Change of Seasons

Bild från 2007 (det känns som att allting hände då, det var mitt år helt enkelt). Fick en impuls att visa upp en något yngre Ida än den ni ser idag. Fjorton år är hon. Jag beundrar henne stort för att hon hade en unik stil och ett speciellt sätt - stack ut ur mängden - men var hundratioprocentigt oberörd. Samtidigt är jag glad att vara så långt ifrån henne som jag är, för jag så otroligt mycket mer balanserad.

Åh, jag är lite besviken på mig själv, att jag inte sover vid den här tiden. Men det här är väl viktigare. I guess.

Gårdagens bodypump blev inte av. Jag var uppenbarligen den enda som var pepp - aka. jag var den enda som bokat - så det blev inställt. Istället körde jag indoor walking och för första gången någonsin lyckades jag köra så hårt att jag fick svettpärlor i pannan. Kändes sjukt najs.

Hängde hemma hos finaste Emma innan jag åkte till gymmet igen för att springa på bandet och sedan åka till innebandyn. Dock så fick jag (liksom i söndags) en brutal huvudvärk efter att jag sprungit så innebandyn var inte jätteattraktiv för mig just då. Efteråt hängde jag med Robin och det fick mig i alla fall på bättre humör. Idag jobbade vi stängning och det var helt galet, vi började med den sk. förstängningen när vi väl stängt. Med andra ord så låg vi stört mycket efter rent tidsmässigt. Men Tengberg kom ner för att hälsa på och det slutade med att han hjälpte till ända tills vi gick hem. Vilken kille alltså!

Efter jobbet åkte jag till gymmet och sprang än en gång de där 5000 meterna. Trots min förkylning (som mest gör sig hörd genom halsont och att min näsa kittlas/rinner lite) hade jag sjukt mycket energi att göra mig av med. Det var skönt.

Inuti mitt huvud mår jag bra. Jag har känt mig lite obalanserad under dagen, varit lite ledsen men mest jätteglad. Det är mycket tankar som rör sig i huvudet, mycket som analyseras, vrids och vänds på. Mycket som ska göras men lite tid att göra det på. Mycket planer. Lite tålamod.

Så här på kvällskvisten hamnar jag lätt i rätt stämning för att fundera. Och det är några saker jag skulle vilja dela med mig av!

Jag uppskattar mitt liv så himla mycket.
Häromdagen så bara stannade jag upp och började tänka på hur bra jag har det. Hur klyschigt det än låter så gick det verkligen upp för mig hur lyckligt lottad jag är. Jag har ett eget hus (inte ens en lägenhet med grannar att respektera) som jag inte ens betalar hyra för (bara el och den mat jag väljer att köpa hem) plus att jag har familjens hus bara ett stenkast bort. Jag får middag serverad varje dag. Jag har bil och körkort, friheten att ta mig dit jag vill. Jag har två jobb, ett som jag älskar och ett annat som egentligen är ganska soft. Jag har världens finaste vänner. Många som ställer upp för mig. Vad mer kan man begära, egentligen?

Jag väljer mina strider, väljer mina känslor och jag har makten över hur mitt liv ser ut.
Jag är så glad att jag började läsa "Älska dig själv". Jag har bara läst 30 sidor men de sidorna har hjälpt mig så mycket. Nyckeln till välmående: jag väljer vad jag vill känna. När jag blir ledsen kan jag skjuta ifrån mig det och tänka "jag MÅSTE inte bli ledsen för det här, vad får jag ut av det?". Om någon skulle säga till mig att Ida, du är ju för fan helt dum i huvudet, kan jag istället för att göra mig hjälplös och säga "du sårar mig", säga "jag blir ledsen eftersom jag värderar dina åsikter högre än jag värderar mina egna", ställa mig frågan "är det rättfärdigat att känna så?", inse att det är onödigt och bara släppa det. Ofta när småsaker bekymrar mig ställer jag mig själv frågan "vad spelar det för roll?" och upptäcker alltför ofta att svaret på den frågan är "ingen alls". När jag konstaterat det kan jag ofta bara släppa taget om det och bli glad. Det är sant. Och det är häftigt att känna.

En känsla som jag alltid funnit obehaglig på alla tänkbara sätt, det är nostalgi. Jag fullkomligt avskyr att återfå en känsla, en stämning, en sinnesstämning om man så vill, och längta tillbaka till något som aldrig kommer igen. Jag är alltid så medveten om allting runtom mig, minsta lilla sak kan få mig att minnas ett helt kapitel i mitt liv och hur jag kände mig då. Jag har ägnat dagen åt att kolla på bilder och lyssna på musik. Jag pratade med Manfred. Jag tror faktiskt jag kan säga att jag kommit över honom nu. Det enda som gnager - och som ibland gör ont - är att jag har i processen förträngt och glömt bort allt vi i nästan sex års tid hade. Jag kan inte minnas att jag ens var lycklig. Men det vet jag att jag var, jag har bara glömt - förträngt - det. Det känns som att jag förlorat sex år av mitt liv. Bilder på oss är det enda som påminner mig om att vi faktiskt funnits. Självklart, hela jag är ett kvitto på vår tid tillsammans, vårt förhållande präglade mig hela min tonår, den jag var och den jag är. Men jag kan för mitt liv inte minnas de goda stunderna. Jag bara vet att de fanns där.

Jag tittade på bilder från högstadiet och gymnasietiden. Såg vänner som jag så helhjärtat älskat och liksom jag växt upp och jag undrar om de tänker på mig ibland. Jag undrar om våra vägar kommer korsas senare i livet eller om jag ens vill se vilka förändringar de genomgått. Jag såg mig själv stå på scen - som skådespelare, konferencier, musiker, mig. Det som gjorde mig hel. Ännu en sak som runnit mig ur händerna, och min identitet känns som ett tjockt skal men ändå kärnlöst. Jag tappade den viktigaste biten av mig själv.

Jag saknar högstadiet. Jag saknar gymnasiet. Jag saknar mina vänner, jag saknar att stå på scen, jag saknar att utöva musik, jag saknar mitt förhållande, jag saknar mina hästar och jag saknar Mjölby. Och allt som hör till.

När en av mina arbetskamrater på Max sa upp sig och flera började prata om att också göra det så kändes det lite som att min värld skulle rasa samman. Jag avskyr förändringar. Allt som är bra ska tillhöra min vardag och inte mitt förflutna. Jag valde att stanna upp och iaktta min omgivning. Vad kommer jag om några år se tillbaka och tänka på? Vad kommer jag uppskatta, vad kommer jag sakna? Jag tar mig tid att rödmarkera allt som är värt att minnas, tar ett steg tillbaka, inser att hela min värld är blodfärgad och bestämmer mig för att njuta av minuten jag lever i (innan även den tillhör mitt förflutna).

Det var lite halvt förgäves att se fram emot att åka och jobba i förrgår. Det var helt galet mycket folk när jag kom dit och tempot var ganska högt hela dagen. Vid något tillfälle var det något som satte käpparna i hjulet (slut på kött, antagligen) vilket innebar att jag inte fick ut någon mat på närmare en kvart. En av gästerna som väntat länge började svära åt mig och var så fruktansvärt otrevlig. Det är i sådana tillfällen man vill säga "Du har helt rätt, det är inte okej att behöva vänta i en kvart. Men nu råkade det bli så, det är inget att bli upprörd över och jag ber dig att visa respekt - vi är ju trots allt människor också, vi som jobbar här. (Jävla idiot.)". Men gästen har ju alltid rätt och det enda jag kan göra är att be om ursäkt, kompensera och le. 

[Seriöst. Det handlar om mat. Det handlar om 15 minuter av ditt liv och det handlar om att ingen är perfekt. Det är så fruktansvärt onödigt att bli upprörd över. En arbetskamrat till mig har sagt att alla människor borde prova ett år inom restaurangbranschen, världen skulle bli en lite bättre plats då. Det ligger något i det! Från det att man beställer något sätts det ändå igång en relativt lång process tills maten ligger på brickan. Och alla gör ju sitt bästa för att det ska gå så fort som möjligt och bli så bra som möjligt. Men som sagt så kan det alltid gå fel någonstans. Efter att ha jobbat några veckor på Max lovade jag mig själv att jag aldrig ska gnälla över att det tar lång tid, och framför allt inte låta det gå ut över personen som tagit emot beställningen (för oftast är det i köket som det gått snett och det kan inte vederbörande göra någonting åt). Och dessutom, ber någon om ursäkt så besvarar man det.]

Efter att ha blivit av med den här gästen var jag så fruktansvärt arg att jag gick in i diskrummet för att slå något. Istället började jag gråta av ilska och det var så galet jobbigt. Tog tre djupa andetag och gick sedan ut igen. Men jag kunde ändå inte släppa det, jag lät honom förstöra många timmar av min dag. Senare fick jag istället några vänliga gäster som innan de gick därifrån sa att jag var fantastisk och gjorde ett utmärkt arbete. Jag ville bara krama dem.

Efter en jobbig dag på Max åkte jag för att jobba på Laholmen. Det var lugnt och skönt ändå. En gäst satt vid bordet och pratade i timmar. Några andra kom fram och ville visa sina kunskaper i det svenska språket och när jag godkände dem så gjorde de high-fives, skålade och applåderade. Det var roligt! Fast återigen så var jag så fruktansvärt trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Det kändes inte okej. Efteråt struntade jag i gymmet och åkte istället direkt hem där jag gick raka vägen till min säng och bara dog. Sov i fem timmar innan jag gick upp och åkte för att jobba. Efter jobbet handlade jag lite, skjutsade hem Krille och åkte sedan till gymmet. Sprang 5000 meter i intervaller och efteråt mådde jag så himla dåligt. Hemma åt jag världens godaste mat, potatis- och purjulökssoppa that is, och la mig sedan ner på soffan. Sov i några minuter innan jag satte mig upp och åt lite till. Jag var så fruktansvärt trött att jag gick och la mig kvart i tolv. Somnade återigen till Ben Howard. Det är en sådan vardagslyx för mig, jag blir så glad av att tänka på det. Det är så mysigt att somna till och framför allt att vakna upp till. Sov i nio underbara timmar. Och om en halvtimme ska jag åka till jobbet. Sedan är jag ledig i fyra dagar.

Rent fysiskt så mår jag inte särskilt bra alls. Jag har tränat alldeles för mycket i proportion till hur mycket jag ätit/sovit. Jag känner mig slut i hela kroppen, inte på ett "skön träningsvärk"-sätt utan på ett sätt som om jag hade feber och var orklös. Att sträcka ut armen eller att sätta mig ner på huk ger mig akut mjölksyra i musklerna. Jag är onaturligt trött större delen av dagen och jag är konstant hungrig. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur ofta jag äter, jag känner mig ändå hungrig 15 minuter senare. Jag har i 48 timmar haft ont i en viss punkt i bakhuvudet. Det känns.. inte bra.

Men men. Fredag till söndag jobbade jag sammanlagt 37 timmar och det spelar väl roll det med. Det ska bli skönt att få vara ledig ett tag. Ta mig tid att sova. Äta. Andas.

Åhåjaja, vilken dag det varit! Jag somnade inte förrän halv fyra igårnatt men det var nog världens skönaste insomning. Är det ens ett ord? Nu är det ett ord. Jag var så fruktansvärt trött att jag inte ens kunde hålla ögonen öppna. Det var varmt och skönt i rummet och jag lyssnade på Ben Howard. Jag älskar att lyssna på honom när jag ska sova. Och när jag sover. Och när jag vaknar. Det var så mörkt och varmt och harmoniskt och Depth Over Distance slumpades fram och jag somnade på bara några sekunder. Sablar i min lilla låda så behagligt det var. (Världens bästa svordom.)

Sov jäkligt gött i tre och en halv timme innan jag vaknade av väckarklockan. Åkte in till Westcoast klockan sju och körde indoor walking. Det är stört vilken motivation jag har! I vanliga fall måste man ju peppa sig själv till att göra saker som kräver ansträngning, som att träna. Men jag reflekterar inte ens över det. Varje gång jag planerat att träna så ser jag det inte som att jag har något alternativ, jag gör det bara. Jag förstår inte ens själv hur jag kan gå upp så förskräckligt tidigt för att träna när jag hade kunnat ligga kvar och sova i tre timmar till. Men som sagt, jag bara gör det. Att strunta i det finns liksom inte som alternativ.

Åkte och jobbade. Det bjöds på många hjärtliga skratt trots att jag var konstant hungrig och trött. Jag är alltid hungrig nu för tiden. Nåväl, det var en rolig arbetsdag. Efteråt åkte jag hem och lite halvstressad åt jag middag och packade upp ett paket jag fått på posten. Dexter säsong 4! Jag längtar tills jag får tid att titta på det.

Åkte in till stan en timme senare för att jobba på Laholmen. I början var det helt stendött så tillsammans med DJ:n och vakten satt jag i baren och hade mobilhäng. Haha. Efter ett tag började det droppa in lite folk, bland annat så kom Tengberg dit och han höll mig sällskap tills det någon timme senare började droppa in folk. Senare under kvällen så dök några andra arbetskamrater upp och de spelade, det var så roligt! Fast jag ogillar ändå när vänner spelar hos mig, känner mig så himla illa till mods när de förlorar. Det var i alla fall en grymt rolig kväll när mina väl var där och efteråt fick jag återigen leka taxichaufför åt Felicia och hennes vänner. Man känner sig lite cool när man är fyllechaffis, tycker jag. Mogen. Duktig. Efteråt åkte jag ner till Westcoast och sprang medelsvår intervall på bandet. Efteråt ville jag bara dö lite grann, jag var så trött! (Vem kan klandra mig, jag hade nästan varit vaken i 24 timmar.) På väg hem såg jag dessutom en liten grävling som haltade fram på vägen.. Den hade skadat ena benet ganska ordentligt. Mådde så dåligt, men vad gör man? När jag kom hem tog jag en snabb dusch och kraschade sedan i min säng. Sov väldigt oroligt i rädsla att försova mig, men det får duga.

Om en halvtimme ska jag åka och jobba. Det ser jag fram emot. Bjuder på en bild från gårdagen!



Bahman, Tengberg, Gurra, Felicia och Kajsa! (Kajsa, biträdande restaurangchefen, var full som en kastrull och skulle upp och öppna 4 timmar senare, hon sa (sludrade) "Du får absolut inte visa det här för Johan (chefen)!" men Kajsa, jag tror han lär märka ändå..)

Det här hittade jag i mitt skåp på Max häromdagen. Blev så himlans glad, tänka sig så söt hon är den där Felicia! (Tänka sig att jag aldrig ska hitta någon nyckelring som håller..)

När jag kollat igenom mina scheman för Cherry och insett hur mycket jag egentligen jobbat så kände jag mig helt mindfucked. Jag kan inte fatta det. Jag kände mig tio gånger bättre än jag gjort tidigare och var upprymd och ringde både mamma och pappa för att berätta vad jag nyss upptäckt. Jag vet, jag är inte riktig i huvudet.

Jag åkte i alla fall in till Westcoast och sprang 5000 meter på bandet. Kände mig grym som orkade hela medelsvåra nivån. Åkte för att spela innebandy och jag var så fulladdad av obefogade, negativa energier som ändå kunde vändas till något positivt. Jag kände mig aggressiv och peppad och det var roligt. Dock så slutade vi spela tidigare än vanligt men stannade ändå kvar i en timme för att bara hänga. Jag tycker om dem.

Väl hemma var jag så inte sugen på att lägga mig. Tog en dusch och drog på mig Tröjan med stort t. Åt rostad smörgås med leverpastej och smörgåsgurka. Sjuuukt gott. Har suttit och chattat med olika människor på Facebook och känner hur motivationen till att sova, kryper närmare. Jag har så mycket jag vill greja med på kvällskvisten men jag hinner ju aldrig.. Antar att jag får skjuta upp det till måndag. Igen.

Om fyra timmar ska jag upp och kötta indoor walking. Om jag försover mig så kommer jag antagligen strypa mig själv. Det får inte hända. Simple as that. Sedan är jag redo att inleda den här helgen!

Mina dygn känns 48 timmar långa. Men ändå har jag så lite tid till övers. (Eller?)

I vilket fall som helst, gårdagen började som sagt med indoor walking halv åtta. Egentligen tycker jag att det är ganska tråkigt, alldeles för enformigt, men det är en väldigt intensiv träning som ger otroligt mycket på bara 45 minuter så det får gå. Efteråt åkte jag till Konsum och handlade lite mat och andra nödvändigheter. Åkte hem och åt, städade och fräschade till mig för att sedan åka in till stan igen i jakt på en saccosäck eller dylikt. Men det finns verkligen ingenstans. Fick köpt andra inredningsprylar och lite småplock innan jag tog en spontantur till Emma med en burk Ben & Jerry's. Hon var nämligen hemma och sjuk och jag tänkte att hon kunde behöva lite hjälp på vägen. Det var väldigt uppskattat och gjorde mig så glad. Hon är så himla bra. Och fin.

Vi pratade en stund och åt lunch innan jag vid tretiden köpte med mig vindruvor och åkte hem till Robin, som också är sjuk. Vi såg på bland annat halva Sex and the City 2 och The King's Speech och bara chillade. Många timmar senare bar det hem till Söle igen och vi kraschade ganska så direkt. Jag kände mig halvdöd. Dessutom så måste jag ha felbelastat armarna när jag var på bodypump sist, för jag har haft så fruktansvärt ont i nedersta muskelfästet i högerarmen. Inte träningsvärk alltså, utan en annan typ av smärta. Så ont, att jag inte kunnat (kan) sträcka ut armen helt. Det faktumet att jag var sliten samt det fina sällskapet under dagen fick mig att avboka de andra två passen på Westcoast. Som sagt, det var förhandlingsbart. Jag har ändå kört 9 träningspass på 5 dagar. Galet.

Dagen började fånigt tidigt. Började åka till Nordby tjugo över sju och satt i personalrummet och hängde och grejade med småsaker i ungefär en timme innan jag gick in för att hjälpa till med öppningen. Dagen till ära fick jag i uppgift att lära upp en ny kille. Viking heter han. Hur coolt namn är inte det? Det var en bra dag, jag slapp stå i kassan och timmarna gick fort. Det var så skönt att komma hem efteråt! Åt middag med familjen (det händer så sjukt sällan numera) och drog på mig SH-tröjan. Den är min favorit. Bästaste bästa.

Har bokat in indoor walking imorgon bitti och nu sitter jag här och peppar inför innebandyn. Jag hade faktiskt planerat att strunta i den idag, eftersom jag kände att det vore bra att vila och att de andra inte verkade så taggade ändå. Men när jag gick från jobbet och ropade hejdå så svarade Gurra "vi ses ikväll!" och då kände jag att vafasen. Klart jag ska vara med. Dessutom känns armen bättre nu. Tänkte åka till Westcoast en sväng innan och springa på bandet. Skare va så skare va, som Maria Montazami sa.

Återigen stundar en intensiv helg med 35 arbetstimmar på bara tre dagar. Jag tröstar mig med att det är min näst sista. Jag kommer känna mig så fri och lycklig. Och lite piggare. När var jag hemma en lördagkväll senast?

Sedan jag började på Cherry i November har jag haft tre lediga lördagar.

Senaste var den 4:e februari (Centerfesten).

Gången innan det var första helgen i januari (utgång).

Gången innan dess, var på julafton.

Jag har alltså inte spenderat en enda lördagskväll hemma sedan julafton.

Hur stört?! Det är för fasen april nu! Det ska bli så otroligt skönt att jobba mindre de kommande månaderna. Jag hade faktiskt helt glömt bort att lördagar brukar innebära att man myser till det och njuter av ledighet.. Helt wacked.

Nu ska jag åka och leka med mina arbetskamrater. Vi hörs och störs!

Den här dagen har varit så lång! Jag har fått gjort väldigt mycket och allt känns städat, rent och fräscht. Jag har även spelat Reckoning och fått hem Portal 2 och The Orange Box. Jag vill inte jobba på en månad, måste spela allt, på en gång.. Nåväl, jag har ju trots allt hela livet på mig!

Efter att ha städat och spelat och för första gången på evigheter ätit middag med min familj så drog jag på mig träningskläderna och åkte in till stan. Tvättade bilen på Statoil och åkte sedan till Westcoast. Sprang medelsvår intervall på bandet i en halvtimme innan det var dags för bodypump. Åh herre min skapare så jobbigt det var! Efteråt var jag så sjukt orklös att jag inte ens orkade vrida ratten med bara en hand. När jag kom hem tog jag en dusch och bytte om till myskläder och gjorde mig en hejdundrande god kvällsmacka. Och under tiden gick jag bara runt och jämrade mig över att varenda rörelse var en superansträngning. Någon kommer sova sjukt gott inatt! Blev dessutom bjuden på en blind date så här på kvällskvisten. Liksom med typ alla andra beslut i min vardag så kände jag mig sjukt kluven, jag vill lika mycket som jag inte vill. Men vi får se!

Imorgon bitti ska jag på indoor walking. Efter det ska jag till Konsum och införskaffa lite föda och resten av dagen får bli som den blir. Om inget särskilt händer ska jag på ett corepass och ytterligare ett pass bodypump på kvällen, men om jag ska lyssna på min kropp så är det nog förhandlingsbart.. Jag borde egentligen gå och lägga mig nu, men jag tänkte stanna uppe en timme till just to kick some ass in the kingdoms of Amalur!

[Så här såg det ut i lördags när jag åkte hem från gymmet halv sex på morgonen.]

Äntligen har det hänt: jag har träningsvärk. Det var galet längesedan, det har inte spelat någon roll hur mycket jag pressat mig själv - det har helt enkelt inte känts dagen efter. Fejnt.

Igår fick jag pratat med min chef på Cherry. Tanken var att jag skulle säga upp mig. För det första blir jag oftast fruktansvärt arg av att jobba, jag har så svårt att hantera fulla människor. Då är det inte roligt någonstans. För det andra orkar jag verkligen inte jobba nonstop fredag-söndag. För det tredje så har jobbet stört min dygnsrytm otroligt mycket så jag har stora sömnproblem (först kan jag inte somna och när jag somnat kan jag inte vakna, jag försover mig varannan dag). För det fjärde binder jobbet mig varje helg så det finns ingen tid för utgångar, middagar eller att träffa vänner. Efter att vi pratat bestämde vi i alla fall att jag ska gå från att jobba åtta pass i månaden, till två. Det ska bara vara lördagar och antagligen bara på Laholmen. Jag är så tacksam över att ha en så förstående chef och jag är glad över att vi kunde komma överens direkt. Nästa månad jobbar jag alltså bara två pass, så får vi se hur det känns.

Jag och Felicia åkte till Nordby och hängde på Max och jag fick köpt en brödrost. Kajsa frågade om jag ville jobba på torsdag och jag sa ja. Jag har i alla fall idag och imorgon ledig innan jag drar igång en femdagarsperiod med 7 pass. Jag ser i alla fall ett slut på dessa hektiska helger så det känns helt okej. Och det gör ju inte så där jätteont att tjäna pengar.

Hur som haver, på kvällen gick jag och Felicia på bodypump och indoor walking. Förstnämnda var så roligt! Helt klart något jag ska försöka gå på så ofta jag kan. Efter det åkte jag hem och åt middag, duschade och drog på mig min Silent Hill-tröja (jag bor i den numera), struntade återigen i att städa och påbörjade Reckoning. Jag är glad över att ha spelat så mycket Final Fantasy, annars hade jag fattat noll av det där med rollspel. Jag somnade med kontollen i handen och vaknade klockan fem på morgonen. Gick upp för att dricka lite vatten, satte på musik och kröp ner under täcket igen. Vaknade igen klockan nio och har invigt min nya brödrost och ätit en supergod frukost (det är så skönt att ha lite fast föda i mitt kylskåp nu) så nu är jag redo att ta mig an dagens bestyr. Städa och spela, that is. Ikväll funderar jag på att gå på boxing och bodypump på Westcoast, fast förstnämnda är lite tveksamt då jag inte har någon partner. Det är lite jobbigt att behöva boxas med någon man inte känner, tycker jag.. Men då blir det väl 5000 meter på bandet istället. Vi får se!

Min torsdagkväll blev inte som jag tänkt mig. Jag började kolla på Dexter men somnade efter en halvtimme. Sov istället för att springa spåret och åkte till Emma en sväng innan bandyn. Väl där gjorde jag nästan ingenting. Jag var så sömndrucken att jag kände mig febrig. Efteråt hängde jag med Felicia och klockan halv åtta morgonen efter körde vi ett indoor walking-pass på Westcoast. Jag var så glad över att det var fredag, och dessutom min första lediga fredagkväll/natt på en månad. När jag avslutat dagens pass på Max var jag så full av ogrundade, negativa känslor att det eskalerade. Jag mådde jättedåligt. Istället för att åka hem åkte jag till var som helst och lyssnade på Ben Howard. Snart hade jag sansat mig och var beredd att konfrontera ensamheten hemma. Jag drog på mig min onepiece och åt pizza framför Dexter, och det var verkligen inte vad jag hade planerat inför min efterlängtade fredagkväll men det kändes ändå helt okej. Mot midnatt fick jag ändå i kontrast mot resten av kvällen fint sällskap. Någon att prata, skratta och sova med. Då kändes fredagkvällen fulländad, ändå.

Morgondagen började alltför tidigt men det var en väldigt bra arbetsdag. Jag fick sluta på Max en timme tidigare så jag tog tillfället i akt att införskaffa mig ett Playstation 3. Äntligen. Jag hängde på GameStop lite väl länge för mitt eget bästa. Jag fick köpt själva konsolen plus en massa spel (F.E.A.R, Reckoning, Assassins Creed, Devil May Cry 1-3, Oblivion, Fallout 3 och senare Portal 2 och The Orange Box: Team Fortress, Portal, Half Life 2 samt Half Life 2: Episode 1 & 2]). Försäljaren, som - bevisligen - var en av de bättre jag mött, berättade att han var två förhandsbokningar ifrån att slå sin chef den här veckan så jag tänkte att vafasen. Så jag förhandsbokade Devil May Cry 5 och Half Life 2: Episode 3. Dessutom så skaffade jag ett medlemskort och fick på köpet bland annat ett Assassins Creed steel case och en Silent Hill-tröja. Jag var lyckligast i världen.

Efter att ha handlat upp halva affären åkte jag hem en snabbis innan jag åkte in till Laholmen för att jobba natt. Efter jobbet mötte jag en berusad men ack så söt Kajsa och Felicia och jag gav dem skjuts hem innan jag åkte till Westcoast för att springa 5000 meter på bandet. Helt otippat så gick Dexter på TV:n på gymmet och därför gick tiden ganska fort. Klockan fem på morgonen var jag färdig och kände inte för att gå och lägga mig, för jag kände att risken vore överhängande stor att jag bara skulle försova mig. Så när jag kom hem var det ljust ute och jag drog för gardinerna och plockade upp mitt PS3. Satt och spelade i några timmar innan det blev dags att åka till jobbet. Behöver jag nämna att jag kände mig helt död? Vem fasen jobbar tre pass utan att sova emellan? Helt fel tillfälle att dygna, egentligen. Men jag överlevde dagen (jag satte på Baby Got Back [ni vet den där "I like big butts and I can not lie.."-låten] och merparten av mina arbetskamrater började direkt gunga i takt, det var ett av det roligaste jag sett) och efteråt handlade jag mat att ha i mitt egna lilla hus. Jag kom hem och åt middag och spelade en stund innan jag runt halv elva stängde av mobilen och kraschade i min säng. Sov i nästan tolv timmar innan jag vaknade piggare och mer utvilad än någonsin. Ellen ringde för att prata en stund och nu sitter jag här och tar itu med planeringar av mitt liv. Bokar in pass på Westcoast, skriver in tider i kalendern och betalar räkningar. Strax ska jag åka in till stan för att hämta Felicia. Vi ska åka till Nordby för att hänga lite på Max (aka. spana in den nya killen som tydligen började idag) samt så ska jag köpa en brödrost. Ikväll ska vi på först bodypump och sedan indoor walking på Westcoast. Jag kommer vara helt död efteråt. Men då kan jag med gott samvete spela resten av kvällen. (Det är så jävla skönt att vara ledig.)

Nu ska jag städa. Över och ut!

Tid är inget man har, det är någonting man tar sig. Men jag är nog sämst på att disponera tiden väl tror jag, för hur effektiv jag än känner mig så har jag aldrig "tid över". När jag väl får det så har jag 10 saker jag vill göra samtidigt som resulterar i en slags överslagshandling där jag inte gör någonting istället. Jag har dessutom hamnat i en period då allting måste vara perfekt, annars bär jag på en slags inre oro. Jag vet inte om jag ska trotsa min lathet och ge efter för känslan, eller om jag ska trotsa min pedanthet och ignorera det. Jobbigt är det!

I vilket fall som helst. Den där fina "åh jag är eftertraktad"-känslan jag hade i lördags övergick snart till en "jag avskyr killar och vill aldrig mer ha något med dem att göra"-impuls. På natten hade jag fem personer som försökte få kontakt med mig och det äcklade mig eftersom jag vet att de alla är ute efter en enda sak. Det fick mig att känna mig illa till mods. Jag är i en sådan där period i livet då jag bara vill fokusera på de som står mig nära och får mig att må bra. Jag orkar inte med nya kontakter där jag måste avgöra var de står och om de är värda energin, för jag behöver dem inte helt enkelt. Och jag har verkligen inte tid med dem.

Nåväl, den där turen till Uddevalla som skulle göras på söndagen blev ett betydligt mycket större projekt än jag förväntade mig. Jag sov bara en och en halv timme på natten och vaknade sedan av att Kajsa ringde. Jag skulle behöva åka till Göteborg istället, till två olika Maxrestauranger (Partille och Ullevi). Desto roligare tänkte jag. Så direkt satte jag mig i bilen utrustad med GPS, en Muse-skiva och 8 burkar Red Bull och påbörjade min resa. Det var så roligt! Jag har aldrig gjort något sådant förut, givit mig ut ensam med destinationer jag aldrig varit vid. GPS:en strulade något otroligt och jag fick köra mycket på känsla och helt obesvärat åkte/sprang jag omkring tills jag hittat rätt. Det var ett otroligt stort stressmoment att köra mitt i Göteborg city (trefiligt och stoppljus precis överallt) med en bil som jag inte känner och dessutom är jäklars rädd om. Men det var en rolig roadtrip som jag är lite halvstolt över att jag kunde genomföra så smidigt helt på egen hand.

Väl framme på restaurangen sedan satt jag i personalrummet och hängde med arbetskamrater i tre timmar. När jag kom hem var jag så himla hungrig och trött att jag trodde jag skulle dö. Kraschade i min säng och sov några timmar innan jag gick upp för att äta mat och prata i telefon med Felicia.

Dagen efter jobbade jag stängning och var så trött och disträ men ändå peppad som fasen. Försökte byta bort tidagens pass men ingen ville ha det. Jag var frustrerad dels över att jag var så trött men också för att jag kände att jag återigen inte hade tid för annat än att jobba. Så på kvällen, efter jobbet, bestämde jag mig för att ta itu med allt jag kände ett akut behov av att få avklarat. Och det skulle vara färdigt innan jag började jobba nästa dag. Så tolv på natten satte jag igång med att ta itu med all tvätt och jag storstädade mitt hus. När den sista tvätten var i tumlaren var klockan halv fem och jag gick och la mig. Tre timmar senare gick jag upp för att åka in till westcoast. Sprang 5000 meter på bandet och efter det åkte jag hem för att duscha, städa bilen, göra en backup på alla dokument på datorn, färga håret, ta itu med all ren tvätt och äta brunch framför ett avsnitt Dexter. Och jag hann! Åkte till jobbet där jag presterade halvkasst och försökte vara glad ändå. Min energi var helt slut efter att ha jobbat minst nio timmar om dagen i tolv dagars tid (förutom söndagen då jag åkte till Göteborg för att hämta bröd, även om det tog kål på mig). Kvällen och morgonen efter njöt jag så otroligt mycket av att få sova. Och bara vara. Leva. Andas. Ni vet?

På kvällen åkte jag till Rossö för att umgås med kvinnorna i mitt liv. Vi pratade, åt tacos och kladdkaka med glass och varma hallon och jag vilade med huvudet på Emmas lår och allt var så himla fint (jag älskar er så himla mycket). Ellen följde med mig hem på kvällen och sov över och när vi vaknat åt vi en brakfrukost och kollade på My Name Is Khan. Väldigt fin film! Sedan hon åkte hem har jag inte ägnat mig åt så mycket annat än att städa lite och fundera på hur jag ska använda resten av dagen. Jag har mycket saker som jag vill göra, jag har mycket saker som jag borde göra och jag har mycket saker som jag ska göra. Om en timme tänkte jag åka in till stan för att springa fyran på spåret, sedan åka hem till Emma en sväng och efter det stundar innebandy. Inatt ska jag sova jäkligt bra, imorgon halv åtta ska jag på indoor walking med Emma, åka och jobba och sedan njuta av min enda lediga fredagskväll den här månaden. Vad som blir av den har jag ingen aning om (utgång ensam, mysig hemmakväll eller hänga med någon), men det ska bli väldigt bra. Sedan stundar en tre pass lång helg och sedan är jag ledig några dagar. Då ska jag beta av en otroligt stor del av min lista över saker att göra. Så jag får lite sinnesro.

Nu ska jag ta vara på min sista timme innan jag beger mig in mot stan. Funderar på om jag ska se ett avsnitt Dexter, läsa lite eller kanske sova. Vi får se. Over and out!

Då var jag äntligen här. Alldeles strax stämplar jag ut från en arbetsvecka på inte mindre än 75,5 arbetstimmar! I sju dagars tid har jag sprungit mellan jobben som en dåre. (Och innan söndagen jobbade jag dubbla pass både fredag och lördag). Ni får säga att jag är duktig, det är helt okej.

Dagarna har passerat i megafart så jag minns inte så mycket av dem. Vi har haft helt galna dagar på Max och det har varit sjukt roligt! Jag ser så mycket fram emot att få jobba i sommar (bortsett från många antagligen kommer ha slutat då) och det intensiva tempot. Det kommer bli kalasbra for sure!

De senaste tre nätterna, inklusive idag, har jag jobbat på Cherry också. Igår var det helt sjukt stört, jag var så trött att jag faktiskt somnade mitt under ett spel. Hur fasen är det möjligt? Jag var så trött att jag verkligen inte klarade hålla ögonen öppna. Så i väntan på att en gäst skulle bestämma sig för om han ville ha ett kort till eller inte så slumrade jag till i några sekunder. Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. För att inte tala om oprofessionell. Jag skäms när jag tänker på det, trots att jag egentligen inte skulle bli så illa berörd av att någon klankade ner på mig för att jag var trött, ändå. Men jag har ändå haft energin att vara glad och positiv och nattens pass på Cherry var nog det bästa någonsin! Kvällen började med två timmars dötid då jag satt och tjötade med de andra i personalen på O2 och det var så himla roligt. En av gästerna insisterade på att vi skulle ta en kaffe någon dag medan en annan bönade och bad om att äta lunch på måndag. Jag skrev ner mitt mobilnummer på ett spader ess och tyckte att det kändes fint att vara eftertraktad. Uppmärksammad. Adis var där och gjorde mig så otroligt himla jätte super glad! Han är så bra. Johan - en kille som brukar hänga med Maxgänget ibland - var där och pratade och fick mig att skratta. Jag har så mycket att återberätta för honom i nyktert tillstånd sedan. Jag bara satt och log hela kvällen rakt igenom. Det finns så många bra människor!

Om några timmar ska jag åka till Uddevalla för att hämta bröd åt Maxrestaurangen. Jag och Kajsa (biträdande restaurangchefen) har bytt bilar för lastutrymmets skull. De frågade mig om jag ville jobba imorgon men jag sa faktiskt nej. Jag orkar nog egentligen, men tycker att jag gjort mig förtjänt av en ledig dag (jag börjar ju ändå jobba på måndag igen). Men jag kunde kosta på mig att åka iväg en sväng i deras ärende. Bilen är i alla fall stencool och jag är smått nervös över att köra den. Den har gått 150 mil liksom. Så Gud nåde mig om jag skulle ens vara i närheten av att kanske repa den skitlite. Jag ska åka om ungefär två timmar och min kropp är så fullproppad av socker och koffein (i förebyggande syfte inför nattens arbetspass) att jag inte är trött. Men jag lovar, jag ska vara ansvarsfull.

Nej, nu ska jag försöka ta vara på den här tiden så gott som går. Jag är helt slutkörd i huvudet men åh, så lycklig!

Den här låten beskriver hur mitt liv ser ut just nu. Varje ord är klockrent.

Här blev jag den jag är
Här kommer jag förbli
Här har jag längtat bort
Här har jag känt mig fri
Här har jag blickat framåt
Men ofta tittat ner
Jag är nog inte det du drömmer om
Men jag är det du ser

Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade nåt gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med

Jag har skrivit mina regler
Ingen fick ändra på dom
Jag tog första bästa vägen ut
När någon bad mig tänka om
Det kanske kommer kännas
Det rår jag inte för
Jag skulle inte ens vara hälften
utan det jag gör

Du har ditt eget facit
för rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan
Vill du ha någon sen
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
men det är för tidigt än

Jag hade slutat prata
Jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig
Och jag gav dig inget svar

Jag tog allting för givet
Det var något fel på mig
Jag måste varit någon annan
Innan jag kände dig

Emma och Ellinor. Bland de finaste som finns!

Helgerna tar död på mig, det där med att jobba 14 timmar om dagen kan inte vara bra, särskilt inte när det är mitt i natten. Jag skulle kunna sova bort hela den här dagen, men så kommer det naturligtvis inte att bli. I fredags gick det ganska bra på Laholmen, det var trevliga gäster (några av dem ville så gärna ha kort på oss tillsammans, haha). Catchade up med en annan nattuggla och somnade inte förrän typ tjugo över sex på morgonen. Vaknade tre timmar senare och mådde så dåligt. Precis som en bakfylla, så galet ovärt. Åkte upp till Max för att jobba och var tvungen att tagga till lite i dessa högförsäljningsdagar.. Hade väldigt roligt fram tills det var dags att äta efter att ha jobbat i 5 och en halv timme. Satt och skakade en kvart innan maten lagt sig lite. Resten av dagen var jag på så fånigt humör att jag antagligen bara var jobbig.

Kom hem till ett kolsvart hus med låst dörr och ingen annan hemma. För en kort stund drabbades jag av panik och kände mig så himla ensam. Fick andas lite och sedan åkte jag till Laholmen. Det var ett ganska jobbigt pass, fast en av vakterna stod och höll mig sällskap större delen av tiden. Det var trevligt.

På landsvägen hem mötte jag en stillastående bil och en man som viftade med armarna som för att be mig stanna. Klockan fyra på natten liksom, jag kände mig väldigt illa till mods. Hans däck höll på att lossna och han behövde något att skruva fast det med. Jag kunde inte hjälpa honom och fick så dåligt samvete. Men vad gör man?

Sov fem timmar inatt och nu ska jag bara städa lite snabbt här och sedan åka och jobba stängning på Max. Hoppas att det går bra. Imorgon bitti ska jag upp tidigt och åka till Göteborg för att hämta ett par sommardäck (och klockan två ska jag vara tillbaka för att jobba). Det blir nog roligt!