Change of Seasons

Vilken dag jag hade igår! Gick upp lite tidigare för att duscha och sedan ställa mig och skala två kilo potatis. Lyssnade på Disturbed och slutade tänka för en stund. Stekte falukorv och kokade upp den ofantliga mängden potatis för att steka respektive mosa. Jag gör så att jag lagar mat för flera dagar framöver, åt gången. Funkar. När jag var färdig och hade städat upp, tagit hand om disk och tvätt, åkte Martin och jag till Nordby för att handla. Han brukar bara handla inför de kommande dagarna, så maten inte blir dålig. Jag å andra sidan vill ha massor av alternativ och ha saker liggandes så det finns plats för matlagning utan vidare framförhållning (skräll). Så han signade upp för en storshopping, intet ont anande. Skrattade bara när jag frågade vad allt hade kostat. Men nu har vi ordentligt med mat, nyttig sådan dessutom. Det har blivit dags att på riktigt skärpa till sig nämligen. Jag i alla fall.

Jobbade stängning och efter det begav hela stängningspersonalen sig in till gymmet för att kötta! Jag och Martin körde ben. Det var så jävla roligt! I början avskydde jag att träna ben, jag hade fått bilden av att det var kutym. Men det är så tungt och man tar ut sig så lätt. Jag hade i görningen att sätta nytt personbästa i knäböj. Med Adis, för några veckor sedan, gick jag från 70 till 90 kilo. Nu tänkte jag våga mig på 100. Sagt och gjort så arbetade vi oss långsamt upp. Känslan är underbar alltså! Som i måndags när jag vågade mig på 15-kiloshantlarna på hantelpress. Och dessutom klarade flera repetitioner, jag blir så lycklig. I vilket fall tog jag mig hela vägen upp till 110 kilo. Känslan av att stå där med sin dubbla kroppsvikt på axlarna får mig att känna mig så fragil men stark, samtidigt. Minns skräcken jag kände när Martin i början sa att jag åtminstone borde fixa min egen vikt, det kändes väldigt mycket. Klarade i alla fall av två (noggrant utförda) repetitioner men på tredje upplevde jag failure, complete defeat verkligen. Stadgan i bålen bara försvann och långsamt föll jag framåt tills stången tog i ställningen. Tårarna vällde fram, dels för endorfinet - glädjen över att ha klarat det - samt för adrenalinkicken jag fick för att jag blev rädd.

Körde stenhårt i tre hela timmar. Jag var full av energi, kände mig oerhört stark (tack vilovecka!), och när vi stretchade skakade jag i hela kroppen. Så. Härlig. Känsla. Martin var också i sitt essä. Tog 450 kilo i benpress (!) och var allmänt grymt sällskap. Flexibel, lyhörd, närvarande, lugn och stöttande. Underbart pass!

Imorse när jag vaknade kände jag mig dock bakfull och hade ont praktiskt taget överallt. Men tvingade mig upp och vi åkte in till stan för att äta frukost på Backlunds. Åkte sedan för att jobba och nu har jag rast och har precis satt i mig jambalaya som Martin lagade igår och befogat var väldigt nöjd över. Så fort vi stängt idag ska jag bege mig till gymmet för att köra lats och biceps med världens bästa Bowies. Med veckans tidigare pass i historiken är jag galet taggad, trots att jag har märkbar träningsvärk i praktiskt taget hela min kropp. Det var längesedan. Awesome!