farmor ❤️

Jag drar en oerhört djup suck och torkar tårarna ur ögonen när jag skriver detta.

Okej.

I lördags förmiddag gick min farmor bort. Hon som funnits i mitt liv sedan dag ett och varit som en tredje förälder för mig. Vi stod varandra oerhört nära, vi har alltid gjort det. När jag var liten var jag ofta med henne ut på landet där hennes sambo John hade sitt hus. Vi spelade boule, plockade grönsaker i växthuset, plockade potatis, gick runt i kohagen, plockade smultron på strå, gungade, gjorde skattkartor och på vintern byggde vi snögubbar som fick ha på sig en jacka för att inte frysa. Jag satt vid hennes skrivbord och ritade i ett block och hon hämtade alltid en Mer och ett marsipanbröd åt mig. I bilen med registreringsnummer EYG fanns en äggklocka som jag använde för att se hur lång tid det tog att åka från stan till huset och det stod alltid en Mer med smak av svartvinbär i dörren. Det är därför jag inte gillar svartvinbärssmak så mycket i dag, för den var ofta väldigt varm och jag blev ofta åksjuk i samma veva så jag associerar smaken till illamåendet. Hon körde bakom mig när jag sprang så snabbt jag kunde på grusvägen och sa att jag sprang i 20 km/h.

Hon flyttade in i vår gamla lägenhet på Rödshöjden och bodde ett stenkast bort. När pappa hade sina spelningar fick jag alltid vara hos farmor. I högstadiet ville jag inte åka bussen på morgonen så jag följde alltid med pappa in när han började och spenderade morgonen hos farmor där jag åt frukost och kollade på TV. Efter skolan gick jag hem till henne och väntade på att pappa skulle sluta. Varje morgon och varje eftermiddag var jag hos farmor. Ibland skickade hon vykort för att säga att hon tänkte på mig, eller för att önska grattis på namnsdagen eller grattis på födelsedagen.

Ju äldre jag blev desto mindre sågs vi. För det mesta ringde hon mig ofta men när åldern tog ut sin rätt och demensen kom in i bilden slutade hon ringa. Vykorten slutade komma. Jag fick hålla kontakten. På julafton 2016 hade hon svårt att placera mig men hon glömde aldrig bort mig. Sista gången jag pratade med henne var för några veckor sedan och då sa jag att jag skulle komma och hälsa på snart. Och jag försöker att inte förbanna mig själv för att jag inte gjorde det. Jag kunde alltid ha gjort mer..

Hon fick luftvägskatarr några dagar innan hon gick bort. Hon var alltid positiv och glad, och det var hon in i det sista. Hon fick morfin för smärtan och var på gott humör. I lördags ringde en sköterska till min faster och sa att det här kommer nog bara gå åt ett håll. Siw satte sig i bilen för att komma till Strömstad men hann inte fram innan farmor gått bort.

Jag är så oerhört tacksam över att det gick fort. Farmor berättade ofta att hon var rädd att dö en långsam och smärtsam död, att hon ville somna och aldrig vakna igen. Lite så kan man väl säga att det blev. När hon gått bort ringde pappa mig när jag var på jobbet, jag släppte allt och åkte till Solbo direkt. Där låg farmor i sin säng. Uppklädd, nerbäddad och med blommor i händerna vilandes på magen. Jag hann inte reflektera över hur det skulle bli att se henne död, eller hur det skulle kännas att se en död människa överhuvudtaget. Jag stod och tittade på henne men det kändes inte som hon. Kroppen var liksom lite blekare och huden slätare, att det nästan såg ut som en vaxdocka. Bara något symboliskt, inget verkligt. Jag ville inte röra vid henne, för jag ville minnas henne för sina varma, mjuka händer. Jag har väldigt svårt för den där kylan och stelheten som infaller ganska snabbt efter att en kropp har stängt av.. De undrade om jag ville vara ensam med henne men jag kände inte att jag behövde det. Jag har rört vid henne en sista gång, jag har pratat med henne en sista gång. Det var inte hon som låg där.

Farmor var en så otroligt stor del av mitt liv, och nu är hon borta. Det gör så in i helvete jävla ont. En del av mig har liksom inte fattat det. men jag får sådana små uppenbarelser hela tiden som får mig att bryta ihop. Att ta bort hennes telefonnummer. Aldrig mer höra hennes röst. Inga fler jular tillsammans. Aldrig hålla henne i händerna eller se in i de där snälla ögonen igen. Vad skulle man inte ge för att få fem minuter tillsammans, bara en sista gång?

Jag har aldrig varit med om en liknande förlust tidigare. När Findus gick bort kände jag mig knäckt men det här är snäppet värre så klart.. Jag vet inte vad jag ska tänka eller göra egentligen. Min enda tröst just nu är att jag hoppas och tror att vi återförenas med våra älskade en dag igen, om inte annat så är det vad jag behöver tro för att må bättre. En dag ska jag kunna minnas henne med glädje och hylla allt vi gjorde tillsammans. Jag är så oändligt tacksam över att jag fick träffa den här underbara människan, och fick det stora privilegiet att ha henne som just min farmor. Det finns ingen snällare människa. Hon bar inte på någon illvilja mot någon, någonsin. Alltid glad och positiv och spred ingenting annat än villkorslös kärlek och värme runtom sig. Hon var en riktig ängel. Så genomgod och osjälvisk och kärleksfull.

Därför är livet uppochner nu. Jag har sovit 15 timmar idag och mår inte bra. Jag har så mycket mer att berätta (bland annat om när jag var och kollade på häst igår) men just nu orkar jag inte riktigt ta tag i något alls. Dagarna känns okej men kvällarna är förjävliga. Det är som om allt bara kommer ikapp mig efter klockan 18 ungefär. Kanske behöver jag sysselsätta mig men det får ta den tid det tar. Jag vet inte hur man gör när man sörjer, men de flesta har gett mig rådet att bara låta det komma och låta det gå över..

Min älskade lilla farmor. Om du bara visste hur mycket kärlek du givit och hur mycket du lärt mig.

Om du bara visste hur mycket jag älskar och kommer sakna dig.

Tills vi ses igen, farväl och hälsa John. ♥

 
För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.


Dela gärna med dig av din åsikt!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kommentarer
» Anna Th säger:

Många kramar <3 Vackert skrivet. Ni har haft det fint :-) <3

2017-03-15 @ 23:31:05
Trackback