Change of Seasons

 

Häj bloggen!

 

Jag har inte räknat dagarna varken framför mig eller bakom mig gällande min jobba-20-av-21-dagar-situation men nu är det onekligen svårt att inte fokusera på att det bara är en dag kvar. Jag är ganska sliten generellt, särskilt på morgonen, men ändå mycket piggare å dagarna än jag trodde. Det har varit väldigt roligt att gå till jobbet varje dag oavsett hur många dagar som gått eller hur många som återstår och det är väl det som varit min räddning.

 

Jag har knappt reflekterat över att Martin inte är hemma för det har inte ens jag själv varit. Det har varit skönt att kunna komma hem, städa, äta och sen sätta mig i sängen eller soffan framför 5 avsnitt Sons of Anarchy utan att känna dåligt samvete över att inte ha ork till annat. Så håll i hatten för nu kommer bilder på katter och typ inget annat, för det är mitt liv utanför jobbet just nu.

 

Jag tror Sophie saknar honom för hon sover på hans sida av sängen på nätterna.

 

 

Denna dag har i alla fall varit ganska intensiv då jag haft mycket att göra utöver jobbet och behövt klämma in det före senast 11.00. I måndags hade jag morgonpasset i stallet, åkte hem och gjorde mig i ordning för jobb och åkte sen till stan för att vaxa mig hos Marita. Det gick så fort att jag hann åka och hämta ut mitt nya körkort. Igår var det 10 år sedan jag klarade uppkörningen.

 

 

 

Jag skulle egentligen ha jobbat 10-17 på XL Zoo dagen efter men en kollega var sjuk så det gjordes om i planeringen lite och jag fick jobba 15-20 istället vilket kändes skönt. Jag vaknade ganska tidigt och hade egentligen ingen direkt plan för dagen annat än att jag skulle försöka få lite saker gjort på förmiddagen. Min första tanke var att jag skulle göra lite administrativt jobb och jag började med det, men efter ett samtal med chefen-chefen på Bodypower som gav mig massa energi så ville jag inte sitta vid skrivbordet resten av tiden innan jobb. Så jag åkte in till stan för att posta paket, köpa lite grejer och tog hand om dagens bestyr i stallet på väg till jobbet sen.

 

Som tur är hade jag bra hjälp från Sophie när det kom till det administrativa. Not.

 

Bildbomd på gänget som väntar varje kväll jag kommer hem:

 

 

 

 

 

 

 

Och morgonhänget med dessa gör det extra svårt att komma upp ur sängen.

 

 

 

Kvällshänget med Nestor framför Sons of Anarchy. Nestor som sades vara "en gammal, förvildad katt som aldrig kan bli tam". 

 

 

Sophie aka. "the dodo" ser till att kokningen av pastan går rätt till.

 

 

På onsdagen ägnade jag min rast åt ett telefonmöte med min psykolog. Det var ett väldigt bra samtal som alltid, vi pratade mycket om att när jag känner mig osäker på hur jag ska hantera situationer så ska jag se till att mitt agerande går i linje med mina grundvärderingar och inte görs i affekt. Inte för att detta egentligen brukar vara ett problem, men för att jag känner mig vilsen i många situationer just nu och hon hjälper mig komma ihåg hur jag ska använda min inre kompass. Bra bra.

 

Inatt hade jag flertalet madrömmar och vaknade tre gånger av att jag inte kunde andas. Det var hemskt. Jag drömde först att Martin dog, att jorden träffades av en meteorit och vi alla dog och sen drömde jag att Artemis blev skjuten. Och dog. Jag minns att jag tänkte andra gången jag vaknade, att jag skulle behöva sjukanmäla mig från jobbet idag för att jag sovit så otroligt lite/dåligt. Men när jag vaknade gråtandes och kippandes efter luft en tredje gång kände jag mig mest less och gick istället upp tidigare än väckarklockan ringde.

Gjorde mig redo för jobb och åkte in till stan vid 07.30. Besökte vårdcentralen för att ta ett blodprov inför en kontraströntgen som jag ska göra nästa vecka. Sköterskan var en av de gulligaste jag någonsin mött, hon beundrade min kompistatuering med Johanna, den med fiskmåsen, så innerligt att hon frågade om hon fick ta kort på den. Det fick hon så klart.

 

Efter blodprovet åkte jag till stallet för att fixa lite innan hovslagaren kom. Gjorde i ordning boxen samt pysslade med Queeny en stund. Hovslagaren kom och jag var lite spänd inför hur det skulle gå, med tanke på att jag aldrig anlitat den hovslagaren tidigare och att jag inte visste hur Queeny var att sko. Eller ja, hovarna skulle bara verkas. Men det gick toppenbra och var klart långt innan förväntat.

 

 

När jag kom till stallet så regnade det och jag såg att alla stora hästarna hade täcken, alla förutom Queeny. Så fick givetvis styra upp detta och åkte till Hööks innan jobbet för att köpa regntäcke. Hittade ett jättefint med avtagbar hals, mörkgrönt så klart. Jag som bara skulle köpa begagnat till nya hästen, det gick ju bra. Jaja, vi kommer förhoppningsvis få valuta för pengarna då det lär användas en del och slitas med hälsan.

 

Nu ska jag använda det sista av min rast för att gå till XL Zoo och köpa nån ny skojsig kattleksak. Katterna har ju bara tusen stycken.Och så kan vi inte ha det.

 

Imorgon är sista arbetsdagen innan tre dagars ledighet och även om en intensiv helg väntar så ska det bli så förbaskat skönt med ett break. Bra för mig att sluta dricka 2 Celsius om dagen också, som det ju blir när man tar en i bilen på väg till stallet tidig morgon och sedan finns personaldricka att tillgå på jobbet några timmar senare. Tror mindre koffein på dagarna kan göra mig piggare. Och mindre jobb.

 

Hare gött

haaaj ❤️

Det har varit en bra helg, om än väldigt hektisk. Försäljningen på Bodypower har självklart inte varit densamma efter pandemin som innan. De senaste veckorna har det ökat successivt och om vårt försäljningsrekord per dag legat på x kronor på fredagen så sålde vi för nästan 2,5 gånger så mycket i lördags. Kollegan och jag hade att göra kan man säga, men det var roligt.

Vi hade satt upp ett mål för dagen och var bara några tusenlappar ifrån det vid stängning så vi höll öppet i en kvart extra för att få sålt för de sista kronorna, haha.

Lunchen bestod givetvis av mammas pannbiff. 

Efter jobbet åkte jag till stallet, eftersom hästarna börjar vara inne på nätterna nu så är det dags att börja åka dit dagligen för lite fix och hästgos.

Lagade proteinpannkakor med nutella och kokos när jag kom hem, var döhungrig så det satt som en smäck. Bodylabs proteinpannkakor är ett av det bästa vi säljer i butiken ska jag säga. 

Tog tidig kväll med katterna men Artemis och Jonny kom inte när jag ropade på dem innan läggdags. Antagligen låg detta och gnagde i mitt undermedvetna för jag vaknade vid 04.00.. och gick och släppte in dem.

Jag tror Jonny lärt sig öppna dörrar, precis som Lana kunde. För dörren till toan är öppen varje morgon trots att jag stänger den på kvällarna. Lyckligtvis har Wyoming ändå inte kissat på mattan ännu.

Idag var det lugnare på jobbet men vi hade allt att göra ändå. Efteråt åkte jag till stallet och sen till stan för att köpa lite PMS-snacks.

Sophie leker i sin nya tunnel.

Har satt i mig fyra kanelbullar och en halv påse chips. Pratade i telefon med först mamma och sen Amanda i 1,5 timme.

Hade egentligen tänkt sova för en timme sedan med efter larmincidenten så… ligger jag i sängen och kollar på Sons of Anarchy och väntar på att sömnigheten ska infinna sig.

Imorgon är det äntligen måndag och ny vecka, hoppas min efterlängtade bok som jag förhandsbokade för en evighet sedan ska komma då!

Hare gött

haaaaj ❤️

Häj bloggen.

 

En vecka har gått sedan jag skrev sist. Det går bättre nu, även om jag har mina svaga stunder. Ikväll tex. grät jag en liten stund för Lana, varje gång jag kommer hem är hennes frånvaro så påtaglig. Hon brukade alltid springa ut framför bilen på vägen sista biten hem och springa/lunka framför bilen som för att eskortera en hem. Tog det för lång tid att gå ur bilen hoppade hon upp på motorhuven och jamade så där tyst att man inte hörde nåt utan bara såg munnen röra sig.

 

För det mesta går det bra men när jag råkar se bilder på henne hugger det till i hjärtat. Särskilt de sista bilderna som togs hos veterinären och skärmdumpen från mitt videosamtal med Martin på djursjukhuset. Jag kommer aldrig glömma chocken jag fick när jag tryckte på "svara" och jag hörde ett kraftigt grymtande i några sekunder innan videon gick på och Lana låg och krampade häftigt. Grymtandet var hennes andning, ett krampaktigt och högljutt kippande efter luft. Jag kämpade hårt med att övertyga mig själv om att hon inte legat så under hela tiden mellan det att de ringde och att Martin väl kom dit. Jag var noga med att de skulle låta henne somna innan han kom om det behövdes. Johanna tröstade mig med att rummet hon låg i såg ut att vara något akutrum, och att hon antagligen legat på ett annat rum med syrgas tills strax innan Martin kom.

 

Några veckor senare när vi pratade om det kom det fram att Martin tänkt samma sak som jag där och då; att sekunden han la sin hand på henne så slutade hon krampa. Kanske var det bara önsketänkande och en ren tillfällighet eller så blev hon lugn av hans närvaro. Oavsett så lämnar jag det där och tror på sistnämnda.

 

Jag har jobbat som en tok det senaste, 13 dagar i rad, var ledig igår och idag började jag jobba igen och ska göra i 7 dagar till innan jag är ledig igen. Men det går bra, jag vet att det bara är tillfälligt.

 

Jag har ju börjat jobba på XL Zoo vilket är superkul. Det är mycket nytt att lära och jag är lite nervös att få frågor jag inte kan svara på.. men tänker osökt på de upplärningar jag själv haft i sommar och hur jag försäkrat våra nya om att det är ingen fara att inte veta allt, för det är när man får frågorna man inte kan svara på som man tar reda på svaret och då lär sig.

 

På väg till jobbet.

 

Jag hade sjukstuga med en guppy som verkat tunn och utstött. Jag satte honom för sig själv och såg till att han åt. Vi har kämpat på men idag när jag tittade in snabbt såg jag honom inte, så tror han kanske blev för dålig tillslut ändå.

 

 

Lyckades tajma in ett besök i stallet med att Kajsas medryttare var där och hade tagit in alla hästarna, så jag fick lite kvalitetstid med Queeny. Så mysigt att det går mot höst och mer stallhäng på schemat.

 

 

Wyoming desto mindre imponerad av häng.

 

 

Jag jobbade på XL Zoo i helgen och där går de bara halvdagar. Så på lördagen var jag schemalagd 10-15 men eftersom det var ganska mycket folk blev jag tillfrågad att jobba över två timmar vilket jag givetvis gjorde. Därför frågade jag om jag fick komma lite senare på söndagen istället. Så dagen började med sovmorgon för första gången på en vecka och sen åt  vi frukost i form av churros i stan eftersom Jafaris donuts var på besök i stan. När vi satt vid hamnen och kollade på två fiskmåsar kom en jättesöt kvinna som såg att vi tittade på fåglarna, så hon kom fram och började prata och gav oss massa fakta om måsar. Hon älskade fåglar så hon hade köpt en bok om dem sa hon. Så himla söt, haha.

 

Sen åkte vi till Nordby för att han skulle få se mitt nya jobb, men eftersom jag missbedömt tiden väldigt så hade vi en del tid att slå ihjäl tills dess. Så han gjorde ett spontanbesök hos frisören. Vet ni hur lång tid det tog från det att vi gick in till det att vi gick ut? Åtta jäkla minuter. Det känns som det är ett mycket mindre projekt som man att klippa sig, jisses alltså. Jag har väl aldrig gjort ett frisörbesök i vuxen ålder som tagit mindre än 2 timmar typ.

 

Vi var i leksaksaffären för att köpa present, när jag hittade denna fantastiska hattt. La upp den på instagram med texten

 

 

Det var Martins skämt, ska medges.

 

Jag avverkade dagen på XL Zoo och efter jobbet åkte jag till Johanna för lite krubb, färgning av mitt hår samt förberedelse inför lillasysters födelsedag. Jag jobbade heladag på hennes födelsedag så lämnade ett kort och en liten present i brevlådan.

 

Jag var så nervös över att skriva kortet med bläckpenna och allt gick så bra fram tills jag skulle skriva "Kram storasyster" vilket blev "kram sty" så fick rädda upp det med ett enormt, malplacerat hjärta.

 

 

Jonny har börjat komma in på kvällarna. Det är en sådan där sak jag också försöker fokusera på när det kommer till Lana, att hon som alltid ville vara utomhus och var väldigt spänd inne, ändå slipper hösten, vintern och kylan som kommer med den. Hon fick en härlig sista sommar. 

 

 

Idolbild på mig och Sophie, helt nyvakna och redo för en ny dag.

 

 

Mitt körkort går ut 22 september för då har jag haft det i tio år, så sjukt! Så jag fick åka inom stan och ta ny bild till nya körkortet. Därför kom jag till jobbet sminkad, för första gången på några månader. Jag slutade sminka mig när gränsen stängde, är för snål och lat för att använda smink när jag träffar så få människor, haha.

 

Avnjöt vad jag tror var årets sista lunch utomhus. Solen sken varmt men det var ändå en bitande kyla i luften, nu är hösten äntligen här.

 

 

Vi fick detta vykort från Fredrikstad Dyrhospital. Hur. jävla. fint.

 

 

 

Martin hittade ett nytt skräckspel som vi började spela två dagar innan han åkte till Spanien för att hälsa på sina föräldrar. Spelet heter Tormented Souls och är verkligen som en modernare version av de första Silent Hill-spelen. ÄLSKAR. Älskar även Martin för att han ställer upp på att spela dessa spel för min skull.

 

 

Martin åkte till Spanien på måndagen och jag kom hem på kvällen efter jobbet, trött och jäklig men hade ett långt och riktigt givande telefonsamtal med Amanda, som numera driver föreningen nästan själv. Jag har tagit mig en paus som tack vare henne faktiskt blivit en paus denna gång. Vii hade lite utav ett "personalmöte" där vi catchade up läget och pratade om framtida åtaganden. Samtidigt som jag drack några cider och åt chips. En väldigt trevlig kväll!

 

 

 

God morgon Wyoming ♥

 

 

Katterna fick en ny leksak. De var minst sagt... skeptiska.

 

 

 

Och Sophie fick en tunnel. En av många fördelar med att jobba på XL Zoo, man får köpa prylar för inköpspris. Man får dessutom en säck torrfoder GRATIS av leverantören varje månad, det är sjukt snällt ju. Så nu ska vi prova gå över från Nutrima till Four Friends här hemma. Såå smidigt!

 

 

Sterling vill vara i sängen nu när Martin inte är hemma, haha.

 

 

 

På onsdagen gjorde jag arbetsdag 13 av 13 i sträck och fick avsluta kvällen med en tur till Dingle. Det är en övergiven katt där som varit ett så stort problem för grannskapet att de nu fått klartecken från polisen att de ska ringa nästa gång han syns till, så polisen ska skicka jägare som ska skjuta honom. Så jag kände att fuck it, vi har ingen tid att förlora på att leta efter någon volontär som kan ta sig an ärendet. Så jag åkte själv. Jag var inställd på att sitta och vakta fälla hela natten men väl på plats träffade jag en tjej som bodde där som erbjöd sig sköta fällan. Jag blev så himla glad.

 

Jag kunde dock inte somna förrän efter 3 på natten och vaknade av mig själv bara 6 timmar senare.Min efterängtade, lediga dag...! Jag åkte till stallet ganska direkt efter jag gått upp och fixade åt alla hästarna som stått inne under natten. Mamma skulle komma till mig över dagen så jag skyndade mig hem för att städa. Inte för att jag på något sätt eller vis kände mig tvungen mer än att jag vill ha det rent och fräscht när jag har besök. Jag drog på lite partymusik och städade så svetten bokstavligt talat rann. Efter allt som var med Lana har jag haft supersvårt att hitta musik att lyssna på då det mesta berör mig på ett väldigt jobbigt och känslosamt sätt, men min chef/kollega Andres har delat med sig av lite remixer som är upptempo och glatt men utan liksom för mycket känsla. Det får liksom inte vara ett uns av sorg men samtidigt inte för glada låttexter för då blir jag bara provocerad. 

 

Jag städade i alla fall klart och väntade sedan mammas ankomst. Passade på att ge katterna lite ampellilja och Sophie åt så himla mycket. Hon spydde tre gånger inom loppet av en minut sen, jag är glad att hon hade det avklarat innan mamma kommit i alla fall.

 

 

I vanlig ordning har jag inga bilder från när jag umgåtts med någon men jag hade i alla fall en så himla bra dag med mamma här. Vi handlade mat, var och hälsade på Queeny och hon lagade så himla mycket mat åt mig. Dels pannbiff men också en lax som jag inte hunnit smaka på ännu. Pannbiffen är verkligen den godaste mat jag vet så det fanns inget utrymme för laxen då, men jag ska göra matlådor av det imorgon tänkte jag.

 

Mamma hade även med sig ett katthus som hon specialbeställt av en kvinna i Forshaga som snickrar massa grejer på hobbynivå. Hon är så jädre duktig verkligen, och huset var fantastiskt fint! Tanken var egentligen att Lana skulle haft det, när mamma köpte det för över en månad sedan, men nu när Lana är borta så föreslog mamma att jag kunde lotta ut det istället om jag ville dels slippa se huset som en påminnelse om Lana men också för att få in lite pengar till räkningen  från djursjukhuset. Försäkringen täckte ju 85% men jag måste fortfarande betala självrisk på över 8.000.

 

 

Så vill du ha chans att vinna detta kattthus, klicka dig in på min facebooksida för info vetja.

 

Det var så himla mysigt att ha mamma här och jag kände att det var min lediga dag väl spenderad. Fuladdad med ny energi. Hon sa det till mig att hon blev lite förvånad över att jag ville att hon skulle komma hit min enda lediga dag, och när hon sa det blev jag nästan lite förvånad själv. I vanliga fall kräver jag nästan ensamhet och inga planer för att ens kunna känna mig utvilad, men jag gissar att jag inte kände efter så mycket denna gång. Det är jag glad för!

 

Idag jobbade jag 10-20. Min chef skrev igår och frågade om jag ville börja en timme senare, jag skrev ett svar att jag gärna ville det men missade att skicka upptäckte jag i efterhand när han skrev att en annan kollega fick sovmorgon istället. Först blev jag kränkt men sen insåg jag att jag aldrig svarat honom. Nåväl, det gör ju inget att få mer timmar.

 

Men nu ska jag faktiskt ta och knyta mig så jag i alla fall får odentligt med sömn, det känns väldigt grundläggande för att orka dessa perioder av så mycket jobb.

 

Tack för att ni läser!

 

Hare gött

haaaaj ♥

Hej på er.

 

En vecka har gått sedan Lana så himla hastigt och dramatiskt fick somna in. Jag tänker på henne hela tiden. Hon var "bara en katt" men också en familjemedlem. Jag slåss mot de mest bisarra och irrationella skuldkänslor jag någonsin formulerat men min psykolog sa att det är okej och att de tankarna måste tänkas och känslorna måste kännas för att kunna skapa distans till det som hänt. Det var lite skönt ändå att höra henne säga det, för jag kände att jag inte klarade av att mota känslorna som kom. Jag plågade mig själv med de värsta tankarna om hur hemsk jag varit och hur mycket Lana lidit, och klarade inte av att blockera och tänka "detta är inte fakta". Så det var skönt att prata med henne och få bekräftat att det inte heller är rätt väg att gå, att försöka stoppa dem eller tala mig själv tillrätta. Att det är skillnad på katastroftankar som skapar oro och ångest i onödan och sorg orsakad av en faktisk händelse. Jag har haft skuldkänslor för allt som hänt med Lana, tänk att jag borde vetat, gjort annorlunda eller fattat andra beslut. Psykologen sa att jag ÄR ju ansvarig för det som hänt, det var ju jag som tog Lana till veterinären - det är klart jag får skuldkänslor. Men när känslostormen lagt sig så kommer jag kunna se att det var ett ansvar jag tog av kärlek och omtanke, och att jag egentligen inte hade något annat val. Lana kunde inte ha levt med onda tänder bara för att jag var rädd för att hon skulle dö av narkosen. Jag har också haft svårt att acceptera hur ledsen jag är och ställt det mot andras sorger och tänkt att min inte är lika mycket värd; att jag är en bluff och att andra tycker jag är jobbig. Psykologen hjälpte mig reda ut att alla sådana känslor tillhör processen och även om det känns onödigt och förjävligt att uppleva så finns det ingen annan väg att gå än igenom det. Och att det jag är så ledsen för "bara är en katt", bryter inte mot några regler vad hon kände till. Hon tror jag, bortsett från min överkänslighet som gör att jag känner saker väldigt starkt, har extra svårt för separationer, avslut och farväl. Vilket jag inte tänkt på tidigare, men det var hennes analys.

 

Jag har varit så fruktansvärt ledsen och knäckt, och tyckt att det varit jobbigt att stå på jobbet och hade kanske allra helst inte jobbat alls. Jag är inte en sådan person som tar mig igenom jobbiga känslor genom att "tänka på annat". Jag behöver älta och älta och älta tills tanken inte längre hugger till i hjärtat. Då kan jag kanske börja fungera igen. Vi har inte supermycket att göra på dagarna i butiken heller, så det har inte varit ett bra sätt att skingra smärtan och sorgen utan snarare bara varit en plats där jag tänkt på jobbiga saker MEN också känt mig fast och inte kunnat komma undan när gråtattackerna kommit. Det har varit tufft, särskilt när jag jobbat med kollegor som jag vet tycker det är obekvämt och stelt att hantera att jag är ledsen. Jag har försökt förklara för dem att jag förväntar mig ingenting av dem, jag behöver bara support i att jag får gå undan då och då när det behövts. Men klart det är jobbigt för dem ändå, vilket jag vill tillägga att jag förstår helt och hållet. Som tur är har den kollegan jag jobbat med de flesta dagar varit helt cool med att jag gråtit ögonen ur mig, gett några kramar när det behövts och varit väldigt sympatisk på alla sätt. Det är jag tacksam för.

 

Jag hade någon slags vision om att jag skulle skriva ner mina tankar och känslor kring det som hänt med Lana men jag tror inte det är konstruktivt. De får nog bara komma och gå tills jag kan landa i händelsen och se det klart och tänka resonligt.

 

Natten Lana gick bort kom Johanna hit och kramades och tröstade mig. När Martin kom hem sen satt vi vid bordet och delade lite alkohol. Martin tog fram sin whiskey från -83, som han egentligen bara dricker på sina födelsedagar, och lite spontant höjde han glaset och väldigt vördnadsfullt sammanfattade Lanas egendomligheter och vad hon betytt. Som ett litet tal. Det var väldigt fint.

 

Johanna sov över och vi gick inte och la oss förrän vid 3 på natten. Bilden är från morgonen när hon skulle delta i en distansföreläsning på sin utbildning. Sophie var med.

 

Dagarna har verkligen bara rullat på sedan dess. Samma natt Lana gick bort var samma dag startskottet gick för att jag skulle jobba 13 dagar i rad. Jag kände mig oerhört omotiverad och låg, ville egentligen bara dra täcket över huvudet och skita i allt. Så på ett sätt var det väl tur att jag hade jobbet som i alla fall tvingade mig till en dygnsrytm, även om jag helt klart kände mig otroligt trött och låg ju fler dagar som gick. Jag jobbar för det mesta 10-20, så jag går upp 09.00 och har kommit hem tidigast runt 22.00 då jag varit i Skee och riggat fällor varje kväll efter jobbet. Vi har haft ett infågningsprojekt där, och fått in en mammakatt och 3 ungar (bara en katt kvar nu sedan ska hela kolonin där vara borta). Så jag har fått någon enstaka timme eller två hemma innan det varit dags att sova och sen upp igen.

 

 

Infågningen hade inte varit möjlig utan hjälp av både Gunilla som kollat fällorna och kört katterna till Rabbalshede i olika omgångar, och Amanda som dels riggade och vaktade fällor en natt men också tagit emot hela familjen. Otroligt tacksam för deras hjälp, det besparar mig otroligt mycket jobb.

 

I helgen tävlade min lillebror Isak igen. Jag följde givetvis via livestream, det var så spännande och roligt i vanlig ordning. Han kom till final denna helg också, så sjukt. Som jag förstod det fick han lite tekniska problem med bilen vid start, som gjorde att han inte kunde göra så mycket åt sin givna 6:e plats. Men hanj är ju så vansinnigt duktig ändå, det är inte klokt.

 

 

 

Upplyftande att jag hamnade i 30 minuters bilkö innan Svinesund på vägen hem. Nu när gamla bron också är öppen för norrmän så blir det lätt köbildning där, vilket jag ändå varit förskonad från tidigare. Alltid något.

 

 

Det blir mycket gos med de fyrbenta hemma nu. När saker som det här med Lana händer så tänker man lite extra på att uppskatta det man har kvar. Mamma sa för några veckor sedan att man ska egentligen vara ganska glad för att man inte vet allt som kommer hända i framtiden. För tänk så knäckt man hade varit och så mycket lyckliga stunder man hade berövats. Det tänker jag på ofta nu faktiskt.

 

 

 

 

 

Hemma sedan efter en lång första dag på nya jobbet, följt av ett kvällsbesök på kyrkogården för att rigga fällor, blev det naturligtvis gos med Artemis som numera alltid ska sova i min kroppskudde.

 

 

 

 

Häromnatten vaknade jag av att Martin snarkade så in i helvete högt. Jag kunde inte somna om. Jag låg och googlade "how do i get my partner to stop snoring" och vet egentligen inte vad jag förväntade mig att hitta men hittade inte så mycket. Jag armbågade honom så han rullade över på sidan och slutade snarka i en kvart ungefär innan han rullade tillbaka igen. Jag hade rent teoretiskt sett kunnat gå in till andra sängen men jag såg framför mig hur mycket jag skulle vakna till av att behöva tända och plocka av överkast och allt som var på. Sedan dess har jag sovit i andra sängen dock, för jag blev så sjukt jävla olycklig av att bli väckt och inte kunna somna om.

 

 

Tja, så mycket mer spännande har väl inte hänt. Jag jobbar varje dag fram tills torsdag och då tror jag att jag bara ska stänga av mobilen och sova i 23 timmar och äta glass den sista timmen på dygnet som blir över. Martin åker till Spanien på tisdag, och Johanna flyttar tillfälligt till Trollhättan pga. studier på söndag så jag lär antagligen känna mig ensammast i världen. Men tanken slog mig ändå att jag tror jag hade tyckt ensamheten hade varit mycket jobbigare för typ ett halvår sedan. Nu känns det ändå helt okej, bortsett från att jag är fett mörkrädd och hatar att vara ensam hemma när det är mörkt.

 

 

Jag har i alla fall katterna hemma att mingla med.

 

Tack alla som peppat och stöttat och frågat hur jag mått under den senaste veckan. Jag vet att jag beter mig som om värsta tänkbara katastrofen någonsin inträffat, men jag jobbar också på att acceptera att det är sådan jag är.

 

Nu ska jag jobba klart och ikväll ska vi på tacofredag hos Johanna och Fredrik. Jag sa "det får inte bli länge för jag måste hem och sova hyfsat tidigt" men klipp till att vi garanterat åker hem tidigast 00.30 eller nåt.

 

Tack för att ni finns och för att ni läser ♥

23:02 ringde de från djursjukhuset. Hon hade börjat krampa, hade hög feber och kunde inte andas. Neurologen hade varit tydlig med att behandling måste avbrytas om hon blir sämre.

Martin åkte in. Jag var med via FaceTime. Lana fick somna in i närvaro av den hon älskade mest. Det gick snabbt, hon var så dålig. 

Mitt hjärta är i tusen bitar.

Jag älskar dig Lana. Mer än du någonsin kan tro.

Tack för allt.

Hej på er, alla fina ni som tar er tiden att läsa. ❤️

 

Jag ska börja med att uppdatera om Lana och berätta att neurologen ringde tidigare idag. Han tyckte hennes allmäntillstånd var ganska oförändrat. Hon är alltså vid medvetande, men sover mest och kan bara ligga ner. Han sa dock att hon morrar när man lyfter henne och då log jag, för det låter som vår Lana. Han la till att han tycker att hon möjligen fått en större aptit för mat. Han sa att om jag vill fortsätta behandlingen så vill de sätta in en sond så de kan se till att hon får i sig mer mat och vätska. En förhoppning är att om hon får i sig mer mat så blir hon starkare och piggare. Han sa även att det kunde vara ett alternativ - med ekonomin i åtanke - att hon fick komma hem och att vi fick sondmata henne här. Jag kände mig dock inte alls bekväm med det, dels så är vi inte hemma så mycket de närmaste dagarna, och jag kommer vara konstant orolig oavsett var jag är eller tid på dygnet. Det känns bättre att hon får vara där de är kompetenta och har resurser. Han sa då att det var det bästa för henne, också. Han tyckte vi kunde ge det till måndag, men om hon blir sämre innan dess eller om hon inte gjort några framsteg då när det ändå gått en vecka, så måste vi låta henne få somna in. Det enda jag vågar hoppas på är att vi ska kunna ta farväl under kontrollerade former. Allt annat känns alldeles för långt bort.

 

Lana har alltid reagerat starkare än vanligt på narkos och det är ju inte omöjligt att hon haft en underliggande skada i hjärnan som blivit värre och värre för varje gång hon sövts. Detta innebär antagligen att om hon mot förmodan blir återställd, så kommer vi inte kunna söva henne igen. Och eftersom hon har FORL är det bara en tidsfråga innan det kommer behövas nästa gång. Och om hon skulle bli återställd till, låt säga 90% men fortfarande ha några neurologiska svårigheter som skulle göra att hon inte lämpar sig som utekatt så känner inte jag att det blir ett bra liv för henne. Hon mer eller mindre bor utomhus, av fritt val så klart. Hon trivs inte inne över huvudtaget, varken att vara inomhus eller att bo med de andra katterna.

 

Men inget av detta är fakta ännu utan vi får ta det (s)om det kommer. Så länge Lana inte lider kommer jag göra allt jag kan för att hon ska bli bra. Vi får kontinuerligt väga den aktuella prognosen mot hennes allmäntillstånd. Vi har snart överstigit taket på hennes försäkring och självrisken lär landa på över 10.000. Ha era djur försäkrade. För helvete.

 

Oavsett så lever Lana från och med nu på lånad tid och så länge det finns liv finns det hopp. Även om jag inte vågar hoppas på mer än att jag kommer få träffa henne en sista gång och säga hejdå. Det är jag tacksam för.

 

 

 

De senaste dagarna har präglats av oro, adrenalinpåslag varje gång telefonen ringt och glada stunder däremellan. Jag jobbade söndag tom. tisdag, men har varit ledig idag och igår. Det har varit skönt, att få samla tankarna lite och komma ikapp med lite praktiska saker. Igår stodstädade jag verkligen hemma, tog bland annat ut allt från badrummet och spolade rent väggar och golv. Det ringde och ringdes hela 32 gånger i min mobil igår, så jag var minst sagt sysselsatt.

 

Jag var även ute i trädgården en sväng på kvällen, i bara trosor och tisha stod jag och lyssnade på syrsorna och njöt av solen. Som en riktig pensionär. Rätt som det var hörde jag ett flåsande/gnisslande ljud från bakom solstolarna.Jag tittande in bakom och hittade en skata med ett illa skadat öga (andra sidan). Den satt som i chock och typ hyperventilerade. Jag fick halvt panik för jag insåg ju att den behövde tas ihjäl. Ringde min granne Marie för att fråga om hon visste någon i grannskapet som kunde hjälpa mig. Hon gav mig ett nummer som jag ringde, men under samtalet så hör jag en svag duns. Jag tittar till skatan igen och då har den bara fallit ihop och dött.

 

 

Martin bjöd på pannkaksmiddag i helgen.

 

 

Idag har jag inte mått superbra, haft ont i huvudet och mått illa. Jag var i stallet på förmiddagen för att se om det var något som behövde grejas med, ta närvarolappen liksom. Sen åkte jag till Johanna som jag lovat hjälpa idag när hon skulle ta sina katter till veterinären för årlig vaccination och lite annat. Det gick väldigt snabbt och smidigt alltihop, och var kul att umgås. Efteråt åt vi vad som blev frukost för mig på LovaLisas där jag åt en så himla god äpplekladdkaka. Handlade lite virke till matlådor och hämtade ut ett paket med två flak Celsius som jag köpt på Sportkost för knappt 10 kronor per burk. Sicket kap.

 

Sitter här nu och samlar energi åt att laga matlådor. Det är nämligen så att jag kommer jobba 13 dagar i rad med start imorgon. Varför då, kan man fråga sig. Jag ska provjobba på XL Zoo på Nordby på onsdag, och de verkar väldigt säkra på att de vill ha mig där för de har redan tilldelat mig fler pass de kommande veckorna. Det är min goda vän Kate som är butikschef där, och vi pratade lite tidigare i sommar om att jag var intresserad av att jobba hos dem och hon ville gärna ha in mig. Jag slängde ut frågan dels pga. att jag inte hade kontrakt på Bodypower till längre än augusti, men också för att jag trivs väldigt bra inom butik och är väldigt intresserad av djur så det känns som en given kombo. Känns alltid skönt att få in en fot och öppna lite dörrar. Vi tar enstaka månader/veckor i taget nu eftersom ingen vet hur det kommer se ut med gränsen och därmed behovet av personal, framöver. Så det ska i alla fall bli kul, om än tufft att jobba nästan två veckor i rad. Vi får se om jag kanske tar upp det och ber dem ta bort något pass. Å andra sidan vet jag ju inte alls om jag ens har jobb i oktober och då vill man ju samtidigt ta alla timmar man kommer över. Så.. ja.

 

Avslutar med lite bilder på mina bäbisar. Vi har en del säng-häng nu om kvällarna. Ganska ovanligt att ha Jonny och Wyoming på besök, så det är trevligt. Nestor är ju en jäkla pajsare alltså.

 

 

 

 

 

 

 

 

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för Fredrikstad djursjukhus. De verkar helt jäkla otroliga. En av föreningens katter åkte in akut till Blå Stjärnan igår kväll och för det första gjorde de inga undersökningar innan de gav två alternativ; avlivning eller IVA. Sedan skickade de hem katten utan att ha gjort några undersökningar, baserat på att hon var mer stabil. Samma katt kan ha haft tre olika behandlande/ansvariga veterinärer under en och samma natt, så information försvinner alltid längs vägen. De verkar oerhört stressade och underbemannade, så jag vill tro att allt detta beror på det och inte illvilja så klart. Men det känns absolut inte tryggt. Man får ofta vänta i många timmar även om man är högt prioriterad för att de helt enkelt är så överbelastade. Veterinären vi var hos idag med Johannas katter bekräftade detta och sa att numera måste hon alltid ringa dit för att höra om de ens kan ta emot remitterade patienter, förr var det bara att åka.

 

På Fredrikstad djursjukhus har samma veternär kontaktat mig varje dag ang. Lana, och när han pratar om hur han ska disponera sin tid så verkar han ha ett fåtal till patienter som han ansvarar för och måste därför inte stressa. De har svarat inom några enstaka signaler när jag ringt så jag har aldrig behövt sitta i kö, och har erbjudit sig koppla mig vidare till veterinären när jag haft frågor trots att de haft mycket att göra. De gör verkligen allt de kan för min lilla Lana och bara det att de bjöd på CT-röntgen när den inte gav resultat kändes enormt stort, det kostar ändå 10.000. De la inte till jourtillägg på MR-röntgen trots att den gjordes strax innan midnatt och nu när vi bestämde att Lana ska stanna i 5 dagar till så sa han att han skulle reducera priset för hennes uppehälle. Ringer sina kollegor på semestern och verkar allmänt måna om både djuren och deras oroliga ägare. De har bara nämnt avlivning en gång gällande Lana och det var bara som för att säga att det hade varit okej om jag ville ge upp eftersom prognosen var så dålig. Men de har aldrig nämnt det igen, tillskillnad från tidigare nämnda djursjukhus där jag upplever att de ofta nämner det redan vid första besöket utan att ens ha diagnos och prognos, som för att få problemet ur världen och spara på tid och resurser.

 

Massa kärlek till Fredrikstad djursjukhus. Kanske fanns det en mening med att hon inte skulle klarat sig till Göteborg. Jag ska definitivt se till att ordna pass åt alla mina andra katter så jag kan åka dit med dem i framtiden om jag behöver akut vård, istället för Blå Stjärnan.

 

Tack snälla ni som läser och bryr er. Vi hörs. ❤️

Jag skriver detta för att sammanfatta hela händelsen med Lana. Det är många som frågar hur det gått och jag orkar inte riktigt svara på den frågan för det pendlar så mycket.

 

Förrförra veckan "försvann" Lana, dvs. hon kom inte hem på 1,5 dygn vilket är oerhört ovanligt. Jag blev direkt ganska överdrivet orolig och vidtog massa drastiska åtgärder, bara för att när jag var färdig med att lappa brevlådor och utlova hittelön, hitta henne i ett buskage hemma. Hon kändes oerhört dämpad och loj så jag hade en gnagande känsla av att något var fel och kunde inte förmå mig ignorera känslan, ifall hon inte skulle komma hem igen. Jag hade inte kunnat leva med vetskapen att min magkänsla sa att något var fel men att jag inte agerade på det, och hon sedan aldrig kommit hem igen.

 

Jag tog henne till veterinär där man tog blodprover som visade att hennes tidigare dåliga njurvärden faktiskt blivit bra igen. Hon hade dock två FORL-angripna tänder som vi behövde åtgärda snarast, då veterinären trodde hon var väldigt smärtpåverkad av dessa. Vi bokade tid på måndagen den 30/8.

 

Dagen kom och eftersom Lana på sommaren mest är utomhus så funderade jag på hur jag skulle göra för att hitta henne när det var dags att åka. Jag låste hennes foderautomat över natten och på morgonen gick jag ut med soporna och skramlade med matskålen i handen samtidigt som jag ropade. Hon dök snabbt upp och gick bredvid mig, jamade och glad att äntligen få äta. Jag satte ner skålen i automaten och hon dök ner med huvudet för att äta, så när hon hade huvudet bara några centimeter ifrån maten plockade jag upp henne och satte henne i bur. Hon morrade åt mig. Jag fick direkt ett vansinnigt dåligt samvete över hur jag lurat henne, och utsatte henne för stressen och åksjukan det innebar att åka till veterinären, men fick tänka att allt är för hennes bästa. I bilen jamade hon och jag brydde mig inte om att prata lugnande med henne, för detta skulle ju gå snabbt och smidigt.

 

Jag lämnar in henne på kliniken enligt rutin, skriver upp på pappret att hon äter medicin för högt blodtryck. För det har jag tänkt hårt på att jag inte ska glömma. Jag försöker få en bild på henne innan jag går och detta är det bästa jag fick, för hon var så stressad att hon inte satt still. Jag sa hejdå hastigt och skyndade mig ut för jag skulle vidare.

 

 

Eftersom jag var på jobbet skulle Johanna hjälpa mig hämta henne vid 14.30. Hon kommer dit men ringer snart upp mig och säger "Jag vill inte skrämma upp dig men hon andades ganska häftigt, så de ville ge henne något mot illamående så jag får hämta henne lite senare". Det är säkert ingen fara säger jag, hon har reagerat ganska mycket på narkos tidigare i det avseendet att hon ofta blivit illamående och dålig i magen. Ovanligt groggy liksom.

 

Klockan blir 15.53 när veterinären ringer. Jag minns klockslaget så väl för jag tittade direkt för att se hur nära stängning det var, och insåg att det här är inte bra. Veterinären berättar att operationen gått bra men att det tyvärr uppstått komplikationer. Lana hade efter uppvaket börjat krampa väldigt häftigt i främre delen av kroppen och inte kunnat andas, men nu har hon fått kramplösande. De tror hon fått en stroke antingen under narkosen eller under uppvaket. Jag frågar hur prognosen är och hon säger att den tyvärr är mycket dålig. Hon säger att man kan försöka ta hene till Blå Stjärnan i Göteborg men hon tror inte Lana överlever resan dit. Jag frågar om jag får komma och säga hejdå.

 

Min kollega är egentligen på rast men jag säger till honom att jag måste gå. Jag ringer Martin och Johanna och gråter förtvivlat och säger bara vad ska jag göra, vad ska jag göra, vad ska jag göra. Jag säger att jag kan inte låta henne dö långsamt och smärtsamt men jag kan ju inte bara ge upp henne. Johanna frågar om det kan vara ett alternativ att ta henne till djursjukhuset i Fredrikstad, för det är ändå inte ens en timme bort. Hon är fullvaccinerad så hon kommer över gränsen. Hon erbjuder sig fråga veterinären som då börjar förbereda inför avfärd.

 

När jag kommer till kliniken ligger Lana på ett bord med filtar, värmande påsar och syrgas. Alla i personalen är där och hjälper till. Hennes kroppstemperatur är nere på 35,4 och läget är oerhört kritiskt. Ingen förstår vad som kan ha hänt. Martin kommer dit och vi klappar på Lana som är medvetslös och jag viskar åt henne att hon måste kämpa. De gör allting redo och Martin och Johanna sätter sig i bilen för att åka till Fredrikstad. Jag säger flyktigt hejdå till Lana en sista gång.

 

 

De kommer fram till Fredrikstads djursjukhus och de gör en första undersökning, sätter henne sedan på observation och ska undersöka närmare om 2,5 timme. Johanna och Martin är på plats och jag får kontinuerligt uppdateringar via telefon. Jag har hunnit hem och jag plockade direkt bort alla hennes saker. Diskade ur, fabriksåterställde och packade ner foderautomaten, la hennes njurfoder i Katthjälpens foderkista och slängde hennes mediciner. Jag bara gråter och gråter, full av skuldkänslor av hur vår morgon sett ut och hur jag så kyligt lurat henne med maten, satt henne i bur och lämnat henne utan att säga hejdå. Självklart kunde jag inte veta att hon skulle komma därifrån döende, men jag plågade mig gång på gång med hur situationen såg ut ur Lanas perspektiv. Hur jag varit så känslokall och bara lämnat henne för att dö ensam. Särskilt bilden jag tog på henne på kliniken gör så jävla ont att se, även om jag vet att jag förmänskligar henne mycket och att hennes tänkande inte alls är så komplext. Men som Johanna så himla väl uttryckte det, så funkar man väl så som människa att man söker efter något att greppa i en sådan här situation när man känner sig så maktlös. Så jag plågar mig själv med hur hemsk jag varit, fast jag rent intellektuellt vet att det inte är sant.

 

Senare på kvällen får de träffa veterinär som ställer massa frågor och gör en bedömning. Hon tror inte på stroke, men kan inte säga vad annars det kan vara. Hon klargör för mig att det kommer bli kostsamt och att prognosen är dålig när katten är så borta som Lana är. Hon varken ser eller hör något av sin omgivning. Men jag ber dem göra allt de kan. Hon läggs på IVA och de planerar MR-röntgen dagen efter om hon lyckas stabiliseras.

 

Dagen efter skulle jag fått ett sms med uppdatering om hur natten gått, och om något drastiskt skulle hända så skulle de ringa mig. Inget sms kommer, inget samtal heller, så vid 12 ringer jag upp för att fråga om de fått rätt nummer. Ett sms har skickats men jag har inte fått det, där det står att Lana är lite mer vaken nu men att hon har stora neurologiska svårigheter. Veterinären ringer senare på dagen och berättar att Lana inte längre är medvetslös men hon kan inte sitta eller stå, utan ligger bara ner. Sätter de henne upp så ramlar hon ihop. Veterinären säger att "med tanke på hennes ålder och sjukdomshistorik så skulle jag nog vilja rekommendera.." och jag var beredd på att hon skulle säga avlivning. Istället föreslår hon en CT-röntgen av hjärnan då de misstänker någon form av hjärnskada, eller högst troligt cancer. Hon är noga med att poängtera att prognosen fortfarande är dålig men tror att CT kan ge oss lite mer svar på vad som hänt, och om det är någon idé med vidare behandling.

 

Jag tror fortfarande inte på att Lana någonsin kommer att komma hem, men att hon inte längre är medvetslös ger mig ändå förhoppningen om att hon kommer vara stabil nog att köras tillbaka till Sverige så jag kan få vara med när hon somnar in. Det är och har alltid varit så viktigt för mig. Så detta blev min ljusglimt just då, att kanske kan jag få någon form av upprättelse och känna att måndagsmorgonen inte blev vårt sista farväl.

 

De ringer upp mig igen på kvällen och jag får prata med en neurolog som är specialist på att avläsa just CT. Han säger att de tyvärr inte hittat något på CTn. Detta innebär dock inte att det inte finns något, utan det innebär att de inte ser vad det är. Han säger att det finns en till väg att gå vilket är MR-röntgen, men han talar också om för mig att det är inte fel beslut att låta henne somna in nu. Hans erfarenhet säger att MR-röntgen sällan ger svar som förändrar utfallet när CT-röntgen inte redan gjort det. Han erbjuder sig göra detta ikväll, det kostar 18.000 kronor men han säger att han inte kommer ta betalt för CTn. Och inte heller göra något jourtillägg på priset. Jag ber honom göra röntgen, för jag vill så gärna få svar på vad som hänt så jag vet om det är kört eller inte. Jag frågar honom också om vi kan hämta hem Lana om hon måste tas bort, men då är han ärlig mot mig och säger att han tycker det är fel mot henne. Då bryter jag ihop igen. Eftersom jag inte är vaccinerad så kommer jag inte över gränsen, så enda chansen för mig att få vara med henne i slutet är om hon kommer hit. Men det går inte. Martin kan komma över gränsen och min nya tröst blev att kanske han kunde åka dit och vara med henne. Hon var ju ändå mer hans katt än min. Men han skulle börja jobba 06.00 dagen efter och kunde inte åka någonstans varken den natten eller dagen efter förrän han slutat jobbet. Jag bryter ihop. Igen.

 

Sent på kvällen igår ringde neurologen och berättade att MR-röntgen var gjord. Han hade till och med ringt en kollega som var på semester, för att rådgöra kring resultatet. De kunde inte se någon cancer, svulst eller annan stor skada som "får en att tänka att detta är hopplöst". De kunde se små förändringar i hjärnan men inget som taget ur sitt sammanhang nödvändigtvis var en dödsdom. De båda var eniga om att man skulle ge Lana lite mer tid att återhämta sig, för att se om hon kanske blir bättre. Hennes allmäntillstånd är fortfarande dåligt, då hon bara sover nästan hela tiden.

 

Jag vågar fortfarande varken tro eller hoppas på att Lana kommer bli bra. Han sa att vi måste ta en dag i taget. Men blir Lana sämre så måste hon få slippa. De vill bara ge henne lite mer tid att försöka hämta sig. Idag stod det i morgonsmset (som jag fick ringa för att få uppläst) att hon hade haft en lugn natt och ätit med god aptit. När neurologen ringde sedan lät han dock inte lika positiv, utan menade att hon var ganska oförändrad jämfört med igår.

 

Jag vågar inte hoppas på något alls. Men att hon äter gläder mig, för då vågar jag i alla fall tro att hon inte mår alltför dåligt just nu. Att vi gör rätt som försöker rädda henne.

 

Jag försöker tänka på vad min psykolog sagt. Vad är bekräftade fakta och vad är bara tankar? Jag försöker att inte spekulera kring Lanas tillstånd eller hur det kommer gå. Jag försöker förhålla mig sakligt till det jag vet, även om skuldkänslorna tar överhanden i mina svaga stunder och jag ser allting ur hennes perspektiv med mänskliga resonemang och känslor. Jag vet att hon, om hon visste att hon var döende, inte tänker "jävla Ida som bevisligen inte älskade mig mer än att lura mig på mat och sen ta mig hit för att dö ensam". Jag vet ju det. 

 

Jag lyckas ibland omdirigera tankarna, t.ex. när morgonsmset uteblev första dagen. Jag började fundera på om det var positivt eller negativt att de dröjde med att uppdatera mig, men hindrade mig snabbt med att det är bara tankar och spekulationer, inte fakta. Släpp det. Vilket ju var tur, för det uteblivna smset berodde på teknikstrul och inget annat.

 

Jag är så ledsen och förkrossad över att det skulle bli så här. Neurologen tror hon antingen haft underliggande problem i hjärnan sedan tidigare som blossade upp pga. narkosen, eller att hon under narkosen inte fått blod till hjärnan. Han sa att inget av det beror på att någon gjort något fel, utan det betyder bara att vi haft maximal otur.

 

Mitt i allt detta är jag ändå tacksam för insatsen av personalen på Dingleveterinärerna, för att gränsen mot Norge är öppen för fullvaccinerade, och för Johanna som har hjälpt mig så mycket med allt detta. Och alla nära som lyssnar på min förtvivlade gråt och min ångest, och för Fredrikstad djursjukhus som känns oerhört kompetenta och empatiska. Som bjuder på dyra röntgenbehandlingar för 5-siffriga summor och ringer kollegor på sina semestrar.

 

Jag vågar inte tänka framåt alls. Jag vågar bara se på vilka fakta vi har på bordet här och nu. Det finns väl de som tycker jag är helt jävla knäpp i huvudet som tar så hårt på detta, men so be it. Mina djur är de enda barn jag någonsin kommer ha.

 

Jag tror inte på högre makter men jag ber ändå. Jag har så svårt att acceptera att jag ska förlora henne så här.