var hon på och vi var iväg!
Lastbilen vi lånade var helt otrolig. Det fanns bland annat kamera bak i transporten så man kunde se hästen i realtid fram, guld värt när hon älgade runt där inne. Utan kameran så hör man bara dunsarna och vet inte om de har panik eller bara är otåliga
eller vad de grejar med.
Det fanns även ett litet fönster mellan lastutrymmet och oss.
Framme i Husaby med en kvarts marginal ungefär, trots att vi var ute i så löjligt god tid.
Visst är hon så himla fin i sin nya grimma!
Vi började utredningen av hennes hälta med att springa fram och tillbaka i en korridor några gånger, sedan longering på mjukt underlag och sedan longering på hårt underlag. Då såg veterinären ingen hälta alls. Så vi fortsatte utredningen med böjprov på
alla benen. Jävlar i havet vad vi fick springa, Queeny och jag. Min apple watch registrerade 22 minuters träning på mig den dagen.
Böjprovet visade hälta på vänster framben.
De gjorde även mätningar på hennes rörelsemönster genom att sätta en sensor på hennes huvud, en på hennes ben och en på hennes rumpa.
Därefter fick hon bedövning i kotan där hon påvisade hälta, och under tiden bedövningen verkade så satte vi oss i entrén och chillade i de mjukaste soffor jag någonsin suttit i.
Efter bedövningen gjordes nya böjprov för att se om bedövningen skulle göra henne smärtfri. Då flyttades hältan över till höger framben istället. Så någonting lurt var det med kotorna i båda frambenen även om vänster var värst.
Jag bad veterinären att utreda noga nu när vi ändå var där så jag begärde röntgen för att se att det inte rörde sig om exempelvis artros, så vi kunde fastställa att det var en mjukdelsskada.
Då fick Queeny stark, stark medicin och blev helt väck.
Röntgenbilderna såg jättefina ut och påvisade inga skador. Veterinären kunde därefter konstatera att det rörde sig om inflammation i båda kotorna fram så Queeny fick kortison och ett annat ledfrämjande preparat (en typ av artificiell ledvätska) injicierat
i kotorna.
Hon var ju halt på vänster bakben när hon kom till mig. Den hältan är helt bra nu, men hon har antagligen överbelastat frambenen för att kompensera upp hältan bak. Så veterinären trodde detta var en överbelastningsskada helt enkelt, som förhoppningsvis
ska kunna bli bra nu. Queeny ska äta smärtstillande och motioneras lätt varje dag, det är viktigt att hon går ner lite i vikt nämligen. Veterinären tyckte hon var lite tjock. "Det var det fräckaste", som Kajsa sa.
Farmin och jag lät Queeny stå uppstallad på Husaby en stund efter veterinärbesöket var klart så vi kunde åka och käka. Köpte med en iste med lime och päron att avnjuta på vägen hem. Den var god.
Bil.
Jag tankade lastbilen full innan jag lämnade tillbaka den. Jag grät en skvätt.
Efter en oerhört lång dag, när jag äntligen var hemma och pratade i telefon med mamma så var det någon som ringde mig från dolt nummer inte mindre än 7 gånger så jag sa tillslut att jag behövde svara för det verkade vara viktigt. När jag väl svarade så
var det någon snubbe som ringde på uppdrag av min elnätsleverantör och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag var mycket upptagen och när han då följde upp med "okej perfekt, det är så här..." så bara la jag på. Inte jättelång tid senare ringde
lillebror Isak upp och skrattade så mycket att jag knappt hörde vad han sa. Ja, då var det ju så klart han som hade busringt mig och kors i jösse namn så roligt han hade, jag önskar så här i retrospekt att jag hade bjudit till mer för att förhöja
nöjet, haha.
Egentligen skulle jag behövt åka till stallet en gång till senare den kvällen då Queeny skulle stå inne på boxvila i 24 timmar och behövde ha kvällsmat. Men jag var så jävla trött rent utsagt, efter att ha varit vaken sedan 04.10, att jag frågade Martin
om han kunde tänka sig att svänga inom på vägen hem från gymmet på kvällen sedan, och slänga till hästarna hö som jag hade förberett. Det kunde han. Han är ju helt otrolig alltså.
Morgonen efter var det dock dags att åka ut igen och ge Queeny frukost och byta hästar som sällskap i stallet. Mini var väldigt nyfiken.
Queeny tog det förvånansvärt bra att stå inne.
Mitt bästa tips för att klara dieten.
Det är inte ofta Wyoming sover i min säng, ännu mindre precis bredvid mig. Det krävde ett förevigande.
I söndags var vi på middag på Park med jobbet. Det var väldigt roligt!
En Julia Roberts utan champonjoner som vanligt.
Queeny ska ha metacam (smärtstillande) varje dag, vilket lett oss in på lite diskussioner. Men det mesta hamnar i munnen och inte utanpå i alla fall.
Gangster äter torkad kyckling.
Måndag och tisdag var jag ledig efter jobbhelg och det var så in i helvete jäkla gött asså. Jag gjorde typ ingenting på hela måndagen, efter jag varit i stallet.
Sophie aka Dough-dough aka Loaf chillade på altanen.
Wyoming och Nesty gjorde mig sällskap (dvs låg på mina papper) när jag såg över mina finanser och kollade på hästhoppning.
Mamma jobbar på ett äldreboende i Norge nu ju. Hon berättade att denna skylt satt i entrén på boendet. Jag skrek RACKT ut, vilken absolut tondöv grej att skriva som en inspirerande text på ett äldreboende där liksom.. ingen blir friskare med tiden.
Sterling Bäbbä Archer gömmer sig för Wyoming som vill gosa.
Vi började kolla på House of the Dragon som äntligen kommit! Den verkar lovande!
Igår var jag först på Salong Effekt för att vaxa mig och efter det hängde jag med Johanna till kvällningen.
OBS det är inte Johanna på bilden, utan en annan fiskmås som gjorde oss sällskap när vi satt vid havet och åt glass.
Vi var på återbruket där jag faktiskt hittade en grej jag letat efter i några månader. Jag har en lykta med handtag som jag vill använda som sänglampa men måste hänga på väggen. Så jag har letat efter en krok att hänga den i, och hittade en som var
i svart metall och mörkt trä bakom, som ram. Den var perfekt faktiskt.
Vi hittade även denna lapp i en låda. Någon som vet vad som står?
Sen gick vi ut i skogen och plockade svamp! Vi skulle initialt leta efter kantareller men jag hittade en ENORM svamp av annat slag och blev så uppslukad av den att jag typ slutade leta efter annan svamp.
En väldigt kantarellig kantarell.
Sen åkte vi och köpte pizza som vi åt på gräsmattan vid Hålkedalens badstrand. Det var mysigt bortsett från att det var ett gäng tonårsgrabbar som bestämde sig för att hänga precis bredvid oss och jag typ cringade ihjäl av dem.
Johannas jourhemskatt Lasagna.
Och så avslutningsvis så blev vi på katthjälpen igår kontaktade av en kvinna som sett en katt utanför sig med vad hon trodde var ett brutet framben. Jag frågade henne om hon kunde fånga in den och köra den till veterinär för avläsning av chip, vilket
hon otroligt nog kunde och som alltid underlättar massor för mig.
Väl hos veterinären konstaterades att det var en omärkt, okastrerad hankatt som hade nekros på ena tassen där blottade benpipor stack ut. Man misstänkte trauma mot benet så han inte kunde böja leden utan den bara dinglade. Han hade avslagna tänder och
var väldigt mager. De kunde inte ha honom hos sig under natten så jag ringde Amanda och frågade om hon kunde ta emot honom tillfälligt vilket hon kunde. Under tiden jag åkte in till stan för att hämta honom och köra honom till Amanda så kollapsade
han och blev nästan medvetslös.
Så när jag väl kom fram sa veterinären att han var mycket sämre än de först trott och att han antagligen inte skulle överleva natten utan att bli inlagd.
Så vi chippade honom och gjorde ett pass så vi kunde ta honom över gränsen till Fredrikstad Dyrehospital. Stackars Martin som erbjöd sig följa med som sällskap tur och retur till Rabbalshede fick en lite längre tur än han räknat med men vi kunde
trösta oss med att det går mycket snabbare än att åka till Göteborg i alla fall.
Vi möttes av en jättegullig kvinna och fick vänta i entrén en stund.
Jag älskar norska.
Modiga lilla Zion. ♥
Han blev inlagd och planen var att de skulle göra mer undersökningar och sen återkomma idag på morgonen. De ringde mycket riktigt imorse och sa att de planerade gå vidare med amputation av inte bara tårna som drabbats av nekros men
hela benet då han verkade ha en nervskada som gjorde att han inte kunde böja leden.
Tyvärr ringde de senare på dagen och berättade att de gjort fler undersökningar då veterinären ville utreda andra eventuella orsaker till nekrosen på tassen. De hade tagit en ny röntgen på hans bröstkorg som visat stora tumörer på
lungorna och stora mängder fri vätska i buken. Sistnämnda vet de inte exakt vad det berodde på men det är aldrig ett lättsamt symptom. Cancern i Zions kropp hade påverkat nerverna och var det som orsakade nekrosen. Vi var överens
om att Zion lidit tillräckligt och att chanserna för tillfrisknande var så gott som obefintliga. Med tumörer på båda lungorna, vätska i buken, nervpåverkan, behöva amputera benet och dra ut hälften av sina sönderslagna tänder..
Det var för mycket helt enkelt. Vi lät Zion somna in.
Jag var tvungen att ringa Amanda och fulgråta direkt efteråt för jag blev så illa berörd av Zions öde. Han har tydligen, har det uppdagats nu i efterhand, synts till i området under en lång period och setts av många människor
som förstått att han inte mår bra. Han har vistats bokstavligt talat 3 minuters bilfärd från närmaste veterinärklinik men ingen har förrän nu tagit honom dit. Jag grät inte för att jag liksom var så känslomässigt fäst
vid honom, men för vetskapen om att han lidit så otroligt mycket och faktiskt blivit sedd men ändå inte fått hjälp.
Zion kommer någonstans ifrån från början. Någon är ansvarig för att han gått runt utan att få vård. Oavsett om det är han som blivit utslängd eller övergiven, eller hans mamma, eller hans mammas mamma och så vidare.. så
är någon ansvarig för detta. Och om jag får säga det, även alla som sett honom utan att agera. En enorm eloge till kvinnan som kontaktade oss och faktiskt fångade in och åkte ner med honom, och en annan tjej som faktiskt
hade kontaktat oss om honom tidigare och bett om hjälp. Det är tragiskt att djuren ska lida så länge innan hjälpen kommer och att det då är för sent. Det är öden som Zions som bryter ner mig för det är vara så smärtsamt
att bli påmind om att han är en av otroligt många.. men det är också samma öden som påminner mig om varför vårt arbete behövs.
Nu slutade ju inlägget lite i moll här men det får vara. Det är det minsta vi kan göra för Zion, att sörja hans öde.
Nu har han inte ont längre.
2022-08-24
23:12:45
VardagKommentarer
Trackback
