Change of Seasons

Jag tror det var Anders som för några år sedan sa till mig att det finns ett väldigt enkelt knep för att få saker gjorda, att kunna vara väldigt effektiv. Hemligheten? Bara gör det. Det är typ det enda jag lever efter just nu. När jag hamnar i en svacka, mental som fysisk, och vet att jag bör göra något så tänker jag, tar det emot att göra det här? Om nej; så bra, gör det bara. Om ja; det måste göras förr eller senare, så bespara dig den inre stressen av att ha det ogjort, gör det bara. Jämt. Vad som än måste göras så tänker jag: bara gör det. Get this over with.

Jag vet inte om jag tänker för lite eller om jag tänker för mycket. Jag skulle tippa på sistnämnda. Jag tror jag försöker för mycket men inte tillräckligt hårt. Jag skulle behöva en mental käftsmäll, någon som säger att nu skärper du dig. För helvete. Varje gång jag försöker få bukt med en tanke, lösa ett problem, eller bara formulera en fullständig mening i mitt huvud, så ger jag upp. Men vem vill behöva anstränga sig för att tänka? Jag vet inte om jag bara ska försöka slappna av och hoppas att jag återfår min förmåga att föra logiska resonemang, eller om jag ska göra som med allt annat som ska göras varje dag, ge mig fan på att lyckas med vad det är jag nu vill uppnå.

Kanske bör börja med att acceptera att det här är vad jag kan erbjuda mig själv just nu. Det är inte konstigt att det känns som att jag grävt hål i min hjärna, jag har länge känt mig förvirrad. Överanalyserat, försökt lägga upp en detaljerad plan A, B, C, D ända till Ö och sedan om igen. Klart det slår slint.

Jag vill så gärna komma ur det här. Jag måste sluta intala mig själv att jag långsamt förlorar förståndet. Madness. Toys in the attic. Fucked up. Är så trött på att vara trött. Därför ber jag mig själv å det ödmjukaste: slappna av. Det är över nu. Förbi. Det finns inget att analysera sönder eller stressa upp sig för. (Släpp allt som någonsin varit.) Att vara orolig berövar mig bara den tid jag ska använda till att må bra och njuta. Jag har alla förutsättningar att må bra. (Snälla håll om mig och säg att det är över. Att jag är trygg nu.)

Först kände jag mig hopplöst förlorad som känner mig så beroende, osjälvständig och maktlös. Det gjorde mig glad att inse att det behöver inte vara så. Inte om jag inte vill. Ett löfte skulle dock kunna underlätta. Om något är fel, lova att jag får veta. Så behöver jag inte fundera och grubbla och analysera och känna mig jobbig som frågar. Enkelt, egentligen.