Change of Seasons

Herrejisses, vad har hänt sedan sist? När jag skrev förra gången var jag på någon slags bristningsgräns. Jag blev officiellt heltidssjukskriven bara två veckor senare men tror faktiskt jag gick hem bara någon eller några dagar efter att jag skrev sist. Jag har - som bekant är - dragits med en utmattning sedan 4-5 år tillbaka, jag minns inte längre när det började. Mitt egna lilla helvete. Det har känts som att långsamt dö. Och återuppstå. Jag är ändå otroligt tacksam för att jag inte dessutom drog på mig en depression i kombination med detta, det är en ganska vanligt förekommande bieffekt så att säga.. men där har jag aldrig varit. Det är jag glad för. Jag är egentligen ganska tacksam för allt jag lärt mig på resan, men framförallt tacksam för att jag blivit friskare! Det var väldigt svårt att tro på i början. Tillfrisknandet går så långsamt att man lätt tappar modet. Jag hade fantastiskt stöd från både arbetsgivare, chefer, arbetskamrater, vänner, familj, ja alla var mer förstående och förlåtande för mitt tillstånd än jag själv. Till och med Försäkringskassan var medgörliga hela vägen. Det enda som kärvade var sjukvården, men det löste sig också tillslut.

Så ett helt år har passerat sedan dess. Det har hänt en del. En stor del av mitt senaste inlägg handlade om min bror Isak som jag då inte hade sett på 7 år. Sorgen och saknaden efter honom har alltid varit enorm men intensiteten i smärtan har kommit i etapper. Det känns väldigt kul att kunna berätta att vi har träffats. 

103 mil körda på två dagar för sakens skull.

Jag levde på denna stund i säkert 3 månader. Allt kändes så surrealistiskt. Jag tror på största allvar att det tog ungefär 3 månader att sjunka in. Men som om det inte vore nog så har vi kontakt idag och tanken är att Martin och jag ska åka till Italien på torsdag och se när Isak tävlar, om vi kunde få tummen ur att boka resan då, det kanske underlättar. Johanna och jag var och kollade när Isak tävlade i Göteborg för några veckor sedan. Alla jag känner har säkert redan sett bilden, men jag slänger in den ändå. Den är ett av det absolut finaste jag har!

Annars bestod min heltidssjukskrivning till absolut störst del av att sitta i soffan, kolla på Svenska Hollywoodfruar och virka bläckfiskar. Jag har virkat så inåttahelvete många bläckfiskar. Varje dag såg ut så i flera månader, men jag behövde det. Jag tog det verkligen superlugnt och det kändes som alla symptom kom med dubbel kraft först när jag varvade ner. 

I januari började jag jobba 25%, i mars 50% och där låg jag ganska länge, till augusti, för att nu i september vara tillbaka på 100%. Jag hann bara gå på 100% i två veckor, innan det var dags för semester. Så det är lite tidigt än att säga hur det känns, men jag är i alla fall positivt överraskad av hur bra motivationen har varit. Jag var livrädd för att sjukskriva mig just för att jag trodde det skulle bli svårt att komma tillbaka. Men det har gått i en långsam takt och huvudet har liksom hängt med, i det avseende att jag VILL jobba. 

Jag var verkligen superkass i början av sjukskrivningen. Parkerade bilen utanför affären och bara gick därifrån mot affären utan att ens stänga av motorn. Vid ett tillfälle glömde jag till och med bort vart jag var på väg och fick stanna bilen för att se om jag skickat sms till någon och stämt träff den dagen. Vaknade med hjärtklappning varje dag för jag visste inte vilken dag det var och om jag var sen till något. Panikångestattacker. Ångestdämpande medicin. Väldigt obehagliga grejer som jag inte trodde på innan jag fick uppleva det själv. Men jag mår oerhört mycket bättre nu och det känns som ett mirakel nästan. Att man ens kan återhämta sig från något sådant. Det är trots allt en hjärnskada! Det blir så mycket lättare att förstå när man ser det så. 

Det har gått bra att jobba i alla fall. Jag orkar göra saker på fritiden också, om än i begränsad mängd. Det är kanske nu på semestern som jag känner att jag egentligen är lite tröttare än vad jag tror, jag har inte mått så bra de senaste dagarna. Dels så blev jag fysiskt sjuk första dagen på semestern (klassiskt) men känner hur stressen kommit ikapp lite. Jag blir omotiverad, handlingsförlamad och nedstämd. Kan ha lite att göra med vår eventuella Italienresa som vi planerat. Jag är ju inget jättestort fan av att resa egentligen, jag tycker det tar mer energi än det ger även om det är roligt så klart. Men framförallt så är det allt jag (intalar mig själv att jag) måste göra innan avfärd som bara hopar sig och hänger över mig. Det är mycket jobb med föreningen just nu och oerhört hög frekvens nödrop, jag hade svårt att hitta folk som kunde vara kattvakter och dessutom skulle Sophie (hästen, om ni glömt henne) påbörja en 14-dagas penicillinkur häromdagen. Att dagligen sticka en nål i halsen på hästen och injicera penicillin var inget jag ville ens fråga mina stallkamrater om hjälp med, för det är en oerhört stor tjänst att be om.. men jag hade tur och snälla Kajsa erbjöd sig. Så tillslut klaffade allt så vi kunde åka men som sagt, det är inte ens bokat än.

På tal om Sophie så går det inte jättebra med henne. Hon blev halt både fram och bak för några månader sedan så vi har varit på klinik två gånger. Första gången konstaterade de att hon hade artros och behandlade, men efter återbesöket hade hon tyvärr inte blivit så mycket bättre som hon borde ha blivit. Man ultraljudade bakbenet och hittade en långt gången senskada. Så hon har alltså artros och en senskada i bakbenet och är halt i frambenet för att hon kompenserat upp bakbenet. Till råga på detta har hennes andning blivit rosslig och hon har en infektionsbild i blodet.

En normalt funtad människa hade visserligen aldrig köpt henne från början då hon inte ens gick igenom veterinärbesiktningen men best case scenario här är att hon kan gå som sällskapshäst och ridas korta turer i skogen då och då. Hon ska vila nu i först tre månader för att se om hältorna försvinner, om de inte gör det kommer jag nog dessvärre behöva ta bort henne. Hon kan inte gå halt både fram och bak. Men OM hältorna försvinner får hon vila tre månader till och då får vi bara hoppas att senan läker av sig självt. För mig spelar det ingen roll hur lång tid det tar eller om hon kan ridas, bara hon kan må bra och leva smärtfritt. Jag vill ju ha kvar min Propp. ❤️

Men jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver ge penicillin igen. Att sätta kanyl i halsen på hästen är ett av det läskigaste jag någonsin gjort.

Jag har som sagt inte varit på topp de senaste dagarna, förkylningen har verkligen dränerat mig på både livsglädje och energi känns det som.. när jag kom hem från stan och stallet i eftermiddags var jag så handlingsförlamad att jag knappt ville föra en dialog. Rätt som det var tog Martin initiativet och började storstäda badrummet. Jag bara hakade på. Utan att kommunicera storstädade vi hela huset och jag kände ångesten och stressen rinna ur kroppen under tiden, så skönt. Jag tror inte jag dammat på över ett år på vissa ytor. Det var så otroligt jäkla välbehövligt och vad lätt det gick när vi var två...! Annars brukar jag städa ganska ofta, men energin brukar sträcka sig så långt som till diska, tvätta, dammsuga och framförallt plocka undan grejer.. Martin tvättade till och med fönsterna. Utan ordentlig fönsterputs och utan tidningspapper visserligen så nu är alla fönster randiga och flammiga från rengöringsmedel. Men det syns ju åtminstone att vi har försökt och faktiskt har tvättat dem, haha. Vi blev inte riktigt klara med allt men tycker vi går klart godkänt på vår insats! Jag har sååå mycket prylar jag vill göra mig av med, så vi har en del flyttkartonger ståendes här och var.. jag får nog ingen genuin ro förrän de är borta egentlgen. Så om någon av er letar efter meningslösa prylar att fylla ut ert hem med så är jag er go-to-gal. 

Jag har tagit morgonpasset i stallet de senaste dagarna för att komma upp i tid och försöka ha en dygnsrytm, men imorgon ska jag nog faktiskt sova lite längre. Hoppas kunna ta itu med föreningsrelaterat pappersarbete också för det var sjukt längesedan. Jag gillar ju sånt, administrativt pill. Det är terapeutiskt.

Tack snälla ni för att ni tittade in och läste! Hoppas bloggsuget håller i sig, det känns som jag har mycket tankar jag vill skriva ner numera.

Kram på er 😻