Change of Seasons

Häj bloggisen!

Imorse hade jag ett sånt jädra stresspåslag. När Martin vaknade stirrade jag på honom typ så här 😳 och det första jag sa var "jag är så jävla stressad", följt av en aggressiv utläggning om hur jag tycker det är omänskligt att jobba heltid och att bara ha några enstaka timmar att avsätta åt fritidsintressen per dag. Har jag tur hinner jag ta hand om disk, matlagning eller nån tvätthög när jag väl är hemma OM JAG ORKAR och sen ska jag sova. Martin är verkligen ryggraden i detta hushåll nu kan jag säga. 

Det var ju också ett sätt att säga godmorgon på, tänker jag. Kände att jag tillförde mycket positiv energi till Martins start på dagen. 

Det är en hel del föreningsarbete nu som hänger över mig och jag vaknade liksom med hjärtat i halsgropen för jag var så stressad. Deklarationen ska lämnas in senast på fredag morgon (innan jag börjar jobba) så jag tror det känns lättare när det är färdigt. Jag var i alla fall så sjukt stressad att jag gick upp några timmar tidigare för att kunna bokföra lite och betala några räkningar. Det kändes inte bättre, jag blev bara mer stressad över att jag inte hann göra mer. Igår fick jag se ett sms ett jourhem skickat till mig för 10 dagar sedan och det gav mig sån stress att jag igår kväll bara plöjde igenom och svarade på alla mina olästa/obesvarade sms och meddelanden på Messenger. Kvar återstår PM och mejl till Katthjälpen. Puh. Till råga på allt detta; bara under arbetsdagen idag fick föreningen in två katter till, all cred till Amanda som fick koordinera allt på egen hand. Jag hade dött av stress utan hennes hjälp. 

Som tur var släppte stressen när jag kom till jobbet (i god tid) och var tvungen att tänka på annat. Ibland tror jag mitt problem är att jag har för mycket utrymme till att känna efter, på riktigt alltså. Sista halvan av dagen jobbade jag på Mellan-butiken och det var så. himla. skönt. Östra är betydligt mer hektisk, det var så najs att få jobba i ett lägre tempo och känna att jag verkligen kunde ta mig tiden som behövdes för alla uppgifter. Spelade soundtracket till Subnautica: Below Zero i butiken som kändes lagom meditativt. 

I alla fall. Igår morse var veterinären hos oss på Ylseröd och veterinärbesiktade Queeny. Som jag (läs: Kate) misstänkte skulle hon inte gå igenom utan anmärkning pga. en hälta i vänster bakben. Hon lät dock veterinären böja benet utan protester eller minsta reaktion så veterinären trodde inte hon hade något akut smärta, alltså pågående inflammation. Jag får utreda henne på klinik för att få veta mer helt enkelt, men skönt att vara ett steg på vägen mot en diagnos så vi kan jobba oss vidare.

Åkte sedan hem för att mellanlanda innan det var dags för jobb. Katterna var änna mer utslagna än jag. 

Kan inte förstå att veterinären kallade Artemis för playakatten när hon låg inlagd för några år sedan. 

Det var även Wyomings fiktiva födelsedag ❤️ Hon hittades sista augusti och var då runt en månad gammal, så jag valde den 27:e juli som hennes födelsedag för att hon "skulle ha samma födelsedag som Johanna". Bara det att jag hade rört ihop det, Johanna fyller år den 29:e och inte den 27:e. Men close enough. 

Sen åkte jag och jobbade och så kom jag hem och så gick jag och la mig och sen åkte jag och jobbade… och ikväll hann vi sitta med bokföringen en timme. Jag hann laga matlådor också. Ni hör ju vilken misär jag lever i. Nästan lika stor misär som vår katt Jonny som på något vis blev instängd i vårt skjul och suttit där kanske hela dagen. Martin hittade honom av ren slump när han kom hem. 

Nämen skämt åsido, det kommer ta tid att vänja sig vid detta med att jobba så långa dagar, och att sluta så sent. Dock kommer vi snart börja stänga 20 istället för 21 på vardagar, eftersom de öppettiderna bara gäller för juli. Det ska bli skönt, att inte komma hem 21.30 varje dag.

Just det, jag blev intervjuad i P4 Väst idag. De hade sett vårt inlägg på Facebook om en kattfamilj som blivit dumpad i en kartong, och ringde upp mig för att de ville prata om det och vårt arbete. Lång historia kort var det den märkligaste intervjun jag haft, haha. Jag fick verkligen känslan av att hon som ställde frågorna ställde dem i research-syfte, det var väldigt pragmatiskt och korthugget. Så jag svarade lika kort och koncist och utan känsla eller pedagogik, tills hon tillslut sa "det var allt, tack för du var med". Jag blev helt ställd. Hela situationen var så himla konstigt. Jag hoppas innerligt att de ringer imorgon igen för den "riktiga" intervjun och att detta bara var för att samla underlag till frågor men det värsta är att jag tror inte det… så bisarrt, svårt att förklara i text.

Så får ni chans att lyssna på min senaste intervju i P4 så… gör inte det. 

Avslutar med en bild tagen av vår stallkamrat Hannah, så fin!

Nu ska jag sova, börjar 10.00 imörn. 

Hare gött

haaaj ❤️

Häj bloggen!

Borde egentligen - i vanlig ordning - sova just nu men det är alldeles för varmt för att kunna somna. Dessutom regnar och åskar det ute, så mysigt att lyssna på. Regnet är så himla efterlängtat verkligen!

Det var lite mer än en vecka sedan jag skrev sist och det har varit full rulle som vanligt. Tänkte börja med att dela med mig av denna som jag tyckte träffade rätt hos mig, jag har tänkt så mycket på detta tidigare. Toxiska relationer, människor som tar energi, människor som inte delar din glädje. Ni vet.

Förra helgen jobbade jag, känns som hela dagarna försvinner verkligen. Känns som jag knappt varit hemma nåt alls, får sån hemlängtan så det är inte klokt. Här sa jag hejdå till Artemis när jag åkte till jobbet. 

Kajsa la ut denna bild i vår stallgrupp på Facebook. Hon hade släppt ihop Queeny med den stora flocken och allt gick så bra, så skönt att de kan gå ihop utan konstigheter. Hon verkar tycka om de andra mer än de tycker om henne men det grer sig säkert. 

Ett litet utdrag ur min kalender från förrförra veckan som jag såg nyligen. Johanna blev kidnappad för att bli firad i förskott för sin födelsedag. Jag visste så lite som möjligt, så inget mer än när de skulle vara borta. Både Johanna och jag bad specifikt hennes kille att inte ge mig detaljer, för jag försäger mig så lätt, haha. 

En liten exponering jag byggde på jobbet! Retligt att det saknades en påse med vaniljsmak som ni kanske ser på nedersta hyllan. Bodylab gör riktigt goda grejer alltså! Jag provade deras Clear Whey som är vansinnigt populär, det är proteinpulver som är mer som saft i smak och konsistens. Jag hade höga förhoppningar, men tyvärr har den en eftersmak av SPYA. Jag verkar vara den enda som känner det, den har fått 5/5 i betyg överallt. Men jag klarar inte av den, den smakar verkligen jättegott de första 1-2 sekunderna men sen får den en smak av galla som smakar som.. att jag har spytt upp den. Min kollega var så rolig, han frågade "vad var det för smak du provade? Extreme vomit eller?"

Låt er inte avskräckas av min recension dock, jag verkar vara ensam om att tycka så. Men synd för mig!

Queeny skulle egentligen blivit veterinärbesiktad men veterinären låg före tidsschemat med en timme och jag hade inte ljudet på, på mobilen när de ringde för att säga det. Han var tydligen så otroligt stressad att bägaren rann över när han inte hittade fram till stallet så han fick avboka besöket. Det var lite pinsamt att jag inte var anträffbar, men å andra sidan var det lika bra att ställa in om han ändå var så stressad. Jag ville att just han skulle göra besiktningen för att han har portabel röntgen att tillgå, så min tanke var att han kanske hade kunnat göra en hältutredning på en gång om det fanns skäl till det. Så det var nog för det bättre ändå. 

Queeny är lite svår att fånga i hagen. Eller ja, svår och svår, men hon låter sig inte fångas på första försöket i alla fall. Men vem sjutton kan klandra henne, hon har ju haft perioder i sitt liv där hon inte fått mat, och nu går hon på stora, gröna gräsängar med kompisar och underbart väder. Klart hon inte vill bli störd. Rådgjorde med min vän Kate som förklarade att grimma på axeln = förväntningar på hästen. När jag kommer till henne i hagen med grimman så förstår hon att hon antingen ska ridas på, lastas, träffa veterinär eller hovslagare osv. Så jag fick rådet att gå ut i hagen till henne med grimman med mig, utan att ta in henne. Bara klappa och klia lite och sen gå. Så hon inte tänker att grimma = jobbigheter som väntar. 

Kate sa också att allting handlar om val. Att man ger hästen två val men att man ska göra det valet man vill att hästen ska göra, så fördelaktigt som möjligt. Så när Queeny inte vill fångas utan börjar gå ifrån mig, så kan jag schasa på henne så hon får springa bort från mig istället. Efter typ 30 sekunder inser hon att det är ju jobbigare att springa runt än att bara följa med mig, så då låter hon sig fångas. När jag väl fått på henne grimman vill hon inte alltid gå framåt. Då ber jag henne flytta undan sin bakdel så hon går i cirklar runt mig. Det räcker med ett varv eller två, så inser hon att det är jobbigare än att bara gå med mig. Jag är så tacksam för att jag har Kate som jag kan fråga om sånt här, för det känns så värdefullt att kunna hantera hästen på ett harmoniskt vis där jag inte måste muta med godis eller använda piska för att få henne att gå framåt.

Det blev onsdag och det innebar att årets första dag av Räkanhoppet gick av stapeln! Onsdag till och med söndag skulle det hålla på. Jag hade bytt helg med en kollega så jag kunde vara på tävlingen så många dagar som möjligt, alla dagar förutom fredagen. Tillsammans med Göteborg Horse Show är det verkligen en av årets absoluta höjdpunkter!

Jag har haft ångest hela veckan över att jag dels ville sitta på Räkanhoppet helt kravlöst varje dag från 08-20 men också för att jag har en massa saker att göra som jag kunde "passa på att göra när jag är ledig". Det är verkligen en ständig kamp. Så jag skrek rakt ut när jag såg den här bilden, sällan har jag relaterat så jävla hårt till något!

Nesty och Artemis har i alla fall varit glada när jag valt att vila. 

När jag satt på Räkanhoppet och njöt till fullo ringde telefonen av en kvinna som hittat en katt som låg helt lealös på en asfaltsväg i 27 graders värme. Jag fick motvilligt åka dit, så besvärad över att behöva göra ett avbrott men självklart får jag ställa upp i akuta ärenden.

Katten var i mycket dåligt skick, jag tog den i bilen trots att jag inte hade någon bur med mig (skandal!) och körde raka vägen till veterinären.

Katten Kitty var i ruskigt dåligt skick. Med hjälp av Amanda med detektivarbete lyckades vi hitta ägaren. Av respekt för att katten hade ägare kommer jag inte gå in på några detaljer, men vi försökte ge Kitty en chans att överleva. Hon blev sämre några dagar senare och fick köras till djursjukhus i Göteborg på jourtid, där de gjorde undersökningar som konstaterade att hon var bortom räddning. Kitty fick somna in. Givetvis med godkännande och i samråd med ägaren.

Vila i frid, fina kissen. ❤️

Jag hade det verkligen så. jävla. bra på Räkanhoppet i år. Solen stekte på, jag satt på gräset och bara myste med massa dricka och ibland mat köpt i kafeterian. Vädret var helt fantastiskt samtliga dagar och vid ett tillfälle var jag så avslappnad att jag somnade helt raklång i gräset och sov nån timme. Då är man avslappnad, när man kan somna i sådana sammanhang. 

Jag anslöt mig till Lena och hennes sällskap på eftermiddagarna de flesta dagarna. Hon hade med uppblåsbara stolar, som ni ser hade vi det riktigt lyxigt! 

Solen på väg ner efter en lång tävlingsdag. 

Eftersom lönen trillade in på fredagen tog jag itu med min privatekonomipärm. Sammanställde utfallen för denna månad och budget för nästa. Så rogivande. Sitter med det i timmar! Katterna gav support som ni ser. 

En påminnelse till mig själv att skriva ut fler mallar till mina sparkonton, då jag skulle starta två nya sparanden. Ett till hästen, och ett jag kan använda till regelbundna besök för massage och vaxning. 

En av dagarna på Räkanhoppet var det så himla varmt att jag mitt på dagen behövde ett litet break från exponeringen av sol. Jag drog till Ylseröd och pysslade lite med Queeny. Hästarna stod inne eftersom det är så mycket hemska flygfän ute dagtid när det är varmt och vindstilla, så de får gå ut på kvällen/natten istället. 

Jag vill egentligen att hon ska ha lång, lite ojämn man. Men den var så himla, himla sliten att den nedre halvan var som svinto. Så jag klippte bort det, i hopp om att det ska bli längre snabbare och finare.  

Före, när jag bara hade klippt det längst till vänster för tydligare kontrast:

Och efter:

Jag tycker verkligen hennes hals och mankam är så himla fin!

Givetvis sitter en bild på Proppen på anslagstavlan i stallet. Hon är alltid med oss ❤️

Det var en dag i veckan jag hade sån sinnessjuk ångest. Samma dag vi hittade Kitty. Det hände så mycket den dagen att det bara rann över för mig så på kvällen åkte jag mer eller mindre panikartat ut till Ylseröd sent på kvällen, utan mobil eller nåt. Jag satt i hagen, vid Proppens grav, och bara grät och grät och grät. Det var så skönt att ladda ur på det sättet. Jag har inte sett hennes "grav" alls sedan hon lades där utan jag har undvikit den tidigare. Nu lät jag det bara komma ut. Annars tror inte jag så mycket på det där med att besöka våra döda vid deras gravar, jag tror de finns med oss var vi än är.

Jag saknar henne varje dag. Verkligen.

(Och oroa er inte för mig, jag får kraftig ångest emellanåt men det är som regel aldrig något allvarligt! Bara förstärkt av stress för det mesta. Jag tar medicin mot ångesten när den blir så illa, den hjälper väldigt bra för det fast denna gång fick jag sjukt mycket restless legs när jag skulle sova vilket var jobbigt för tabletterna gör mig också helt utslagen. Jag var alltså så trött att jag inte kunde hålla ögonen öppna men benen pirrade så mycket att jag ej kunde somna. Morgonen efter var jag bra seg också men det är hanterbart.)

Som tidigare nämnt då så bytte en kollega helg med mig. Han ringde och sa (på skämt, bör förtydligas) att jag var skyldig honom pengar som en soltaxa, eftersom helgen han jobbade åt mig var solig och varm, men helgen han blev ledig skulle bjuda på regn. Jag fick idén att jag skulle köpa alkohol till honom som tröst, när Martin sa "ge honom ingredienser till en tequila sunrise, det blir den enda sol han får se den veckan". Hur briljant?! Sagt och gjort köpte jag (eller rättare sagt, Johanna och Lena köpte åt mig) tequila och grenadine och packade in i paket. Det var väldigt uppskattat!

Häromdagen såg jag att uppföljaren till 1793 och 1794 finns att förhandsboka nu!!! Blev givetvis en liten bokning. Helvete vad spännande. Jag plöjde igenom de två böckerna förra året tror jag det var, de båda är verkligen något av det bästa jag läst. Rekommenderas så in i bomben. 

Morgonmingel med katterna. 

Det var dags för sista tävlingsdagen på Lunden. Det var verkligen så roligt att kunna vara med och titta så mycket i år! Många timmar som spenderades med att bara sitta på röven i gassande sol, titta på alla otroligt duktiga och inspirerande ryttare och samla massor av energi. Tack Strömstad Ridklubb för en väl arrangerad tävlingsvecka, som alltid!

Så igår efter tävlingarna var slut åkte jag iväg i lite ärenden. Bland annat åkte jag förbi Nordby för att lämna presenten till chefen, men det visade sig att Martin också skulle dit för att köpa en present till mig, hur gulligt? Han hade tänkt köpa ett WoodWickljus men det fanns inga i de dofter jag gillar bäst så det blev inget. Men jag var väldigt glad ändå!

Vi gick runt lite och kikade tills han var tvungen att åka hem eftersom han skulle spela med en kompis. Jag fastnade på Hunkemöller för jag bara skulle se på myskläder, men en av deras säljare kom fram och frågade om jag ville ha hjälp. Jag insåg att detta var ett gyllene tillfälle för mig att köpa en ny BH då jag bara har en som är bekväm och passar okej. Det slutade med att jag köpte fem stycken.

Jag skrev ett inlägg på instagram om detta idag, att denna lilla shoppingtur var något utöver det vanliga. Jag kopierar in texten rakt av här:

Jag fick enormt fin respons på inlägget och tyvärr många som skrev att de kände igen sig. Det är så jävla sorgligt. Varför ska man må så dåligt, känna sig så ledsen och lägga så mycket energi på något så futilt som hur man ser ut. Varför bryr vi oss mer om hur vi ser ut än om vi är friska? Det är fan inte klokt vad samhället formar oss att tycka; vi är aldrig tillräckligt bra eller fina som vi är. 

Jag skrev aldrig inlägget för att fiska kommentarer eller bekräftelse. Jag skrev det för att det kändes viktigt det jag ville säga, och för att denna bild på min kropp för alltid kommer påminna mig om föraktet jag känner mot den idag men hur detta gav mig ett andrum från det. Det gav mig insikt.

Kan skriva om detta i evigheter tror jag, så ska lämna det nu.

Lite mer bilder på mina bäbisar. 

Idag är min sista lediga dag innan jag går på att jobba 8 dagar i rad (pga. bytet av helg). Jag har tagit det lugnt, ändå åkt runt i lite kattärenden och varit i stallet. Martin kom ut för att gå en promenad med mig och Queeny. Hon var så spänd och stressad stackarn, men vi tog oss ändå runt. 

Imorgon kommer veterinären och besiktar, så håll tummarna att allt går bra!

En sista sak innan vi säger hejdå. Ni minns personen som testamenterat sina tillgångar till katthem, som jag skrev om sist? Jag kontaktade god man i ärendet i hopp om att få ett avslut på denna historia som berört mig så.

Hörni. Jag fick svar långt över förväntan. Han berättade att ett katthem fick ta emot pengarna för 4 år sedan! Jag grät av glädje när jag läste detta, inte bara för att pengarna faktiskt gick till det ändamålet men också för att det känns så otroligt skönt att J’s "sista önskan" faktiskt genomfördes. Jag blev så lättad och är otroligt tacksam för att jag fick ta del av denna information, efter att ha grämt mig och sörjt hela situationen. Det är fortfarande hemskt att J verkade vara så ensam men det gläder mig så att hen säkert hade blivit nöjd om hen fick veta att pengarna gick till det hen önskade. ❤️

Med detta avslutar vi i dur denna gång och jag önskar er alla att ni får ha det så bra, tack för att ni läser!

Hare gött

haaaj ❤️

Hur mår ni i tropiska hettan? Häromdagen vaknade jag och mådde heeeelt fruktansvärt bara för att jag helt enkelt sovit för dåligt pga. värmen. Martin har gjort så att han stängt dörren till ena sovrummet och öppnat fönsterna där inne, så mycket som möjligt. Men då kan ju inte katterna vara här.

Han är så snäll. Egentligen vet jag att han helst sover ensam för det mesta, men efter att jag förklarade att jag känner mig som en börda ibland "bara" för att jag vill sova med honom så har han inte bara slutat be om att sova ensam (vilket jag absolut inte krävt, vill jag bara påpeka) utan häromdagen när han hade fönsterna öppna och jag kom och la mig så sa han "du får stänga fönsterna om du vill att Sterling ska kunna komma in". Trots att han höll på att smälta bort själv. Så himla omtänksamt ändå. 

Blogg.se verkar ha en del tekniska problem så jag kan inte logga in från dator/webbläsare. Men jag har så hemskt mycket att säga att jag bara inte kan låta det hindra mig men FUCK me vad detta kommer ta tid.  Appen kommer väl krascha hundra gånger också.

Jag är helt dagvill och vet varken när jag skrev sist eller vad fan jag gjort sedan dess, annars brukar jag kunna veta lite så där dag för dag. Nu; ingen aning.

Men vi kan väl i alla fall prata om elefanten i rummet som är att jag har köpt häst! Varje dag utan undantag, sedan samma dag Proppen försvann så har jag kollat på hästannonser och dagdrömt, men i ärlighetens namn aldrig fastnat för någon på det viset som jag fastnade för Proppens annons för 4 år sedan. Då jag jag dessutom haft sökfilter på så jag bara tittat på skäckar, alltså hästar med samma färg som Proppen. Sannolikheten att jag skulle hitta någon som var lik henne och bli förälskad i den kändes stor, men icke. Jag hade egentligen en foderhäst på gång som eventuellt skulle komma i höst (mest för att det kändes helt okej men jag var lite osäker och rädd inför om det var rätt, antagligen för att jag inte kände inför den hästen som jag gör inför min nya), men jag var ganska på det klara med att jag inte ville köpa häst igen. Jag kände mig inte redo för det.

Men som jag tidigare skrev så blev jag bara så himla förälskad i Queeny. Jag kan inte förklara det. Jag bara visste från första stund jag såg henne att jag ville att hon skulle komma hit. Precis som när jag såg Proppen så bara visste jag att jag ville köpa henne. Inte ens den mardrömsprovridningen där hon gick omkull och slog knäna blodiga, Lena ramlade av och hon totalvägrade gå från stallet, var något som fick mig att ens tänka tanken att omvärdera. Jag hade bestämt mig redan innan jag såg henne och jag visste att det var samma med Queeny.

Hon låg ute på annons för 55.000, där "hem är viktigare än priset". Jag tänkte att jag åker ner och träffar henne, ser att allt fortfarande känns bra och frågar på plats hur förhandlingsbart priset är. Säljaren berättade att hon hade lagt ut henne på överpris för att sålla bort köpare som bara vill ha en billig häst. På plats gick hon därför ner till 35.000, vilket jag blev glatt överraskad av. Vi kom överens om att göra veterinärbesiktning så snart som möjligt så hon kunde flytta samma vecka. Dessvärre fanns inga veterinärer tillgängliga för gårdsbesiktning de kommande veckorna. Detta satte käppar i hjulen då jag inte ville betala den summan för en häst jag inte vet är frisk. Jag började skicka videos på när hon skrittar och travar, till folk som är duktiga på att analysera rörelsemönster. Mitt mod föll när de var eniga om att något såg galet ut vid ländryggen och/eller bakbenen. Jag såg framför mig hur historien upprepade sig och jag fick försöka vara realistisk, även om besvikelsen var enorm. Jag förklarade för säljaren att detta försatte mig i en så dum sits, att jag inte kände att jag kunde betala begärt pris som är satt efter att hästen är frisk, när jag inte har historik på henne, inte har provridit och inte gjort besiktning. Jag erbjöd en summa långt under tidigare nämnda och hon avböjde direkt. Men sedan föreslog hon en kompromiss där jag fick betala ett nerprutat pris på dagen, göra besiktning senare och om hon gick igenom utan anmärkning betala 35.000 som sagt från början. Jag tänkte inte en sekund. Jag slog till.

Så blev det bestämt. Queeny blev min.

Kvällen ägnades åt att förbereda hennes ankomst. Jag gjorde rent boxen till den grad att jag borstade bort spindelnäten i hörnen. 

Jag hade egentligen tänkt filma när hon lastades av men det blev lite dramatiskt. Jag tror kvinnan som körde inte hade fällt ner bommen bak som liksom ska hindra hästen från att backa ut, så direkt när hon fällde ner luckan började hästen backa, kom av helt snett och fick panik så hon slet sig loss från transporten så grimskaftet gick sönder… och skyndade iväg. Jag blev något stressad när hon drog bort men som tur var fick hon syn på Kajsas små shettisar som gick i hagen bredvid, och kom tillbaka för att hälsa på dem. 

Hon kom in i boxen och tog mötet med sina nya grannar så himla bra. Proppen var ju så sur och bossig mot andra hästar med Queeny bryr sig knappt om dem, jag har sällan sett en häst så lugn mot nya, främmande hästar.

Jag åkte och jobbade men allt jag kunde tänka på var att få sluta jobba och få åka tillbaka till stallet. Efter jobbet kom Martin ut till Ylseröd för att träffa nya familjemedlemmen och vi tog lite fina bilder innan sista direkta solljuset försvann för dagen.

Lana drack vatten direkt ur vattenkannan.

Gänget tog sig sovmorgon.

Artemis vakade över sina domäner. 

Hur söt är hon inte?

Jag byggde om hela hyllan för proteinpannkakor/måltidsersättare/veganskt proteinpulver på jobbet. Se så tillfredsställande det blev. 

Och lunchen intogs givetvis i solen på taket. Så lyxigt att bara kunna klättra ut genom fönstret i lunchrummet haha. 

Så blev det äntligen lördag och ledig helg, min första sedan jag började på Bodypower igen. Jag mådde jättedåligt när jag vaknade, igen, men tror det är kroppen som bara var så urladdad på energi efter allt jobb och allt annat som hänt senaste veckan. Plus att jag hade jättestark mensvärk. Martin och jag åkte till stallet på förmiddagen för att ta en promenad med Queeny i solen.

Vi stötte på både bilar, fyrhjulingar och cyklister på vår promenad men hon hanterade det väldigt väl alltihop. Vid ett tillfälle blev hon dock bonkers och stod och sparkade bakut flera gånger i rad för en sån där enorm broms (som är flera centimeter lång i kroppen, ser ut som en bålgeting) bet henne på rumpan. Men det förstår man ju.

Senare mot eftermiddagen kom min kära, efterlängtade vän PJ hit! Vi lärde känna varandra i gymnasiet, gick i samma klass knappt ett läsår, men hon är ändå en av få vänner jag har kontakt med från den tiden. Vi ses 1-2 gånger om året men varje gång är det som att vi aldrig varit isär.

Vi satt och pratade i flera timmar, lagade tacos, drack alkohol och spelade mitt favoritbrädspel tillsammans med Martin. Det var så roligt och jag skrattade så mycket den kvällen att jag bokstavligt talat kissade på mig. Helt ärligt. Det var så vansinnigt trevligt att ha henne här!

Hon sov över, och jag sov efter många om och men på soffan. Som tidigare nämnt så vill jag gärna sova med katterna och då kunde jag inte sova hos Martin för han hade fönsterna öppna. Så jag la mig på soffan efter att först ha försökt sova hos Martin och sen klockan 04.00 varit uppe och stängt ytterdörren som stått öppen så vi inte skulle dö av värmeslag. Då hade jag för övrigt inte ens somnat än. 

     

Kvällen bjöd på lite administrativt jobb och sen var det dags för en ny arbetsvecka helt enkelt.

Så idag har jag jobbat. Båda grabbarna jag jobbade med hade taskig dagsform då ena knappt sovit inatt och andra hade partajat hårt i helgen. Kändes ovant att vara den som hade mest energi, haha.

Jag bara måste berätta en sista grej.

I våras, mars närmare bestämt, fick vi mejl till Katthjälpen från en man som släktforskar. Han skrev att han förstod att mejlet verkade konstigt men att han hittat någon som saknat arvingar och därför testamenterat sina tillgångar till katthem eller hemlösa katter. Det skulle röra sig om drygt 80.000 kronor och han kunde hjälpa oss göra anspråk på dem, gratis. 

Ni förstår säkert min första reaktion. Jag var nära att bara radera mejlet innan jag ens läst klart. Men vi mejlade ändå lite fram och tillbaka för jag berättade att jag var skeptisk och så vidare. Jag frågade till och med i Facebookgruppen What do you need help with today buddy? om råd. Ungefär hälften av de som svarade tyckte det lät som han försökte lura mig och andra halvan tyckte det lät rimligt.

Jag la det åt sidan och tänkte att jag får gräva i det när jag har mer tid. Idag rensade jag vår mejl från datorn och såg konversationen igen. Då, nu när jag läste mejlet från datorn och inte mobilen, såg jag att mannen hade bifogat ett dokument. Jag öppnade det, och där fanns en kopia på bouppteckningen han pratat om. Med underskrifter och stämplar och allt. Allt han sagt var helt sant. 

Jag tänkte att vi kanske skulle försöka göra anspråk på pengarna, och svarade honom.

Men icke. Det preskriberades förra veckan och pengarna har nu tillfallit Allmänna arvsfonden. Förra. Veckan. På fem år, så var sista chansen förra veckan. 

Jag grämer mig så mycket för detta. Inte bara och egentligen inte heller främst för att vi gick miste om enkelt tjänade 80.000, men också för att jag läste denna personens testamente. Jag skulle egentligen vilja dela det rakt av så ni förstår vad jag menar men kommer inte göra det så klart. 

Denna person var helt ensam utan någon familj, hade sina tre katter och alla hens tillgångar skulle tillfalla katterna i sina nya hem för att de skulle få allt de behövde och om möjligt användas till deras framtida veterinärvård. Om katterna inte fanns kvar i livet vid hens bortgång skulle pengarna tillfalla katthem eller åt att hjälpa hemlösa katter.

Sist i testamentet stod att hen ville kremeras och spridas i minneslund. Hen ville inte ha en kista eller "om möjligt" ingen begravning. Hen önskade att det skulle kosta så lite pengar som möjligt.

Jag tog också del av att personen hittades avliden i sitt hem och att man inte vet när hen avled. Jag kunde inte låta bli att märka att en av kostnaderna som dragits av från personens tillgångar var ett inkassokrav på runt en tusenlapp.

Kan det vara så hemskt att denna person legat död utan någon som saknat hen, så länge att en faktura gått till inkasso?

Jag grämer mig mest över att jag inte tog chansen att förvalta denna personens tillgångar på det vis hen önskat. Hen verkade tycka att ändamålet var väldigt viktigt och jag såg det kanske lite väl mycket som en sista önskan som inte fick i uppfyllelse, men jag vet inte.. Jag tycker hela situationen kändes så vansinnigt sorglig och jag vill någonstans verkligen hedra minnet av denna person även om hen för mig är helt okänd.

Ska ändå mejla juristen imorgon tänker jag. Jag önskar så att åtminstone någon annan gjort anspråk på pengarna och att de fick användas till att rädda hemlösa katter. Och att denna person får vila i frid.

Gud nu slutade det verkligen i moll här känner jag. Men detta påverkade mig så djupt! Behöver lite tid att smälta hela situationen faktiskt. Satt och grät när jag läste testamentet. 

Avslutar med en bild på Sophie.

Det var några dagar sedan nu men det har faktiskt inte hänt så himla mycket spännande. Jag jobbade heldagar i helgen, jobbade idag.. man är ju hemma så otroligt sent att det inte är mycket kvar av dagen alls. Jag hinner knappt laga matlådor. Pratade med en ny kollega som bor hemma, att man uppskattar inte riktigt hur jäkla bra man har det när man har någon som lagar mat åt en varje dag. Det är en chock att bli vuxen och inse att man måste ta ansvar för det själv. Är liksom snart 29 och har riktigt inte smält det ännu. 

Önskar ungefär dagligen att min mamma bodde i Strömstad, då hade jag åkt dit och ätit middag och hämtat matlådor dagligen. Jag och storebror väl. Vi hade sprungit ner henne och hämtat lådor med pannbiff, potatis och sås.

Anywayzzz i lördags när jag skulle somna så lyssnade jag på en ASMR-video. För er som inte vet vad ASMR är så kan jag lägga in en beskrivning taget från SVT

ASMR är en engelsk förkortning och står för Autonomous sensory meridian response (autonom sensorisk meridiansk respons). ASMR är ett fenomen som kännetecknas av att man får rysningar i till exempel huvud, hårbotten och längs ryggraden av att lyssna på viskningar eller olika typer av ljud, som prassel eller skrapljud.

Det finns alltså folk som gör videos där de gör olika ljud in i en mikrofon eller viskar tyst. Jag brukar lyssna på en kvinna som heter Emma. Denna video jag lyssnade på tyckte jag hon lät lite allvarligare än vanligt, man brukar höra på sättet hon pratar att hon ler, men nu gjorde hon inte det. Så helt hundra procent instinktivt tänkte jag "hon låter allvarligare än vanligt, undra om hon är arg på mig?"

Förstår ni hur djupt rotat mitt analyserande av andra människors tonfall och ordval sitter? Och hur snabbt jag drar slutsatsen att det är jag som är orsaken? Jag tror det blir så av att ha toxiska människor runtom sig, folk som ständigt kritiserar och pikar. När man är så van vid det, att man nästan förväntar sig att man har misslyckats igen så fort någon tilltalar en. 

Ju äldre jag blir desto mindre känner jag att jag behöver ha dessa människor i mitt liv och att det faktiskt är okej att sätta gränser, ta avstånd eller till och med bryta kontakter som man inte mår bra av. Det är inte bara okej utan det är helt rätt. Detta ämne har kommit att bli mer aktuellt än någonsin i mitt liv det här året och jag känner att jag vrider och vänder på detta dagligen. Jag har fått lite nya perspektiv.

Om vi bortser från denna lilla insikt så har det inte hänt så värst mycket i mitt vardagliga liv. Så här kommer lite bilder på katterna. 

Sophie sitter i häktet.

Sophie ute ur arresten.

Jag kollade förresten klart på en serie på Netflix jag hört skulle vara så jäkla dålig. Sex Life heter den. Om ni nån gång får chans att se den, så gör inte det.

Det blev måndag; en djupt efterlängtad dag. Jag åkte till Johanna på förmiddagen för lite gött häng och frukost, dessutom hjälpte hon mig bleka och färga håret. Det var alltför längesedan jag hade rosa hår nu kände jag. Hon gick verkligen all in, när färgen jag köpt visade sig inte räcka till hela håret tog hon på sig sin vita rustning och satte sig på sin vita häst för att leta efter mer färg på diverse matbutiker i stan. Så himla gulligt ❤️ Efter några väldigt givande timmar hos henne åkte jag vidare mot äventyr… i Grästorp! Jag skulle kolla på häst!

Det var roligt och spännande som sjutton att träffa henne…! Lilla fina Queeny. Eller Queen Y som hon egentligen heter. Supergo häst verkligen, fjärilarna dansade i magen på mig när jag träffade henne ❤️ Jag har inte känt så här sen jag såg Proppen första gången. Bara en given känsla av att vi ska vara tillsammans.

Som alltid fanns det en del frågetecken att reda ut. Ångest. Jag säger inte så mycket mer än så.

Visst är hon fin? 

Jag åkte hem från Grästorp och var hemma väldigt sent som alla andra dagar i veckan den senaste tiden. 

Artemis var trött. 

Tack för att ni läser!

Hare gött

haaaj ❤️

Häj bloggen!

Då var det FINA JAG som förutspådde nattens händelser helt korrekt. Betalade (föreningens, duh) räkningar för 51.000 spänn. Jag satt med min jävla pappershög, dator och 20 kuvert med frimärken till 03.40. Då hade jag jobbat mig igenom allt föreningsrelaterat pappersarbete som fanns just DÄR i alla fall. Jag var i säng strax efter 4. Kunde inte sova. Chockerande. 

Men det går inte att komma ifrån att känslan efteråt är heeeelt amazing när allt jobb jag skjutit upp i månader äntligen blir gjort och jag känner att läget är "under kontroll". Det hade dock onekligen varit bättre om jag gjorde lite ibland, istället för att sitta 12 timmar i sträck då och då. 

Jag hade egentligen satt klockan på 10.00 för att få 6 timmars sömn men 09.00 gick Martins larm med låten "Här ska vi salta sillar" av Galenskaparna på absolut högsta volym. Vaknade med hjärtklappning och ett dämpat skratt kan jag säga. Kunde inte somna om så efter en stund gick jag upp. Fick i alla fall gjort mig i ordning inför jobb i lugn och ro, även om det som alltid blir smått kaotiskt när jag väl ska åka.

Jag kom iväg något senare än tänkt men ändå i okej tid. Hamnade bakom inte bara en men två - ursäkta mig - DÅRAR  som körde så. In. I. Helvete. Långsamt. Alltså vi pratar inte i 70 km/h på en 80-väg där jag tycker man gott och väl kan köra i 90 utan de körde i 30 fucking jävla kilometer i timmen på en 70-väg och BROMSADE I KURVORNA. 

Det finns verkligen bara ett, möjligtvis två, ställen på väg till Nordby från oss där man kan köra om. Detta förutsätter så klart att bilen framför håller sig till höger. Men nej. Gud nej. Ligg i mitten och puttra vetja. 

KÖR GÄRNA MINDRE ÄN HÄLFTEN AV HASTIGHETSBEGRÄNSNINGEN OCH SKIT I ATT SLÄPPA FRAM ANDRA MÄNNISKOR SÅ BLIR DET BRA.

Det ska ganska mycket till för att jag ska få roadrage men jag övervägde att hänga mig på tutan, jag var så frustrerad. Jag hade dock tur för en av bilarna svängde av halvvägs precis innan omkörningsstället kom.

Från och med nu ska jag åka en kvart extra tidigt. (Vem försöker jag lura, vi vet alla att jag kommer åka exakt samma tid imorgon.)

Bild från min dashcam, alltså en kamera jag har i bilen. Som ni kanske ser i högra hörnet visar den svindlade 20 miles per hour vilket motsvarar 30 km/h. 

Jag kom i alla fall till jobbet i tid men jag var helt jävla stissig av allt adrenalin i kombination med att jag inte sovit så bra. När chefen sen sa "Ida vi ska gå ut och ta oss ett prat du och jag" trodde jag att jag skulle tuppa av. Det gick igenom mitt huvud vad jag nu kunde ha tänkats gjort för hemskt. Lite som när man blir stannad i tullen och får ångest för att man kanske ändå trots allt har glömt 10 kilo heroin i baksätet? Lyckligtvis var det inget allvarligt utan ett konstruktivt samtal, men när han sen sa "förresten jag glömde en liten detalj, följ med ut på lagret ska vi prata" och jag blev fast med en kund istället så avslöjandet av detaljen fick vänta ännu en timme kände jag att JAG PALLAR INTE TRYCKET.

Mvh stresstålig och så.

Nämen skämt åsido så var det sjukt vilket stresspåslag jag hade och jag inser mer och mer hur viktig sömnen är! För tio år sedan kunde jag liksom strunta i den men nu blir jag för fan helt knäckt fysiskt. Det är som Johanna sa om att medvetet strunta i sömnen och sen bli utbränd; det går tills det går och sen går det inte mer. 

Det är påfrestande för mig att jobba så långa dagar, att sluta 21 och att ha så mycket att göra i butiken. Jag är inte van vid att vara i en så stor butik och med ett sånt kundflöde, jag är van vid min lilla bubbla på Västra. Åh, Västra. Jag längtar så tills jag får komma dit igen. Det var bland annat det jag pratade med butikschefen om idag när han tog mig åt sidan, för han tycker min arbetsinsats är topp men att jag kan bli mer aktiv på kundbemötandet. Jag fick reflektera kring det och insåg att jag får lite tunnelseende när det händer mycket samtidigt, jag blir så fokuserad på min uppgift att jag glömmer bort att uppmärksamma allt som kommer och går runtom mig. När jag är stressad så är liksom ett av det mest triggande när folk pratar med mig. Sååå det är ju ingen fantastisk kombination. Jag känner mig allmänt egentligen väldigt obekväm med den typen av kundström och känner mig osäker på teorin bakom produkterna eftersom det var längesedan jag fick praktisera säljandet. Men han sa att han skulle hjälpa mig på de sätt jag behövde för att känna mig mer bekväm och få upp lite självförtroende, så det kändes ändå bra.

Jag kom hem fett sent eftersom jag stängde (ensam) för första gången på ett halvår, hann tröstäta en halv påse pepparchips och nu ska jag sova. Nya, friska tag imorgon med mer sömn i kroppen!

Ska nog lyssna på en ASMR innan läggdags. Älskar Whispersred på Youtube, jag tycker hon är så himla mysig. Behöver varva ner, eller vad tror ni?

Hare gött

haaaaj ❤️

Häj bloggen!

Idag skulle vara en dag i det administrativa jobbets tecken. Vilket det också blev, även om jag kom igång något väl sent.

 

När jag vaknade hade jag finbesök vid fotänden. Min lilla, stora Jonnyboy. Han är knappt ens inne på nätterna, men sedan några dagar tillbaka sover han i sängen. Så mysigt.

 

 

Hur kommer det sig att jag kom igång så sent med det administrativa då kan man fråga sig? Jag kom helt av mig när jag fick svar från en kvinna som annonserat ut sin häst igår, som jag skickade PM till inatt.

Annonsen löd:

 

Jag tänkte att jaja jag kan ju skicka ett meddelande och be henne berätta lite mer i alla fall. Hon svarade imorse och alltså.

 

Y'ALL.

I'm in love.

 

Det är alltså en häst som varit vanvårdad tidigare och som nya ägaren nu inte har plats och tid till. Hon har ett problembeteende vid ridning men i övrigt väldigt snäll och lätthanterlig. När jag läste ägarens beskrivning och såg bilderna så kände jag något jag inte känt sedan jag såg Proppens annons på Hästnet för 4 år sedan. Jag har kollat på hästannonser - jag skojar inte - varje dag sedan Proppen försvann. Men jag har inte känt starkt för någon av dem, jag har känt att jag kan ta emot vilken häst som än behöver mig och det hem jag kan erbjuda, inte att jag ska köpa häst och förbinda mig på det viset. Men nu.. jag blev helt till mig och kom av mig fullständigt så fort vi fick igång en dialog. Jag ville bara åka direkt. Jag ville bara säga att jag har bestämt mig, jag tar henne.

Självklart ska jag inte göra något förhastat utan att vara realistisk och tänka rationellt. Men hjärtat vet jag vad det vill.

Jag ska träffa henne på måndag.



(Bild lånad av hennes ägare, tagen från annonsen)

 

Jag är så spänd och förväntansfull, måste påminna mig själv om att ha ett öppet sinne för att det kanske inte alls blir som jag tänkt mig. Det kanske inte alls är så bra som jag målat upp i mitt huvud, det kanske inte ens blir av. Men det känns samtidigt så spännande att jag inte kan låta bli att känna de där fjärilarna i magen. Jag hoppas oavsett att det löser sig till det bästa.

 

När detta lagt sig så kunde jag öppna datorn, plocka fram mina mappar och pärmar och sätta igång.

 

Jag har svarat på sms och messenger och PM och kommentarer på Katthjälpens facebook. Skrivit ut alla kvitton och fakturor från senaste månaden som jag nu ska betala. Mejlat veterinärer och försäkringsbolag. Har fortfarande en del att ta itu med men behövde ett break.. Jag älskar ju pappersjobb egentligen men jag blir så jävla stressad när jag har så här mycket att göra. Känns som jag ska få hjärnblödning vid minsta lilla olägenhet. Typ min telefon hakar upp sig - psykbryt. En katt kommer och stryker sig mot mitt ansikte - psykbryt. Någon pratar med mig när jag försöker fokusera - psykbryt.

 

Återigen så känner jag bara att jag aldrig räcker till. Men ni ska bannemej veta att jag gör så gott jag kan. Det känns i alla fall sååå jävla gött när man avrundar en dag av administrativt jobb, vilket oftast brukar bli mellan 3 och 5 på natten för att jag får sån jävla feeling och bah kör.

 

Kan inte vara bra för blodtrycket detta alltså.

 

 

Berättade ju att jag köpt rexbegonisaticklingar för 300kr det senaste. Min senaste jag köpt hade visst ohyra. Jag har misstänkt det länge men såg den lilla jäveln idag. Säljaren av sticklingen var så himla snäll och megörlig att jag tackade nej till en ny stickling, haha. Inte ska väl hon bekosta en ny stickling bara för att jag inte agerat tidigare liksom.

 

Ser ni den? Längst ner på stjälken.

 

 

 

Well well. Dags att återgå till det administrativa. Imorgon jobbar jag 12-21 och efter det ska jag till Skee för att försöka fånga in en kattmamma vars unge blev infångad av en privatperson igår. Önska mig lycka till.. det lär behövas.

 

 

Avslutar med detta, ett citat som min mamma är väldigt förtjust i och som jag onekligen känner att jag sympatiserar med ibland. Med en glimt i ögat så klart. (Eller?)

 

 

Tack för att ni läser, yao! Vi höres!

Hare gött

haaaj ❤️

Häj häj bloggisen!

 

Idag åt jag ett smultron.

 

Utöver det finns massa annat att berätta så klart. Lite mer än en vecka sedan vi hördes ju, hoppas ni har det bra i sommarvärmen!

 

Tänkte bara börja med att berätta lite om min dag, för som ni säkert förstår (med smultronätandet i beaktande) så har dagen varit bättre utöver det vanliga. Johanna och jag hade pratat på att vi skulle hitta på något och hon föreslog krabbfiske, bad och att plocka kantareller. Jag var pepp på allt. Så vi bestämde oss för att fiska lite krabbor.

 

När jag gick såg jag en liten, liten humla på min solhatt som jag planterade för typ någon månad sedan eller två. Kul att se att i alla fall något växer/blommar hos mig, det mesta brukar dö eftersom jag övervattnar.

 

 

På tal om att övervattna så hade Johanna enligt egen utsago under sitt besök i Dalarna förra veckan, köpt "världens bästa present, dock inget märkvärdigt" till mig. Detta visade sig vara helt sant (att den var perfekt alltså, anmärkningsvärd kan jag tycka att den avr just för att det var så mycket tanke bakom), för det var en sticka man sätter i jorden så den kan indikera när man måste vattna!! Har ni hört så sjukt! Satte ner den i min rexbegonia-stickling direkt när jag kom hem men insåg att även den nog tyvärr var förlorad. Jag har liksom ingenstans att ställa mina blommor där de får solljus men inte blir stekta. Då måste de stå utomhus på altanen men jag tror temperaturskiftningarna inte är så bra för inneväxterna. Har fan köpt rexbegonia-sticklingar för 300 spänn nu men allt bara dör. Jag ger upp asså.

 

Anyway vi åkte och fiskade krabbor. Det var helt tomt på hela stranden när vi kom, så najs. Efter ett tag kom två små tjejer och deras mormor, de skulle också fiska krabbor. De hittade dock inga musslor så vi delade med oss av våra, både de inköpta musslorna som bete och skalen vi hittat på stranden att lägga dem i. Deras mormor gick för att leta musslor så vi hjälpte dem när deras tråd trasslade sig, och Johanna fick ta ett litet dopp med kläderna på för att rädda en klädnypa som lossnat från deras spö och sjunkit till botten. De var så himla sköna alltså. Storasystern var så jävla modig som bara tog i krabborna med händerna (medan vi skrek skithögt när de råkade hamna på bryggan istället för i hinken) och lillasystern hade ett sådant fantastiskt, ohämmat självförtroende. Johanna och jag hällde ut våra krabbor med jämna mellanrum eftersom det blev trångt i hinken, så vid ett tillfälle hade tjejerna 8 krabbor medan vi hade 2. Den lilla tjejen tittade på mig och sa "vi var ju jättebra på det här, men ni var kanske inte så bra". Jag fick ju bara hålla med, de hade ju 4 gånger så många krabbor. Jag bad henne om tips för att få mer napp och hon berättade att man skulle lägga musslan nära krabban så man inte behövde vänta så länge. Sen sa hon att jag skulle "dra upp den långsamt men ändå lite snabbt". De var så söta, vi lämnade våra musslor med dem när vi åkte. Mormorn sa att det var trevligt att träffa oss och vi kunde genuint säga detsamma.

 

"Ta en bild på mig när jag ser allvarlig ut"

 

 

Vi gjorde ett litet pitstop hos Johanna så hon kunde byta till torra kläder och begav oss sedan till svampskogen långt ute i tjottahejti. Det är andra gången i mitt liv jag plockar svamp men det är väldigt roligt! Efter några timmars stapplande i skogen (pga. att jag hade helt fel kläder för ändamålet) skrev Martin och frågade om vi ville äta burgare med honom på Jontes Streetfood. Det är relativt nyöppnat så det kändes kul att prova. Det var väldigt gott!

 

 

Johanna får 100% av de katareller vi plockar, jag vill inte ha några. Bra för oss båda; hon får hjälp att plocka och jag får plocka utan att behöva ta hand om det efteråt.

 

Hon har till och med en kantarell tatuerad på armen, den tossungen. 

 

På tal om tatuerinagr så fick vi äntligen tagit en bild på våra matchande tatueringar som vi gjorde i våras någon gång.

Jag fick även en så kallad doftlampa som Johanna köpt åt mig på sin lilla roadtrip till Dalarna förra veckan. Hon ursäktade hundra gånger att doften inte kändes "så träig som du nog vill ha den" men jag var inte ett dugg orolig för att hon skulle ha valt fel. Hade jag varit med hade jag ändå antingen valt exakt samma alternativt inte kunnat välja så jag hade bett henne välja åt mig ändå. Den doftade magiskt gott, verkligen rakt av som en herrparfym. Kanske visar bild på den uppackad, någon gång. Rekommenderas i alla fall varmt till alla som gillar när det luktar gott hemma! Lampan kostade runt 500 men vätskan som avger doften var inte särskilt dyr, och den räcker länge. Den luktar starkt och mycket (om man vill, annars låter man den brinna kortare tid) vilket jag fullkomligt älskar, och så eliminerar den dåliga lukter.

 

A-

-mazing.

 

 

Ska vi slänga oss tillbaka i tiden till förra måndagen, tro? Ni har väl legat sömnlösa och funderat på vad jag egentligen hade för spännande överraskning åt Martin på vår 9-årsdag, misstänker jag. Och även hur mitt besök hos gyn gick, förstås.

 

Det gick bra, med risk för att delge för mycket information (men fuck it för jag är trött på att det är så tabu att prata om underlivshälsa till den grad att man själv inte alltid ens förstår att något är fel för ingen pratar om det) så har jag haft lite besvär med kronisk svampinfektion i några år (!) som inte riktigt vill ge med sig trots medicinering. Läkaren jag går till (Marielle på Capio i Strömstad, bästa läkare jag varit hos) konstaterade sist att medicineringen inte hjälpt och att jag behövde remiss till gyn. Efter detta har jag ätit ett kosttillskott (typ) dagligen som mamma rekommenderade (ett pyramidspel som inte är ett pyramidspel, ni vet). Jag var oerhört skeptisk men hon sa åt mig att äta det fram till detta gynbesök och gissa vad.. symptomen var helt borta, enligt gyn. Han förstod inte alls varför jag var där.

Har bett om att få träffa Marielle igen bara för att höra det från henne också, men om hon också ser att det är borta så får jag helt enkelt acceptera att det berodde på kosttillskottet och börja prenumerera på eländet. Billigt och bra. Det kostar att ligga på topp men det är fan inte gratis att ligga på botten heller. Obs skoja

 

 

Efter besöket hos gyn var det dags att ränna runt i diverse ärenden på stan. Åkte till hotellet för att checka in så det var klart. Tog en sväng till Lindex och spontanhandlade kläder. Jag har ju gått upp så mycket i vikt de senaste åren så alla mina kläder är för små, jag måste liksom köpa nytt för att ens ha något att ha på mig. Jag går inte ens efter vad som är snyggt, jag bara tar sånt som sitter skönt. Därför äger jag tre par Maya Delorez-tights i exakt samma färg och storlek, för att jag lever i de tightsen då de är det skönaste som någonsin skapats i tights-historien. Varför inte köpa så jag alltid har minst ett rent par liksom.

 

Det var i alla fall något upplyftande att köpa kläder på Lindex, har alltid handlat på H&M förr men fuck my life vad deras storlekar har blivit små. Jag får KANSKE på mig deras 46:or. Större än så finns ju oftast inte, så sjukt deprimerande. När jag var på Lindex och skulle prova så roffade jag åt mig storlekarna L-XXL för det är liksom den bilden jag fått att jag har. Icke sa Nicke, på Lindex sitter M som en smäck på mig. Jag menar inte att hetsa om storlekar och menar inte att det är viktigt vad man har för storlek men alltså.. att jag som inte ens är så stor, är FÖR stor för H&Ms kläder är ju bara vansinne.

Drog sedan till Systembolaget, sen till Coop och köpte snacks och sedan bar det av hemåt för att piffa till mig och packa väskan med övernattningsgrejer åt oss båda.

 

Väl hemma var jag fullständigt kaos för jag klarade inte av att strukturera upp och planera allt i huvudet. Inte blev det bättre av att jag var sen till Johanna som skulle bjuda på middag, och att Martin kom hem från jobbet mitt i att jag var hemma och skulle förbereda hans överraskning. Jag sa åt honom att han inte fick komma in, och att han skulle blunda när jag gick ut. Jag ville inte att han skulle se väskan och all packning. Jag var så stressad att jag slant så himla illa med rakhyveln och skar av mig en bit av nageln. Som tur var gick det inte djupt, även om nageln strök med.

 

 

Jag åkte till hotellet med alla grejerna för att förbereda med spel och tilltugg.

 

Drog sedan till Johanna för en snabb middag, då var klockan kanske strax efter 19 och det var det första jag åt och drack på hela dagen bortsett från en Celsius. Ni kan tro jag mådde dåligt. Så hetsig dag. Men det var ju helt värt det så klart.

 

Mötte upp Bowies vid 21.00 och tog honom till hotellet. Han var nog oerhört förvirrad in i det sista men det var lyckat i alla fall, han blev glad. Jag hade nästan (!!!) fått med mig allt när jag packade åt oss men helt glömt hans linsvätska och behållare för linserna...... så han fick åka och hämta. Jag tyckte så synd om honom och han tyckte så synd om mig. 

 

 

Vi spelade Undaunted in till på natten. Jag förlorade, även om jag kämpade mycket tappert. Jag vann så ofta på det där jävla spelet förr, men ju mer jag lär mig desto mer förlorar jag. Vad säger det om mina färdigheter egentligen.

 

 

 

Dagen efter hade jag till mitt stora förtret en tid bokad hos Mauri 10.00. Jag förbannade mig själv för detta, då jag gärna hade sovit längre och njutit av hotellfrukosten i lugn och ro (som dessutom var något av en besvikelse då både apelsinjuicemaskinen OCH våffeljärnet var bortplockat). Dessutom var jag smått bakfull från gårdagen (chockerande) men det släppte när jag kom till Mauri för då hade jag annat obehag att tänka på om man säger så. Det gör alltid så jävla ont att gå dit, men efteråt känns kroppen så mycket bättre än innan. Mauri är guuds jävla gåva till mäniskor med smärta i kroppen, det kan jag lova.

 

 

Det var så skönt att komma hem till katterna, jag tycker det är så jobbigt att sova borta från dem. Johanna som känner mig så väl var förvånad över att jag frivilligt valt att sova på hotell, för hon vet hur påfrestande det är för mig.

 

 

På kvällen var det dags för terminens sista ridlektion. Jag fick Dark Lady, min favvotjej. Kidsen red barbacka men jag fick ha sadel på, tur var väl det för vi hoppade studs. Det gick skitdåligt men jag tar på mig skulden för allt, hästen var jätteduktig.

 

 

 

Vi (katthjälpen) fick leverans från Mjau! Det är mat som folk gått in på deras sida och "skänkt" i deras gåvoshop. Detta fördelas sedan ut mellan olika föreningar och i fick ta emot en hel del, så himla kul och välbehövligt!

 

 

 

 

 

Det blev torsdag och jag gjorde min FÖRSTA DAG PÅ JOBBET! Woop woop! Det var MAGISKT att komma tillbaka, även om det känns som jag glömt bort allt och att Östra egentligen inte är "min" butik.. men jag är bara så tacksam för att vara tillbaka!

 

 

Jag borde ha sovit men blev sittandes med Googles "word coach" efter att ha sökt på ordet "indistinct" för att se var man lägger betoningen. Det var så himla kul, Martin hjälpte mig dock mycket. Han är som ett vandrande uppslagsverk, jag vet inte om jag någonsin frågat honom om nåt ord som han inte kunnat översätta eller beskriva. Vi satt med detta i 1,5 timme. Mitt i natten. När jag borde sovit.

 

 

 

 

Ljuvligt att komma hem efter jobbet och kunna njuta av solen! Jag är egentligen inte alls så begeistrad över sommaren, jämfört med alla andra i alla fall, men det är för att jag älskar alla årstider lika mycket. Men de stunder då det är lagom varmt och skönt då mår man fasen bra alltså. Denna kväll i sällskap av katterna.

 

Artemis jagade en musunge bland blommorna.

Det var så varmt och skönt att jag kunde gå i tunt linne och trosor. Måste införskaffa mig en bikini tror jag.



Så kom beskedet vi väntat på i 15 månder - gränsen ska öppnas. Det är en enorm milstolpe i vägen tillbaka till livet efter corona. Det har märkts av denna vecka kan jag säga, det är typ svårt att hitta parkering i stan nu för det är så mycket folk. Jag tror dock risken finns att gränsen stängs, det känns ju logiskt att smittan ska öka igen om fler personer samlas, men ändock ett steg i rätt riktning!

 

Firade beskedet angående den öppna gränsen från Norge med en pizza som jag inte hittat i annan butik än Nordby Supermarket. Men eftersom gränsen varit stängd har pizzan varit slut i över ett år.. men nu har de fyllt butiken igen och pizzan är tillbaka! GLÄDJEN.

 

Tja och sen jag började jobba i torsdags har jag jobbat varje dag tills idag. Tog mig extrapass både i lördags och söndags bara för att jag helt enkelt är så förbannat pepp. Kommer i god tid till jobbet och allting, tro det eller ej ni som känner mig.

 

Utöver jobbet som är mellan 10-21 i olika former så hinner jag verkligen inte mycket mer utöver det. Sjukt frustrerande när man är van vid otroligt mycket fritid me jag hoppas det kan leda till klokare disponering av min fritid nu.

 

Avslutar med lite kattbilder, känner att det behövs.