Change of Seasons

Häj bloggen!

Nu är vi tillbaka på norsk mark och ska bila hem från Oslo. Hem till katterna, som jag längtat efter dem! Det är ju hemskt tråkigt såklart att jag åker väldigt tidigt imorgon bitti igen, men har jag tur kan jag åka hem på torsdag redan istället för fredag. Borta bra men hemma bäst, ni vet.

Igår var det i alla fall dags för den stora finalen för Isak. Vi kollade på hans sista heat som var på förmiddagen, och jag tror allas känsla var riktigt bra. Efter heatet hade vi drygt två timmars dötid så vi åkte iväg till ett köpcenter i närheten. På parkeringen några minuter ifrån South Garda Karting träffade vi GIVETVIS på en katt med en kraftig ögoninfektion. Det såg ganska otäckt ut. Jag kan ju inte bara gå förbi så jag började googla på katträddarorganisationer i närheten, och hittade en. Jag mejlade dem för att fråga om de kunde hjälpa till att efterlysa ägare och om de kunde erbjuda hjälp med behandling. Skrev också till restaurangen i närheten och frågade om det var deras. Jag är nog smått sinnessjuk men så är det, hur sjutton ska man bara kunna koppla bort och sluta bry sig?

Vi åkte till köpcentret där jag köpte en stor klösboll som souvenir till katterna. (Vill inflika att jag har även köpt souvenirer åt mina kattvakter, bara för att dämpa graden av craziness lite.) Vi åt pizza och jag köpte en jättestor och jättefluffig filt. Sedan var det dags att åka tillbaka till banan.

 

Det blev dags och det var så mycket spänning i luften, både parkeringen och läktaren var fullsmockad. Förarna presenterades och intog startfältet, med grid girls och allt. Starten gick, vi hoppade på stället och skrek av glädje när Isak varvade ett tiotal andra förare. Men efter första varvet, efter första kurvan, så försvann han. Mattias skrek "VAR ÄR ISAK?!" och jag insåg att jag inte heller kunde hitta honom i vimlet. Snabbt insåg vi att han måste ha åkt av banan i just den kurvan som inte gick att se ifrån längst upp på läktaren. Jag såg själv bilen efteråt, båda framhjulen stod åt varsitt håll så det var inte heller möjligt för honom att fortsätta. Jag blev så himla ledsen för hans skull för jag kan knappt föreställa mig hur stor besvikelsen måste ha varit. Vi fortsatte kolla med halvhjärtlig entusiasm då hans teamkamrat slogs om förstaplatsen. Han tog ett VM-brons tillsist! Så det var ju ändå roligt.

 

Jag kände så starkt för Isak och hur han mådde efter detta, men jag tänker ändå skryta om att min lillebror faktiskt är en av de bästa i världen. ❤️ Bara att ta sig till VM-final är ju en otrolig prestation i sig, sedan så kan ju inte jag alls sporten särskilt väl men jag tänker att när man startar långt bak så har man mycket att vinna och mindre att förlora på att satsa. Ibland går det och ibland går det inte. Utan att satsa något alls hade han kanske fått gå i mål på en tjugofemteplats, och hade hans chansningar gått vägen kanske han hade hamnat på en topp-10. Vem vet. Jag är oavsett helt löjligt stolt, tänk att vara så ung och så framgångsrik. ❤️

Stämningen var minst sagt ganska låg och ansträngd efter detta, så efter prisutdelning och vi fått briefa lite så sa vi hejdå till Isak och familjen. Det var en oerhört bitterljuv känsla att gå därifrån, jag grät hela vägen till bilen. Jag är så himla, himla glad att vi åkte dit och var delaktiga och närvarande. Vilka fantastiska dagar det har varit! Något sånt lämnar man inte bakom sig oberörd av en gnutta separationsångest. Jag hoppas verkligen vi ses snart igen.

Vi åkte tillbaka till hotellet och la oss i sängen med varsin telefon en stund. Decompressade lite. Somnade till några minuter. När klockan närmade sig 19.00 började vi göra oss i ordning för att åka till Medieval Times för middag och show. Man är som i en fästning med arena, i vilken de har teater och tornerspel. Man blir indelad i olika sektioner och hejar på olika riddare som ska tävla inför åskådarna och kungen, om prinsessans hand. Allt var på italienska så jag fick inte med mig storyn, haha. Men det var väldigt häftigt. Och högljutt! Vi hade tallrikar och kåsor i metall som man (tydligen) skulle banka i varandra och i bordet. Alltså publiken var helt crazy. Alla hejade på sin respektive riddare likt fotbollshuliganer, och småtjejer skrek som om de såg sina största idoler. Det var helt sjukt. Men vilken stämning och vilken underhållning! Maten var enkelt tillagad så den var verkligen ingen smaksensation i sig, men den var nog väldigt tidsenlig. Såg verkligen ut som måltider taget ur Game of Thrones liksom. Så det var roligt, jag är glad att vi hann gå dit!

Idag checkade vi ut från hotellet vid 11.00 och har varit på resande fot sedan dess. Vi stannade på ett köpcenter på vägen men åkte med god marginal till Milano, en bilfärd på nästan två timmar. Sedan dess har vi hängt i flyg eller på flygplatser. Tills nu då. Vi har verkligen varit helt vansinnigt sent ute till ALLT hela resan. Hemresan var inget undantag, har verkligen sprungit mig svettig hela tiden. Ni som känner mig vet att komma i tid inte är min starka sida, men alltså detta har varit extremt. Kanske inte för att vi åkt för sent, men för att det alltid hänt en massa saker på vägen.

Det ska bli sååå skönt att sova i sin egen säng inatt. Jag är så himla glad att vi gjorde denna resa trots min otroliga beslutsångest, men det rådde väl egentligen aldrig några tvivel kring om jag skulle uppskatta det eller inte. Snarare huruvida jag skulle orka och hur jag skulle må efteråt. Jag har bokat ett hotell på Öland som erbjuder yoga och islandshästridning så det kanske blir nåt sånt, annars är nog faktiskt chansen stor att jag sover hela dagarna.

JUST DET! Telefonen ringde i förmiddags när vi skulle checka ut. Det var en reporter från SVT Nyheter Väst, nästa vecka ska de göra reportage om personer som jobbar ideellt och de ville gärna komma hem till mig och filma! Hur coolt?! Så om en vecka exakt får vi besök av SVT. Huset som ser ut som skit just nu, med en massa möbler som saknas och en massa flyttlådor överallt, haha. Men det ska nog bli jättebra ändå. Håll utkik för mer info om när jag dyker upp i TV-rutan!

Tack för att ni hängt med på resan ❤️ Även Martin förtjänar ett hedersomnämnande för allt han gjort för mig dessa dagar. Måste berätta, nu när vi åt på flygplatsen i Milano så hade vi lite bråttom så när de kom med vår mat frågade Martin "är det okej om jag betalar direkt, då vi nog kommer ha bråttom sen?" och gick iväg för att betala. När han kom tillbaka sa jag "det var smart!", stoppade in en bit mat i munnen och frågade sedan med munnen full "får jag ta en pommes av dig?". Då såg jag hur han bara spände ögonen i mig och blev typ, kränkt? Han svarade iskallt "det var inte så snällt sagt" och jag förstod ingenting. Jag frågade igen, och då visade det sig att han trodde att jag sa "det var smart" följt av "det är fan inte ofta". TÄNK om han hade klickat fullständigt och skällt ut mig, haha. "EFTER ALLT JAG HAR GJORT FÖR DIG! ÅKT TILL ITALIEN FÖR DIN SKULL! KÖRT RUNT DIG ÖVERALLT! HÄNGT MED DIN FAMILJ!" osv. Stackarn. Det hade varit ganska befogat då faktiskt. Han är så snäll den där Bowies. ❤️

   

Jag är så glad för alla dessa underbara människor runtom mig!(!!) Denna resa har varit en enda stående påminnelse om det.

Tack Italien för denna gång. Vi ses nog igen!