Change of Seasons

Häj bloggen!

 

Då var det återigen lite mer än två veckor sedan sist, igen. Det är verkligen helt sjukt hur fort tiden går, det känns som den går snabbare och snabbare ju äldre man blir. Klyschigt nog.

 

Bild från senaste gången jag skrev, med sällskap av Sterling, en kopp te och någon Anthon Berg-pralin som slank ner.

 

Lite gulliga kattbilder som är värda att publicera även om de saknar sammanhang.

 

Wyoming

 

 

Nestor

 

Dagen efter jag skrev sist skulle jag till Dingleveterinärernas klinik och adoptera ut mitt lilla hjärtebarn Yuri Yudin. Hon tog det hela mycket bra och var väldigt lugn och sansad trots den okända miljön. Vissa, enstaka katter är svårare att "släppa" än andra och Yuri var en av dem. Fast samtidigt hade jag inte kunnat drömma om en bättre familj åt henne så det känns ändå bra.

 

 

 

Projektet med infångningen av katten Elsa som satt fast i väggen fortgick. Jag ventilerade en idé med jourhemsmatte om att med hjälp av kartonger "förlänga" hålet hon låg i, genom att stänga in området runtom. Bara så hon inte kände sig för exponerad och inte vågade äta. Jourhemsmatte fick en idé och byggde en koja med filtar, så vi satte mat previs i öppningen av hålet i väggen och även mat i fällan som stod gömd under filtarna också. Sedan lät vi rummet vara i ett dygn, för att Elsa skulle våga sig ner. Dagen efter gick hon i fällan!(!!) Efter vad, jag tror det var 8 dagar i väggen. Jag kände mig så lättad och glad!

 

 

Dagen efter tog jag lilla Elsa till veterinären för en koll av hur hennes kastrationssår läkt, samt en allmänkoll. Hon lämnade bland annat blodiga spår efter sig när hon gick så jag misstänkte att hon brutit någon klo eller kanske fått flisor i trampdynorna.

 

 

Mycket riktigt så hade hon slitit av sig klokapslarna på två tår, stackarn. Veterinären rengjorde, undersökte resten av katten och konstaterade att såret på magen läkt helt utan bekymmer, så det var ju bra i alla fall. Elsa är så liten och söt.

 

 

 

Dagen efter, på kvällen, fick vi ett nödrop angående en liten kattunge som hittats i mitten av en landsväg ute i Bullaren. Hon var något tunn men annars tam och i relativt fint skick, även om hon var smutsig och oljig. Vi misstänker därför att hon har haft ett hem men att hon nog åkt med i motorutrymmet/underredet på en bil som stannat på rastplatsen där hon hittades, och hon hoppat ur. Vi efterlyste ägare utan framgång trots att inlägget nådde över 45.500 personer. Sjukt. Johanna och jag åkte i alla fall och hämtade henne. Hon heter Saga.

 

 

 

Dagen efter det, alltså förrförra söndagen, jobbade jag men hade telefonen streamandes i bakgrunden; först Isaks kartingtävling varvat med världscupen i hästhoppning i Lyon.

 

 

 

 

Är glad för mitt jobb ur otroligt många avseenden men detta är ett av dem, att jag kan följa detta i bakgrunden lite diskret samtidigt. Om inte annat bara för att lyssna på i alla fall hoppningen så jag vet highlightsen sedan när jag ska titta.

 

Och tror ni inte, även denna kvällen avslutades med ett litet nödrop av en ensam, upphittad kattunge. Denna gång hade den hittats bredvid sina döda syskon i en lada. Snälla människor hade tagit hand om den men upplevde inte att de kunde ge henne det hon behövde fullt ut så hon fick komma till oss. Jag hämtade henne efter jobbet och gav henne namnet Lindsey. Hon är vansinnigt söt.

 

 

På måndagens tundade jobb 10-17 följt av ett besök hem till Söle där farmin hjälpte mig byta till vinterpjucks på bilen och även byta en trasig lampa. Skönt att få det gjort, för jag såg inte mycket med bara ett halvljus alltså. Jag fick undvika motorvägar för att kunna köra med helljus på ensliga landsvägar istället.

 

 

Välkomstkommittén varje gång jag kommer hem. ♥

 

 

Sedan några år tillbaka slutade jag att sminka mig på daglig basis. Jag orkade helt enkelt inte lägga energi på det. Nu i somras började jag igen för jag kände att det fick mig att känna mig piggare, att se piggare ut. Dock har jag ju aldrig varit särskilt intresserad av smink utan alltid gått in till samma säljare på samma ställe och sagt viket typ av smink som var slut så plockade hon fram rätt märke i rätt nyans. Hon visste nämligen vad jag använde, betydligt bättre än jag själv. Hon var helt fantastisk alltså. Men nu jobbar hon inte kvar så jag har ingen aning om vad det är jag har använt tidigare! Det var fanktiskt rentav lite jobbigt att gå in och försöka klura ut vad jag skulle ha, för jag känner mig så lost.

 

 

På måndagen fick jag förresten veta att jag gått vidare till steg 3 i rekryteringen av körledare till Joyvoice! Nu skulle jag öva in 3 olika stämmor till en låt och sedan framföra dessa i en videochatt/telefonintervju. Detta gjorde mig helt bortom mig av stress, till den grad att jag fick tics i hela ansiktet, så jag bestämde mig för att sätta deadlinen kort och få det överstökat. Så 2 dagar efter jag fått mejlet genomförde vi intervjun och jag tyckte det gick helt okej. Inte så bra som jag hade velat (såklart) men mycket bättre än förväntat. När det var färdigt kändes det som jag gick runt på fluffiga moln, jag var så lättad och glad. Oavsett utgången så var jag bara så glad över resultatet och att ha det gjort. Jag verkligen sladdade runt på Ica med min kundvagn och sjöng högt i stallet och dansade med sopkvasten. Ni vet.

 

 

Jag tog mig en tur till Återbruket eftersom det är en del av mina veckorutiner numera. Jag hittade en klöspelare för 60 spänn! Den var så gott som i nyskick, så det var ett riktigt kap tycker jag. Hittade även en bok av James Frey som skrivit A Million Little Pieces vilken är helt fantastisk, en vägghängare samt en hushållspappershållare som present till Johannas snubbe Jacob haha! Jag tycker det är så roligt att han har en fiskmås på sin dörrmatta, så nu får han en hållare med en (antagligen gås men i mina ögon) fiskmås också. Hoppas han inte blir arg. Jag tyckte jag var rolig i alla fall.

 

 

Stallet vaar en fröjd den dagen och jag både pysslade om Proppen extra länge samt gick en liten promenad. Hon har alltså stått sedan början av augusti, med undantag för tiden hon är i hagen förstås. Men jag tänkte att en liten, kort promenad kanske kunde göra gott.

 

 

 

Det blev dock en ganska obehaglig upplevelse ganska snabbt, då hon plötsligt började ramla framåt i nästan varje steg. Hon verkade antingen så stel, ovan eller öm i benen att hon inte verkade kunna gå ordentligt. Då hade vi bara gått några hundra meter, och tanken på att vi skulle gå dessa meter tillbaka för att komma hem gjorde mig kallsvettig. Jag åkte  efter stallet direkt till Hasselgatan Shop där Kicki jobbar, hon har varit ute och masserat och givit Proppen akupunktur några gånger så hon känner till hennes problematik. Hon har pratat gott om djävulsklo som antiinflammatoriskt och smärtlindrande så jag köpte en burk med det, och åkte sedan tillbaka ut till stallet för att portionera upp det i dagens giva direkt. Jag pratade även med Kicki om en veterinär som heter Marcos som bor i Belgien men kommer till Sverige ibland för att behandla hästar. Han skulle tydligen vara svinduktig (flera personer jag brukar rådgöra med om hästen har sagt samma sak) och kom till Strömstad i slutet av (då) nästa vecka, alltså igår. Jag sa jag skulle fundera på om han kanske skulle ta en titt på Proppen, då jag får känslan av att hennes ben inte blir bättre.

 

 

Väl hemma sedan dukade jag fram årets första vörtbröd, juledamer och julmust. Detta intogs till lyssnandet av julmusik för det gör mig glad ända in i hjärteroten och jag behöver ej höra något om att det är "för tidigt" för jag behöver ej den negativiteten i mitt liv tack på förhand.

 

 

Jag hade dessutom fått en KLÄDVIKARE i present av Kajsa, som äger stallet där Proppen står. Jag har säkert skrattat åt dessa klädvikare och tyckt att de varit ett jäkla jangel tidigare, men DRA MIG BAKLÄNGES så bra den var! Jag vek ALLT vi hade den kvällen.

 

 

Glömde ta före-bild men så här ser min garderob ut nu.

 

 

Så här såg Bowies' garedrob ut när jag började.

 

 

Kollade hästhoppning och vek och vek och vek.

 

 

Efter:

 

 

Min lediga dag förflöt, det blev torsdag och det stundades jobb 13-20 följt av kick-off med jobbet på Bullseye Saloon i stan.

 

 

På grund av en ganska olycklig bordsplacering där jag hamnade med tre kollegor som jag inte känner då vi aldrig jobbar ihop, i kombination med deras FETT obekväma samtalsämnen som endast bestod av snusk och sexuella anspelningar varandra emellan, våndades jag så till den grad att jag fick be Johanna ringa mig efter maten så jag kunde gå ut, låtsas att det var viktigt och säga att jag måste åka. Det kändes alldeles för otrevligt att bara resa sig och gå och byta bord, precis som det kändes fel att faktiskt be dem prata om annat. Jag menar, jag är inte pryd och kan vara vulgär också så det var ju inget de gjorde fel egetligen, annat än att jag inte var ett dugg intresserad av att vara en del av den konversationen då jag inte känner dem så väl. Som den syster hon är ringde hon mig, jag gick ut, och kom sedan in igen och satte mig bredvid min chef vid ett annat bord med mina närmaste kollegor, för att jag tänkte säga hejdå. Men då blev det genast så trevligt att jag stannade i 2,5 timmar till och vi gick hem sist av alla. Så slutet gott, allting gott.

 

 

 

Dagen efter var det fredag och vad passar väl inte bättre än att efter jobb 11-20 fira att man går in i en ledig helg, med vänner och bio? Nada, I tell you. Så Martin och jag mötte Johanna och Jacob på Park för att mingla och sedan se på Midway. Jag är en liten sucker för krigsfilmer så jag tyckte den var asbra.

 

 

På lördagen skulle jag upp tidigt för att dels kolla en fälla i Svinesund (Då en kattunge synts till i området mellan dessa tungt trafikerade vägar, tyvärr har vi gjort mängder infångningsförsök utan framgång) men också för att vara i Munkedal klocka 08.50 och adoptera ut katt. Adoptanten till denna katt hade dagen innan rest hela vägen från Gotland till Munkedal, för att sova på hotell, hämta katt och sedan åka tillbaka. Helt fantastiskt om ni frågar mig!

 

 

 

Efter att adoptionen var genomförd och jag släppt av adoptanten och hennes nya livskamrat vid bussen, tog jag en tur till IKEA. Jag strosade runt i godan ro med musik i öronen och handlade åt skogen mycket mer än jag hade tänkt. Jag hade dessutom inte ätit frukost så när jag var klar vid 13.00 där någon gång köpte jag mat på deras restaurang och jag tror ärligt talat jag slukade detta på under 3 minuter. Jag var så sjukt hungrig.

 

 

När jag väl kom hem sedan ägnade jag resten av kvällen åt att sortera grejer, rensa ur lådor och städa. Försöka styra upp det lite liksom.

 

 

 

Jag la mig i sängen och sov en timme tills Martin kom hem, ganska direkt efter jag var tillbaka från Munkedal. När jag vaknade sedan sa han att han hade köpt present(er) till mig. Inte mindre än 3 (!) WoodWick-ljus! Han är för fin allltså, jag blev sååå otroligt glad för dessa! Jag älskar, älskar, älskar Woodwick. En av de små han hade köpt tillhörde en av mina favoritdofter (vilka har en tendens att utgå 100% av gångerna precis efter jag upptäckt dem) så den lilla rackaren gick direkt till min så kallade Hall of Fame. Där har jag ställt små exemplar av utgågna dofter, så jag kan ta ett sniff och bli nostalgisk när jag vill i all evighet framöver.

 

 

På söndagen var jag som ni säkert kan misstänka, helt jäkla slut. Finito. Jag tog morgonpasset i stallet men efter det kom jag hem, tog en dusch och störtdök ner i soffan och där stannade jag resten av dagen under en filt, med ett av mina Woodwick-ljus, Celsius och först hästhoppningen i Verona följt av hockeyn mellan Sverige och Finland. När sistnämnda var slut började jag känna mig lite mänsklig igen, men det var knappt.

 

 

Martin kom hem med tacos-virke så vi kunde ha taco tuesday but on a sunday.

 

 

Och Jonny hjälpte mig med tvätten som jag så gladeliken vek eftersom jag har en klädvikare nu.

 

I måndags tog jag frukosten i stallet och sedan åkte jag hem för att städa lite och sedan göra mig i ordning för en heldag i Göteborg! Äntligen var det dags att träffa min älskade, förra chef Emma igen för första gången på ett halvår OCH vi skulle se Mia Skäringers show No More Fucks to Give! ♥ Showen började 20.00 och vi skulle ses 17.30 för att äta innan, men jag åkte till Göteborg redan strax efter 13.00 för att vara ute i god tid. Jag minns vilket jäkla kaos det var när vi skulle på Ed Sheeran förra årete och hur det fanns exakt noll parkeringsplatser att tillgå.

 

 

Jag hann givetvis inom Science-fiction Bokhandeln en snabb sväng innan jag skulle möta upp Bumsan lyckligtvis bara 300 meter därifrån. Det känns fel att vara där utan Bowies, det är ju vår grej liksom, men köpte i alla fall ett kattrelaterat spel. Älskar den där förbannade butiken.

 

 

Att träffa Emma igen var både nervöst, pirrigt och helt jävla underbart. Som jag älskar den människan, hon är en av de personer i mitt liv som gjort absolut störst inverkan och jag har henne att tacka för så otroligt mycket. Jag bara satt och tittade på henne och log som ett fån större delen av tiden. Vi åt på Taco Bar, pratade en himlans massa och begav oss senare till Scandinavium för Mia. Få saker har känts så lämpligt som att gå på den showen med just henne, det var hon som fick upp mina ögon på riktigt för feminismen och allt vad det innebär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Showen var heeeelt jäkla otrolig! Vilken stjärna Mia Skäringer är. Det var så häftigt hur hon kunde blanda så mycket humor med så mycket allvar, att man i ena stunden skrattade så man grät och tio sekunder senare blev helt knäpptyst för det gick snabbt över till något så sant och tragiskt även om det var relevant. Nu är hon ju inne på slutspurten så det är nog meningslöst att uppmuntra er att försöka se den, men när den kommer ut som film - se den.

 

Jag kom hem strax efter 02.00 på måndagen och jag verkligen totaldäckade i sängen. Jag sov 8 timmar och mina fantastiska stallkamrater hjälpte mig fixa allt åt Proppen den dagen så jag behövde inte tänka på det, men dra åt skogen vadd jag mådde dåligt. Det kändes som jag hade sovit i 3 timmar. Ni vet den där känslan av sömnbrist som går att likna vid bakfylla? Hela rummet bara snurradde och blodet kändes som sirap i ådrorna. Jätteäckligt. Så lång historia kort så mådde jag inte så bra på tisdagen men tog mig ändå igenom arbetsdagen utan problem då vi är inne i lågsäsong nu och det är lugnt på jobbet.

 

Vi hade fått en liten leverans i brevlådan bestående av tre myntajulgranskulor så det var kvällens underhållning kan man säga.

 

 

Igår mådde jag som tur var mycket bättre även om jag fortfarande var ganska sliten och hade låg energi. Vilket ju inte är så konstigt när man ser tillbaka på veckorna som varit.

La mig på golvet för att sträcka ut ryggen när Sterling kom och la sig hos mig, så jag blev liggandes en bra stund. Det är en av många positiva saker mina katter ger mig, de tvingar mig att stanna upp ofta. Jag flyttar ju inte på dem när de lagt sig på mig, utan somnar och sover hela natten sittandes i soffan om det så behövs, till exempel.

 

 

Igår hade jag tagit ut en semesterdag, då jag bestämde mig för att anlita den där duktiga, tidigare nämnda veterinären Marcos. Han skulle komma under förmiddagen och jag ville inte behöva stressa till jobbet, så tog ledigt helt enkelt.

Jag tog morgonpasset i stallet och åkte sedan in till återvinningscentralen i stan. Det var nämligen som så att Martin slängde grejer där i tisdags, när jag kom hem frågade jag "du var tog den där pappkassen med elektronikprylar vägen?" varpå han svarade att han slängt dem. Jag hade tänkt HELA DAGEN att jag skulle ringa honom och fråga om han tänkt slänga det som låg i påsen, för där låg nämligen ett par helt nya VR-glasögon. Hans visserligen, men jag kunde inte förstå varför han slängde dem. Hans telefon som passade till dem hade gått sönder så han behövde dem inte längre sa han. Själv fick jag väl dollartecken i ögonen så där som på tecknad film för i min värld var det perfekt Tradera-virke. Men, han hade ju slängt dem.

Så gissa vem som åkte till återvinningen för att leta upp dem. Jag bad personalen där om hjälp och förklarade situationen, så inte mindre än tre av dem hjälpte mig att rota igenom både befintliga behållare, lokalisera tisdagens behållare inne på deras lager, lyfta ner metallkorgen och hjälpa mig rota igenom den också. Tyvärr hittade vi dem inte, men blev väldigt glad för hjälpen av och engagemanget hos personalen. Jättesnällt verkligen!

Jag åkte till Hasselgatan Shop och köpte foder lite snabbt och åkte sedan tillbaka till stallet. Veterinären var sen och det var väldigt tur för mig, så jag hann spola av Proppens ben och borsta henne ordentligt.

 

 

 

Sedan så upptäckte de vid rörelseproverna att hennes andning fortfarande var ansträngd, vilket hon ju behandlats för en längre period. De gick in med en kamera i nosen på henne och upptäckte att det var en långt gången inflammation i luftgången som ströp lufttillförseln. Jag stod och höll i bremsen (en ögla på en pinne som man liksom sätter runt hästens mule och drar åt jättehårt, för att få dem att stå till) på Sophie när de drog ut kameran och det plötsligt började strömma blod. Då brast det lite för mig. Det var inget farligt i sig men det gjorde mig så ont att "utsätta" henne för allt detta, det var uppenbart så obehagligt och smärtsamt för henne.

 

 

 

När de sedan åkt och jag stod kvar med tre olika sorters mediciner, fyra sprutor och en söndersederad häst som blödde ur nosen var jag tvungen att bryta ihop. Jag ställde mig med ansiktet mot Sophies hals och grät så jag hulkade. Det var nog första gången jag faktiskt blivit riktigt, riktigt ledsen över hennes prognos för tidigare har det känts som att det ska lösa sig. Men efter att de åkt kände jag mig som världens sämsta hästägare som stod inför den omöjliga uppgiften att få Sophie frisk.

 

Proppen hade dock fått stark, stark medicin så hon delade inte min sorg utan stod och snarkade högljutt. Vilket ändå fick mig att le lite mellan tårarna.

 

Medicinen jag har fått vägrar hon förstås att äta. Hon har fått så mycket äckliga kosttillskott så länge nu att hon är så obotligt skeptisk mot allt jag ger henne, hon tar inte ens ett äpple ur handen på mig. Den ena medicinen fick jag 10 påsar av, för att ge två stycken dagligen, men 5 av dem har redan (för)svunnit då jag använt dem i olika konstellationer för att lura i henne dem. Men icke sa nicke. Så nu står jag utan 50% av medicinen hon skulle haft och utan att ha fått i henne en smula. Jag blir jävligt frustrerad samtidigt som jag förstår henne..

 

Ska ge sprutor i halsen några dagar också. Yay. Men, det kunde ha rört sig om 2 veckor igen och det gör det som tur är inte. Passade på att slänga ett öga på journalen från tidigare besök.. Där hade veterinären skrivit "Ledbandet är så gott som borta. Försökt förklara för ägare att prognosen inte är god". Försökt? Vad betyder det? Betyder det att hon förklarat för mig att det är kört men att jag inte accepterat det? Håller jag på och förskönar detta? Inser jag inte allvaret eller är deras definition av "dålig prognos" inte densamma som min? Det är ganska vanligt att hästar döms ut för att de inte går att rida på längre liksom, det kan vara en "dålig prognos". Men det är inte en dålig prognos i min värld, bara hon får leva smärtfritt så har vi vunnit.

Förbannade hästjävel. Nu ska du bli frisk.

 

Jag var väldigt låg och ledsen när jag var klar i stallet sedan, men jag stannade kvar mycket längre än nödvändigt. Fixade åt alla hästarna i stallet bara för att få rensa huvudet lite. Frågade Martin om han ville äta pizza med mig, utan att ens förklara hur jag kände mig så fattade han direkt att besöket inte hade gått så bra och ordnade hem min favoritpizza på direkten.

Vi åt pizzan framför Mio min Mio som jag köpt nyligen eftersom jag blivit så nostalgisk och börjat titta på en massa Astrid Lindgren. Det var säkert 20 år sedan jag såg den filmen sist, MEN jag börjar gråta bara jag hör filmmusiken. Den är så otroligt vacker.

Vi båda somnade på soffan framför filmen trots att det knappt blivit kväll.