Change of Seasons

Sekunderna rusar fram, springer ikapp med vinden. Någon av dem håller på att slå omkull mig. Jag skakar, skälver. Lägger hakan mot din arm, försöker hitta tröst. Jag känner mig svag, fallande och stapplande. En hycklare. Andas in röken, andas tills det inte går att andas mer, punkterar mig själv och låter allt rinna ut. Svetten tränger fram genom porerna, röken sipprar fram mellan läpparna och tårarna väller fram. Vi beskådar den metallsmyckade himlen. Jag vet inte om det är glädje eller sorg som får min hals att tjockna men det gör ont på ett bitterljuvt sätt. Jag fokuserar på dina brister för att glömma mina egna, det gör mig mindre arg, mer uthärdlig och framför allt så gör det mindre ont. Jag skäms för mig själv. Det här är inte jag. Jag vill bara säga förlåt och gottgöra dig men du är inte mottaglig och då blir jag arg igen. Gräver en djupare grav. Är rädd. Rädd att du ska tröttna så som jag tröttnat, rädd att du ska förakta allt så som jag föraktar allt. Förakta den här delen av mig.

Så jag höjer blicken mot skyn och tar din hand. Beundrar de olika färgerna, glömmer bort kylan och låter tårarna långsamt falla. Tar farväl till det som varit, sörjer för sörjandets skull och känner mig skräckslagen för att börja om. Men det här året, ska jag göra rätt.