Change of Seasons

För att göra en lång historia kort så ramlade jag in i arkivet på bloggen. Såg inlägg från slutet av november 2011, totally tore my heart out kan jag säga. För nya läsare kan jag bespara er efterforskningen och säga att det var då min dåvarande pojkvän gjorde slut, efter nästan 6 år tillsammans. Ibland tror jag att jag hundraprocentigt lämnat jobbiga perioder bakom mig men andra stunder tror jag att vissa händelser aldrig någonsin kommer lämna mitt känsloregister. Det är nog en del av människans självbevarelsedrift. Jag minns så lite från den perioden men det jag lärde mig var att när man är på botten finns det bara en väg ut och det är upp. Jag har aldrig upplevt en så stor sorg i hela mitt liv, men när jag tog mig upp igen var jag starkare än någosin och den erfarenheten är den som haft absolut störst inverkan på vem jag är idag. Jag anser mig ha en oerhört hög livskvalitet idag, och jag har den jobbiga perioden att tacka för det.

Kom ihåg det, vänner; så länge man inte ger upp har man inte förlorat! Varken goda eller dåliga stunder varar för evigt. Håll huvudet över vattenytan, rid ut stormen, ingen natt är så lång att den inte följs av en gryning.. Bättre stunder kommer alltid, så länge man är öppen för dem. Ge inte upp.



Igår var det onsdag och dags för mig att gå rutinpass på Max. Upp tidigt och iväg. På bild syns min ihopskrapade lunch, orkade inte laga mat på tisdagskvällen där.. Bulgur med spenat och rostbiff, med ssugar snaps att snaga på också.

Efter mitt pass då jag rengjort glassmaskinen, plockat upp två leveranser och städat på lagret, var det dags för en timmes assistentmöte. När det var färdigt bilade jag glatt hem till Martin, taggad inför kvällen..

 

Har aldrig haft så många bokade faktiskt. Jag hade taggat nya releasen länge och jag tror det lockade faktiskt. Jag var faktiskt inte så jättenervös, trots att jag tränat kanske 6 timmar sammanlagt och dessutom bestämt mig för att inte ha några fusklappar med.. Men jag var asnöjd, vilken glädje jag kände efteråt! Många deltagare, bra låtar (Radioactive som stretchlåt, ger mig gåshud alltså), bra koreografi, bra release överlag. Bortsett från att mina axlar, muskelfästet till pecsen och armbågarna (tror de problemen hänger ihop) bråkade med mig, eller jag bråkade med dem rättare sagt, så var det underbart!






Och Martin var med, för första gången på väldigt länge. Älsklingen min!

På kvällen åkte vi för att handla ihjäl oss då Martin skulle laga jambalaya.. Jag fick under tiden ett mejl som jag längtat så mycket efter, nämligen svar från Celsius. Jag har ansökt om att få bli ambassadör för dem och har nu fått bekräftat att de vill träffa mig! Det blev ett missförstånd i kommunikationen förra veckan, som de bad om ursäkt för (fast jag tycker att det var mest mitt eget fel, men ändå) och kontrade med att de gärna ville skicka ett flak. Alltså, glädje, hej.



Martin lagade mat och vi åt sen kvällsmat framför ett avsnitt SoA. Det första på femte säsongen, snart är vi ikapp! Jag var så trött att jag såg suddigt kan jag tala om.. Men det var så skönt att lägga sig efteråt. Jag sover som en gud här! Bortsett från när gerbilerna har byggarmarathon. Annars är det så tyst, mörkt, stilla och sängen är världens skönaste och täcket världens fluffigaste. Man bara försvinner. Helt underbart.



Så imorse vaknade jag av mig själv strax efter åtta. Låg kvar i sängen och drog mig tills Martin gick upp vid halv nio, för att vi planerat att äta frukost innan han åkte till jobbet. Så vi dukade upp, och kollade på ännu mer SoA, innan han åkte till jobbet.

Jag städade. Öppnade dörren till altanen och lyssnade på mysig musik. Städade inte för att tvångstankarna sa åt mig att det måste vara rent utan för att jag njuter av det, att göra rent hos oss påminner mig bara om det här livet jag trodde att jag inte skulle få än på många år. Det jag såg splittras i tusen bitar, i november 2011. Då drömde jag så mycket efter att få vara sambo, ha en vardag ihop. Att ta hand om vår disk, vår tvätt, handla mat till oss. Det var det jag ville ha mest av allt. Och nu, några år senare, står jag här. Och jag njuter av varenda, jäkla, sekund.