Change of Seasons

Häj bloggen!

Så där, nu har jag äntligen fått tummen ur att bara fräscha upp den förfallna designen på bloggen. Kan för mitt liv inte ens minnas vilken sida jag laddat upp bakgrundsbilden på, hittade den inte och misstänker den inte ens finns kvar. Men slängde in en tillfällig bakgrund och tog bort lite brutna länkar så nu ser den i alla fall aktuell ut.

Det är definitivt på sin plats med en liten uppdatering. Idag skulle en reporter från SVT komma hit så de senaste dagarna har mest varit en transportsträcka fram tills idag känns det som. Därför har jag inte prioriterat att skriva, för det har gnagt att jag hade en massa annat att göra inför idag liksom.

I fredags åkte jag hem ifrån vackra Öland. På torsdagskvällen hade det kommit ytterligare två gäster till boendet jag var på, så när jag hade packat klart på fredagsmorgonen och gick ut så stod frukosten uppdukad. Det var väldigt, väldigt gott! Med hemlagat bröd, marmelad lagad på frukter från gården och egenodlade grönsaker. Kan MYCKET VARMT rekommendera Kollberggården om ni någon gång behöver boende på Öland. Älskade det. 

 

 

 

Styrde sedan kosan mot Satus klinik för att hämta Yuri och Wyoming. Allt hade gått bra hos Satu så fortsättning följer, hur det går med dem.

Kolla så fin mottagning hon har!

 

 

 

 

I Kalmar mötte vi upp en av Kattjourens volontärer, för att ta med två katter till föreningen Frusna Tassar i Göteborg. Väldigt roligt att vi kan samarbeta, föreningar emellan!

 

 

Så påbörjades en 6 timmar lång resa hemåt. Jag pratade i telefon några av de timmarna, lyssnade lite på poddar och hade en massa att begrunda så det gick faktiskt förvånansvärt fort. Det är alltid - när man åker så där långt som från Stockholm eller dylikt - lite segt när man kommer till Uddevalla och vet att man har en timme kvar. Den timmen går absolut långsammast.

 

 

Extra lång tid tog det eftersom jag dels stannade i Kalmar, dels i Göteborg men också fick köra ut till Bullaren för att lämna Yuri i sitt jourhem. Men när jag körde in i supertjock dimma, då visste jag att jag snart var hemma. Det är alltid dimmigt i Näsinge. Typ.

 

 

När jag väl var hemma hade jag landat på 136 mils körning under denna trip. Så otroligt snällt av Tanja att jag fick låna hennes bil tycker jag. Jag packade faktiskt ur bilen direkt jag kom hem och började även packa upp, men var tvungen att sova ganska snart.

 

 

Jag blev så glad av att komma hem till dessa tokungarna igen.

 

Duktiga lilla Wyoming.

 

 

Dagen efter var det dags för en (för mig) väldigt efterlängtad, tyst demonstration utanför polisstationen i Strömstad. Klockan 12 var det dags.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilka jävla powerkvinnor alltså. Jag upplevde ändå att det var många som faktiskt saktade ner, elelr stannade upp, för att läsa skyltarna. Trodde merparten skulle gå förbi, stela och obekväma.

 

Jag hade helt klart ångan uppe när detta var avbockat, så tänkte att nu jävlar ska jag skalla dagen. Åkte in till stan igen vid 15.00 någon gång för att lämna grejer till ett jourhem, köpa lunch och sedan köra ett pass bodycombat.

 

Jag vill sååå gärna bli fit igen alltså. Men tror fortfarande inte att det står riktigt rätt i tiden med var kroppen och knoppen är i sin läkning. Har blivit uppmanad att endast gå promenader eller göra lågintensiva aktiviteter i frisk luft. Inte utsätta kroppen för den "stress" som styrketräning ger, då kroppen inte riktigt kan skilja ett stresspåslag från träningsutlöst adrenalin. Det absolut sista jag vill är att gå baklänges i denna process, MEN jag tycker å andra sidan att gå promenader är oerhört tråkigt. Så jag försöker hitta och känna mig fram till något som funkar, även om det bara skulle bli en gång i månaden.

 

 

Jag åkte hem, åt mat och snart var det dags att åka iväg en tredje gång för dagen. Denna gång bar det av till stallet och älskade Proppen som jag inte träffat sedan dagen innan vi åkte till Italien. Det var underbart att se henne igen. ♥

 

 

Bonusbild på lelle mao.

 

 

Pratade bland annat med Manfred på väg hem från Öland, och vi bestämde att vi skulle gå på Dream Theater när de kommer till Stockholm. Så nu är även det bokat, en av typ 10 saker jag vill gå på det kommande halvåret.

 

 

Igår var jag fett opepp och stressad. Johanna skulle komma hit när hon slutat sitt jobb vid 15.00, för att hjälpa mig färga håret och städa. Men mer eller mindre direkt vi klivit innanför dörren ringer föreningens telefon, och det är en familj som hittat en liten kattunge. Vi åkte givetvis dit direkt, och tog hand om den lille som onekligen var i dåligt skick. Han måste ha svultit länge, stackarn.. Vi åkte med honom till jourhavande veterinär i Dingle där han fick vätskas upp och det konstaterades att han hade kraftig undertemp. Som tur är verkar han må bättre idag. Kakan, heter han. ♥

 

 

Vi var hemma hos mig jättesent, men Johanna hann färga mitt hår och som om inte det var hjälp nog så städade hon hela tiden däremellan.. tänk att jag har en så fantastisk vän!! Som hjälper mig med precis allt. Hon är bäst.

 

Kvällsgos med bäbbä innan läggdags.

 

 

Idag var dagen D, då reportern kom hit. Hon filmade en massa i ja, säkert 1,5 - 2 timmar. Slutresultatet blev 43 sekunder långt och visades på SVT Nyheter Väst ikväll. Det finns även en kort artikel om detta ute på deras hemsida. Mer om detta längre ner.

 

 

Wyoming överraskade mig stort och vågade vara framme och låta sig filmas en längre stund! Hon brukar alltid gömma sig under sängen när vi får besök annars.

 

 

Här är artikeln.

 

 

 

 

Vad gäller reportaget vill jag bara ventilera om en grej.

 

Jag är inte supernöjd med slutresultatet. Jag hade nog en helt felaktig förväntning, så jag vill inte låta någon skugga falla på själva reportern. Men när artikeln och klippet publicerats så fick jag faktiskt en smärre klump i magen, och jag har lite svårt att sätta fingret på det. Jag har i vanliga fall inga problem med att se mig själv på film eller höra min inspelade röst, det vet jag att andra kan tycka är jobbigt, men jag gör normalt sett inte det. Men detta strök mig mothårs. Det är dels det visuella med klippet i sig, det är filmat snett bakifrån och även lite underifrån vilket ger ett väldigt konstigt perspektiv, jag tyckte verkligen jag såg mycket rundare ut än vad jag är i verkligheten (min viktuppgång är ett STORT ångestmoment sedan tidigare, det vet ni som känner mig), mitt minspel var så märkligt och jag låter så nervös fast jag egentligen inte var det. Bytte dialekt. Dels var det allt detta, men sedan också att det i en ganska korta artikeln ändå står "jag har alltid älskat katter" tre gånger. Det ser ut som jag inte haft något annat att säga, eller att det inte fanns andra sätt att beskriva mitt arbete på. Fast jag egentligen pratade i över en timme om varför detta arbete behövs och hur det är ett av Sveriges största djurskyddsproblem. Det kändes rentav förminskande, som att jag jobbar ideellt för att jag är en galen kattkvinna och tycker det är magiskt att omringa mig med katter konstant, inte för att det är ett enormt problem jag bränt ut mig för att hjälpa till att lösa. Hon ställde ändå så himla bra och omfattande frågor men jag upplevde att det i slutänden blev fokus på att jag "älskar katter". Jag ville vara med på detta för att lyfta fram vår förening och VARFÖR vi finns, inte för att visa upp MIG (och att jag älskar katter). Men det är där jag tror mina förväntningar var felaktiga, det är klart att reportagen handlar om oss som jobbar ideellt, men jag hade hoppats på att få ge det lite kontext..

 

Så ja, det tog emot oerhört mycket att dela detta när det väl var klart. Jag ville helst inte att någon alls skulle se det. Men jag hade ju hypat det så mycket, så jag kunde inte heller bara strunta i att dela med mig av slutresultatet. Jag delade det tillslut i ett terapeutiskt syfte, som för att skita i ångesten det gav mig, men ska erkänna att jag inte klarat titta på det mer än två gånger. Kommer inte göra det heller.

 

Så ni som skrivit till mig och dels sagt att det var bra så klart, men även också poängterat mitt dialektbyte, kameravinkeln eller annat - jag VET att ni inte menar något illa. Jag vet det. Men just nu förmår jag mig inte att bjuda på det, jag ber om ursäkt för det.

 

 

Hela denna situationen gjorde mig ganska.. ledsen. För jag vet inte åt vilket håll jag ska rikta besvikelsen eller hur jag ska hantera ångesten. Jag vill inte heller höra "åååh nej tänk inte så det var jättebra!", för även om jag vet att det är i all välmening det också så vill jag mest släppa det och inte prata mer om det. Men ni behöver inte fundera på vad som är rätt eller fel att säga till mig om det så klart, jag vet att ingen i min omgivning vill mig illa så jag är helt övertygad om att oavsett vad ni säger eller hur ni säger det så är det för att få mig att må bättre. Jag har bara lite svårt att bemöta det.

 

Detta kommer ha gått över om några dagar, känslomänniska som jag är. Så oroa er inte för mig. ♥

 

Nu ska jag försöka andas ut lite grann. Imorgon börjar jag jobba igen, jag ser fram emot det.

 

Tack för att ni läser!