Change of Seasons

Fick denna av en klok vän.

Det händer så himla mycket just nu och jag önskar jag hade möjlighet att prioritera bloggen men icke.

Jag var idag på anställningsintervju nummer två på Nordic Wellness för tjänsten som gruppträningskoordinator i region Bohuslän, får besked på måndag om jag fått det eller inte. I samma veva gjorde jag idag mitt sista bodypump (och imorgon gör jag min sista GRIT) på minst en månad. Söndagscombaten kommer ligga kvar för jag vet att den är uppskattad och jag känner att det är det enda passet som faktiskt alltid ger mig glädje. Men annars är resten borttagna för en månad framöver. Kanske blir det längre.

Sedan PT-jobbet tog skruv ordentligt har jag ingen tid över. Att vara PT och ge klienten det bästa innebär också en del gratisarbete. Jag ska förbereda, göra research ibland och skriva träningsprogram. Ringa, sms:a, mejla, ha gratis konsultationer. Och allt detta flera timmar i veckan utspridda på olika dagar och 20 minuters resväg hemifrån. Alla mina jobb äter upp mig i dagsläget. Jag är aldrig hemma. Jag måste ibland bara hitta på aktiviteter för att hålla mig borta hemifrån för jag vet att om jag kommer hem så kommer jag inte koppla bort jobb eller andra måsten. Jag är 24 år. Jag ska inte må så här. Jag ska inte vara så här trött och sliten. Jag har tappat ALLT intresse för gymmet och längtar så efter att kunna träna för min egen skull och känna glädje igen. Det jag gör idag funkar inte för mig.

Dessutom står jag lite mellan två jobberbjudanden och kan liksom för mitt liv inte riktigt komma fram till hur jag ska göra. Vad jag vill göra och vad jag skulle behöva är två helt olika saker. Det gör mig riktigt jävla ont att behöva offra instruerandet men jag är så omotiverad att det känns orättvist mot deltagarna och mig själv att vilja gråta i bilen på vägen dit. Jag vill kunna leverera och prestera. Eller i alla fall vilja.

Jag måste verkligen sova nu men hoppas jag kan skriva mer snart. ❤️

Livet består av vägskäl efter vägskäl efter vägskäl och å ena sidan det och å andra sidan det och å hundraelftesidan något annat. Jag kan hålla upp min vardag men jag gör det knappt och tusen personer undrar vad jag ska göra åt det men jag har inga svar. Jag har tappat mig själv någonstans på vägen och är inte mig själv och det får mig att må dåligt och det är inte likt mig. Jag vet inte om jag bara hatar att säga hejdå eller om mitt hjärta faktiskt försöker säga mig något. Jag behöver substans och jag behöver substanser. Inne i dimman kan jag sväva fritt och även om jag faller igenom en femte dimension har det aldrig känts så verkligt. När allt snurrar känner jag mig trygg trots att jag behöver stå stadigt med båda fötterna på marken. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad jag behöver och jag vet inte om jag ska gå vänster eller höger. Jag känner mig melankolisk samtidigt som jag känner mig stark som jag känner mig tom som jag känner mig trygg som jag känner mig förtvivlad som jag känner mig lyckligt lottad.

Låt mig sväva i paradoxer tills jag kraschar och dör och återuppstår. För aldrig har jag hamnat i en situation som jag inte lyckats ta mig ur.

Idag har varit en dag sprängfylld av känslor. Men överhanden tog känslan av tacksamhet över min familj. Och Söle, gården där jag växte upp.

Som jag älskar mitt Söle.

Häj på er!

Tyvärr hinner jag inte skriva något ikväll heller.

Ville bara säga att jag har en STOR dag framför mig imorgon. Hoppas kunna berätta för er vad det är så småningom.

Tack för att ni tittar in trots att mina uppdateringar lyser med sin frånvaro! ❤️