traveler’s song

Häj bloggisen!
 
Åh härliga måndag ❤️ Varje måndag är lite som en pånyttfödelse, haha. Jag har inte haft så många måndag till fredag-jobb som ni kanske märker, måndagar är min favoritdag på hela veckan. Det är något så uppfriskande och motiverande med en ny vecka.
 
Regnet öser ner ute (så mysigt!) och jag är så tacksam över att jag dels inte jobbar idag men också för att det ger mig en anledning till att stanna inne med gott samvete. Vi köpte lite växter igår som jag skulle behövt peta ner i jorden idag egentligen men nu har jag en anledning att avvakta, hähä. Efter att jag började jobba med trädgårdar så har det tänts som ett intresse hos mig så klart, men också kontraproduktivt nog gjort mig restriktiv med NÄR jag vill ta itu med trädgården. Om jag till exemepel har klippt gräs i 8 timmar är jag kanske inte riktigt i form för att klippa gräsmattan hemma när jag kommit hem sen.
 
Tilläggas bör att min kropp tagit så sjukt mycket stryk av detta arbete. Kanske inte arbetet i sig, men att ha gått från att ha varit permitterad/arbetslös (stillasittande) i ett år till att jobba fysiskt hårt ibland 5 dagar i veckan. För det första har jag ju ett dåligt knä, som jag kan hålla hyfsat smärtfritt om jag går med knästöd från Back on Track dygnet runt. Jag kan dock inte ha det när jag jobbar eftersom jag går i princip hela tiden, och då glider det bara ner. Har jag tights på mig kan jag dra upp skyddet genom tightsen, men inte genom de tjocka arbetsbyxorna. Så knät slits extra mycket och jag kan inte ha stödet på. Sen så har jag haft ont i båda armbågarna, och har en inflammation i ena muskeln i underarmen på höger arm som VÄGRAR ge med sig. Mina händer och armar domnar bort näs jag sover och om jag så mycket som håller i en penna.. ett tag var min högerhand så svullen att jag inte ens kunde böja tummen in mot handflatan, och varje gång jag vred på handleden gick som en elektrisk stöt från handflatan ut i armbågen. Nej men alltså ni hör ju.
 
Det var mamma som sa det tror jag att när man blir äldre och träffar sina vänner pratar man bara om vilka krämpor och sjukdomar man har. "Det är sant Ida!" sa hon när jag skrattade åt det. Jag vet det nu. Jag pratar bara om hur ont jag har nu för tiden, lol.
 
Skämt åsido så är jag ändå väldigt tacksam för jobbet jag har. Särskilt dagarna då vi klipper gräs, de är de bästa. Har jag förresten berättat för er om hur jag fick jobbet? Det var en av mina tidigare chefer som kontaktade mig för han hade tillsammans med en kvinna som heter Hanna (syster till en av Martins närmaste vänner, kul nog) startat företag som skulle erbjuda design och skötsel av trädgårdar. Tobbe kontaktade mig och väldigt komprimerat kan man säga att meningsutbytet såg ut så här:
 
-Har du gröna fingrar?
-Nej
-Men tycker du att det är roligt?
-... nej
-...
-...
-Men jag vet att du har god arbetsmoral så du får gärna prova ändå.
 
Jag tycker trädgårdsskötsel har varit ett ont måste och aldrig funnit särskilt mycket ro i det. Men nu har jag lärt mig mer och insett att jag varit alldeles (!!!) för noggrann och det är klart det inte är kul då, när man bara ser allt som inte är perfekt hela tiden. Är det någonting naturen INTE är så är det ju perfekt. Jag hatar stök och när det är rörigt så jag ville inte ha en pinne på sniskan eller ens ett endaste litet grässtrå i en nyrensad rabatt. Helt orimligt. Klart man får ångest.
 
Summa summarum är jag i alla fall oerhört tacksam för att Tobbe och Hanna gav mig förtroendet och chansen att få jobba med detta trots att jag är helt novis. Det känns helt klart ambivalent att lämna det för att jobba på Bodypower i sommar.
 
Innan vi lämnar ämnet jobbet som trädgårdsskötare vill jag bara berätta lite om min senaste arbetsdag på det där fantastiskt fina stället som jag inte kan visa. Men föreställ er ett hus som är jättefint. Så.
 
Det var sista dagen innan ägarna till huset skulle komma hem och det var skarpt läge att få allt klart. För det som inte var klart när de kom, skulle förbli ofärdigt. Det var en smått kaosartad dag men jag var pepp och motiverad, inställd på att jobba i 14 timmar om så behövdes bara för att få allt klart.
 
Så kändes det fram tills min sista arbetsuppgift. Vi skulle lägga ut jord som sedan skulle sås gräs på, på ett ganska stort område runt framsidan av huset och på uppfarten. När jorden var utspridd cirka 1 centimeter tjockt skulle den blandas ihop med gruset under. Till råga på det var jorden sjukt dålig och FULL i stenhårda klumpar, som absolut inte fick förekomma. Så jag skulle liksom luckra upp jorden och gruset, blanda det jämnt och kratta plant, samt få bort alla klumpar. Det var så svårt. Det tog så lång tid. Jag kom absolut ingenstans. Jag bara kände...
 
Jag kommer aldrig komma hem.
 
Jag kommer dö här.
 
Så vid 17.00 någon gång öppnades himlen upp och regnet fullkomligt VRÄKTE ner och det blev omöjligt att kratta, när jag stod i jorden så la sig jordlagret under mina sulor som stora kakor och förvandlade skorna till platådojor. Stackars Hanna som stressat ihjäl sig för att få allt klart bara tittade på mig och skakade på huvudet.
 
Det var oerhört frustrerande att behöva lämna jobbet ofärdigt men jag ska erkänna att jag ändå kände mig lite lättad över att få åka hem, efter 9 timmars jobb plus att jag var dyngsur som om jag duschat med kläderna på. Jag erbjöd mig tre gånger att stanna och hjälpa med nåt annat men de tyckte vi skulle åka hem.
 
Bjuder på en bild på en fågelfamilj som höll till där vi var. Så söta.
 
(null)
 
 
Åkte hem och tog en efterlängtad dusch och tvättade mina kläder. Bowies kom hem med burgare och pommes från Bullseye i stan, och förklarade härmed helgen officiellt kommen.
 
 
(null)
 
Så otroligt mycket jag hade att berätta tydligen?
 
I helgen var vi ute en del och grejade i trädgården. Och chillade i solen. Igår åkte vi till Blomsterlandet en snabbis och jag köpte mig en lavendel och två solhattar. Blomman alltså. En av dem hette Mooodz Cozy tror jag. Bara det namnet gjorde att jag köpte den. Köpte en solhatt för någon månad sedan men den tvärdog i helgen efter att jag först övervattnat den och sedan i ett desperat försök att rädda den stekt den i solen mot husväggen.
 
Kan någon snälla ge mig en livstids förbrukning på Blomsterlandet? Jag dödar ju bara allt jag köper. Det blir dyrt.
 
 
Jonny-Kartongy:
 
(null)
 
(null)
 
Bowies spelar Catsassins Creed: Valhalla. Vilket tålamod den mannen har alltså, jag har aldrig sett något liknande.
 
(null)
 
Idag hade Wyoming kissat på golvet igen. Fan, i början av året hade vi ändå haft en lång period utan felkissningar. Sedan började det igen. Varje gång det kissas fel så krävs det liksom en djupgående analys av vad som förändrats, varför kissar hon just där och just då.. I början av året berodde det på att när jag blev arbetslös började jag rensa kattlådorna på förmiddagen istället för på kvällarna. Det gillade hon inte. När jag förstod det, gick det ett tag... sedan kissade hon på mina arbetskläder som låg på KÖKSBORDET, antagligen för att mina ridkläder som luktade häst (duh) låg ovanpå. Sedan det har hon kissat på våra skor i skostället till och från, de som luktat häst/stall eller svett.. 
 
Och imorse bredvid lådan igen. Jag provade byta själva lådorna till splitternya lådor, så jag kan sanera och tvätta ur de gamla. Jag hoppas så innerligt det ska hjälpa nu.
 
Det är så svårt med Wyoming alltså. Hon har ett så skört psyke att minsta lilla otrygghet gör att hon känner att hon måste revirmarkera genom att kissa där det luktar för starkt av, ja vad som helst egentligen. Varje gång det händer måste man fundera på varför. Vad är det som triggar; är det en färg, en lukt, ett vindrrag från ett nyöppnat fönster, vad är det som luktar utanför, är det lådans placering, är det något som stör i närheten? Det är ett jävla detektivarbete ur ett kattperspektiv som jag dessutom saknar full förståelse för.
 
Jag tror Wyoming hade trivts bäst i ett hem med max två personer och en (inte flera) kattkompis som var låg i rang men kunde ge henne närhet. Problemet med att omplacera är bortsett från att jag inte vill släppa henne givetvis, är att jag måste känna 110% förtroende för personen som har henne. Jag måste vara helt övertygad om att de aldrig kommer bestraffa henne, skälla på henne eller göra sig av med henne ens om hon kissar i sängen 20 gånger. Alla hennes beteendestörningar GÅR att få bukt med men man måste ha tålamod och förståelse, man får inte ge upp eller tro att hon gör det för att jävlas. Man måste vara beredd att kontakta kattbeteendevetare, be om råd, göra de inköp som krävs, utforma hemmet på ett sätt som behövs och framförallt vara beredd på att man alltid kommer behöva torka kiss i perioder. Att hålla henne lugn och trygg är ett ständigt pågående arbete, och jag måste vara säker på att hennes nya matte och/eller husse är införstådda med och beredda på det.

Det är så svårt. Jag tror hon hade fått bättre förutsättningar i ett hem med färre katter. Men det måste vara i ett hem med villkorslös kärlek och ändlöst tålamod och förståelse och jag vet inte var jag kan hitta det. Jag älskar henne ju för den resan vi gjort ihop, och det är tack vare vår historik som jag inte ger upp med att hitta lösningar.
 
En stor jävla eloge till Martin alltså, som bara finner sig i detta. Jag sa det igår att det är så gränslöst beundransvärt att han inte tvingat mig göra mig av med henne under dessa snart 4 år. Han ryckte på axlarna och sa "shit happens".
 
Eller ja. Pee happens, i detta fall.
 
Nämen hörrni nu får jag fasen ta tag i allt jag skjutit upp i helgen. Dagen kommer gå i det ideella arbetets tecken, det är något som är säkert.
 
Tack för ni läser!
 
Hare gött
haaaj ❤️
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
Trackback