Change of Seasons

Häj bloggen!

 

Jag har reflekterat lite över vad bloggen haft för syfte genom åren. Det är faktiskt snart 10 (!) år sedan jag startade den. Det sjuka är att jag ändå använt den förvånansvärt flitigt genom åren, men den har liksom använts på olika sätt. Den började nog som en dagbok, snart gick den över till att kretsa kring recensioner av filmer (där jag för övrigt hade ett talgoxe-betygsystem), sen var det väldigt mycket foto när det intresset var som störst, men sedan när jag flyttat ifrån Mjölby och det tog slut mellan mig och Manfred blev den mer ett forum att ventilera hand i hand med "välj lycka"-texter. Jag är så otroligt priviligerad att uppbrottet med Manfred, en relation som för övrigt varade i nästan 6 år, nog är det mest omtumlande jag genomgått. (Då har man faktiskt inte haft det så jäkla illa.) Vi var tillsammans mellan det att jag var 13 tills det jag var 19. Jag har aldrig känt mig så vilsen och krossad som då, och till råga på detta så är man väl ändå fortfarande sjukt hormonstinn när man är 19. Jag var i alla fall. Högkänslig också, men det visste jag inte då. Bloggen var ett av mina främsta verktyg i den processen tror jag, jag skrev inte mina "lägg inte nyckeln till din lycka i någon annans ficka"-texter för att jag trodde mig vara upplyst och för att inspirera andra, utan snarare mer som ett mantra för mig själv. Det var mitt sätt att bearbeta den smärtan på, helt enkelt. En parentes är att jag fortfarande är väldigt bra vän med Manfred (och hans underbara familj) och det är något jag värderar högt.

 

Jag slutade skriva regelbundet i några år för att det blev tvångsmässigt. Jag skrev inte så mycket för att jag ville utan för att jag kände att jag måste sammanfatta precis allt. Ett sätt att försöka ta kontroll över ett stormigt inre liv? Antagligen. Jag har trots allt gått i terapi för mina tvångsmässiga beteendemönster, men jag är mycket bättre nu.

 

Idag är det mer en dagbok igen. Jag inser att det kanske inte är sjukt intressant att läsa om att jag städar och äter mat eller se bilder på mina djur, men just nu skriver jag för mig. Inte för att delge recensioner, visa mina bästa bilder eller aktivt försöka inspirera andra att älska sig själva. Bara ha någonting att gå tillbaka och titta på.

Bloggen har dock alltid verkat mer eller mindre terapeutiskt, den har hjälpt mig få perspektiv och vara mer positiv. Faktiskt. (Gudarna vet att det behövs ibland, ehe.)

 

Nåväl!

 

I fredags var jag ju såå himla nöjd över att ha dagens bestyr avklarade och såg så mycket fram emot att få spendera resten av kvällen hemma i min onesie. Det tog väl drygt en timme tills det började regna och jag insåg att jag snart behövde åka och kolla till slash stänga fällan jag hade gillrat i Oxtorp. Jag hade precis satt mig ner med min egengjorda pärm om Dyatlovpassincidenten (fråga mig inte vad det är för då slutar jag aldrig prata, googla det bara) när Martin skrev och frågade om vi skulle äta burgare på Bullseye Saloon. Och det kunde jag ju inte tacka nej till.

 

Det var väldigt gott, och vi åkte förbi fällan två gånger men det satt ingen katt i den.

 

Det blev lördag och jag påbörjade min jobbhelg som var helt bonkers. Lunchen jag köpte den dagen var helt hemsk, den smakade rentav gammal. Var glad att jag hade slagit på stort och köpt mig en fruktshaker i samma veva. Fast ärligt talat var den inte jättegod heller. Jag är så sjukt svårflörtad när det kommer till ätbara ting nuförtiden, även om jag ska erkänna att sockersuget börjat smyga sig på igen. Farligt att jobba så nära detta enorma utbud av proteinbars då tyvärr.

 

 

Efter jobbet åkte jag till Änggården och vi hade fått fångst! En otroligt liten, söt kattflicka. Även om jag hade jourhem "i beredskap" så att säga, så är det inte superenkelt att få tag på folk vid 22.00 en lördagkväll. Men tack vare min granne tillika styrelsemedlem Marie kunde katten få en tillfällig fristad och slapp släppas ut i hemlösheten igen.

 

 

 

Det känns som jag knappt varit hemma på flera veckor. Jag kommer hem sent, duschar, äter och umgås med Martin framför något tv-spel eller någon tv-serie innan vi måste sova, och sedan går jag upp för att ta morgonen i stallet, uträtta kattärenden och jobba. Även om jag tycker det är kul så känner jag att det inte är riktigt hållbart i längden. Men oroa er inte för mig, jag känner igen kroppens varningssignaler bättre än någonsin nu.

 

 

Nesty ♥

 

Det blev söndag morgon och cirkeln började om. Jag tog stallet och åkte sedan till både Änggården och Oxtorp för att ladda om fällorna. På sistnämnda plats är det någon katt som är och äter varje dag i alla fall, men jag har inte skarpriggat fällan ännu utan bara upprättat en matstation så länge, tills jag har tid att fånga den. Runt där fällan står, stod vattnet sketahögt vilket inte är fördelaktigt, men väldigt vackert!

 

 

 

Under dagen vred jag ut och in på mig själv för att försöka hitta en lösning för nya katten. Det ska så mycket till för att det ska klaffa med mig, ett nytt jourhem och veterinären samtidigt. Det slog mig då hur det stundvis känns som mitt liv bara är ett enda clusterfuck av problem med deadlines. Det är nog det värsta med mitt ideella arbete. Problemlösningen. I slutänden faller allt på mig och Johanna. Och det näst värsta är att jag blir så nonchalant, för det har ju alltid löst sig (om än på mindre optimala vis ibland). Så jag stressar inte förrän det är riktigt, riktigt bråttom. Och då är det panik istället.

 

Efter jobbet i söndags åkte jag till Park för att äta middag med Mary och Ellen som var här en sväng ifrån England. Mina fina, fina vänner. Jag är så otroligt tacksam för att vi fortfarande ses ibland, tänk att det var så längesedan (högstadiet) vi umgicks på daglig basis. Det var så otroligt kul, att vi satt kvar tills restaurangen stängde klockan 23. Tre och en halv timme bara swishade förbi.

När vi sedan skulle skiljas åt såg jag en juiceförpackning på min bil och förstod direkt att Johanna haft vägarna förbi. Är det inte underbart bara att veta att hon sett min bil och tänkt tanken att lämna en present? Juicen var Bravos nya, som de gjort reklam för hur länge som helst men som jag inte hittat. Men det hade Johanna, så hon lämnade den åt mig. Precis när jag satt mig i bilen och kört ut från parkeringen kommer hon körandes bakom mig, så vi rings, jag stannar och vi pratar lite. Vi får idén att åka till Röd och leta efter en katt som varit borta i nästan tre månader men som synts i området dagen innan, och det slutar med att vi umgås till nästan ett på natten då jag bestämmer mig för att det är dags att åka hem.

 

 

Jag tog en liten sovmorgon men klockan 09.00 hade jag tid hos Marita på Salong Effekt för den månatliga vaxningen.

 

 

Dagen fortskred i fullständig, känslomässig katastrof. Jag hade inte sovit ordentligt på fyra nätter, hade jobbat helg och hade ett tiotimmarspass framför mig på jobbet. Kattproblemet som hängde runt min hals hade fortfarande inte löst sig och nu brann det i knutarna. Denna låga, lättretliga och sköra sinnesstämning satte käppar i hjulet för mig inom alla plan och jag mådde ganska dåligt, det blev bara en nedåtgående spiral. Jag var dessutom väldigt stressad över videon som jag skulle spela in till Joyvoice. Jag skulle inför steg två i rekryteringsprocessen spela in en video där jag svarade på några frågor samt framförde en upptempo-låt för att visa min energi. Detta kräver ju en viss sinnesstämning och tid (!) som jag inte känt att jag haft, och tiden började rinna iväg. De påpekade att rekryteringen sker löpande så de uppmanade till snabba ryck. Jag hade skjutit upp det så många dagar nu, att jag kände att jag VERKLIGEN behövde ta tag i det. Men omständigheterna var riktigt dåliga alltså, haha. När jag kom hem på kvällen var jag helt utpumpad på energi och glädje, jag hade verkligen haft en så dålig dag, men det var bara att bita i det sura äpplet och spela in videon. Det gick så där. Katterna sprang framför kameran och rev ner den, ljuset i huset var nästan obefintligt och bara att få tekniken att funka var ett enormt projekt i sig. Mitt upp i filmandet fick jag pausa för att gråta en skvätt, jag var så trött och ledsen och frustrerad - och stressad - men visste att om jag sköt upp det ännu längre skulle det inte heller få mig att må bättre.

 

Så det fick bli som det blev. Jag hoppas det räcker hela vägen fram!

 

Det blev en ny dag och jag var fortfarande ganska tömd på energi. Till råga på detta hade jag en av de topp-3 värsta magsmärtorna jag någonsin upplevt. Det gjorde så in i helvete ont, men jag la inte så mycket vikt i det då jag 9/10 gånger får magknip när jag går upp så tidigt. Vet inte vad det beror på faktiskt, men jag brukar få ont i magen på det viset. Jag åkte hemifrån strax efter 07.00 och bort till grannen för att få in lilla nya skyggisen i bur, vilket tack och lov gick som smort. 

 

 

Jag lämnade in lilla katten hos veterinären, och åkte sedan till hennes nya jourhem med en massa grejer som hon skulle ha. Efter det var det egentligen planerat att jag skulle till Annie och ta en fika, och få lite grejer som hon skänkt till föreningen. Men min mage gjorde helt hysteriskt ont att jag fick avboka och åka hem för att sova lite till innan jobbet och hoppas magsmärtan skulle ge sig.

 

Trodde jag.

 

När jag kom hem hade inte bara Wyoming kissat på golvet (förståeligt, hade inte hunnit göra rent kattlådan kvällen innan) utan vår robotdammsugare hade dessutom kört rakt i det och dels sugit upp kissig sand men också spridit ut det över halva huset. 

 

 

Så jag fick ställa mig och plocka isär dammsugaren och försiktigt diska varenda jäkla vrå.

 

 

Och moppa golvet i halva huset.

 

 

Fick jag sova? Nej. Mådde jag bättre? Nej. Gav magsmärtan med sig under dagen? Nej.

 

Magsmärtan bytte skepnad under dagen och vandrade liksom från solarplexus ut till höger sida strax under revbenen. Det var svullet och ömt som ett enormt blåmärke, krampade och kändes till en början som en sträckning. Jag kunde dock inte framkalla någon smärta muskulärt utan det kändes nästan som jag hade en sten inuti kroppen. Det blev värre och värre under dagen och när jag skulle köra bil hem fick jag luta tillbaka sätet så mycket att jag låg bakåt, och andades försiktigt då minsta lilla flex i magen fick det att krampa outhärdligt. Jag kontaktade Kry, Capio och 1177 och alla tre sa olika saker. 1177 tyckte jag skulle avvakta så länge jag inte spydde eller hade feber. Capio gav mig en akuttid till dagen efter, och Kry sa åt mig att åka in akut. Jag undvek att googla då jag inte ville få för mig att jag hade levercancer eller något annat ofestligt.

 

Jag kom hem, la mig ner i sängen i 20 minuter... och det bara försvann. Så oerhört märkligt.

 

 

Det blev onsdag och det stundade LEDIG DAG WOHOOO och morgonpasset i stallet. Döm om min förvåning när jag öppnade porten och möttes av denna hästrumpa, och fullständigt kaos i stallgången. Gina den rackaren hade rymt från sin box och kalasat på god mat under natten, haha.

 

 

Jag var så sugen på att greja i stallet i timmar så det gjorde mig inget att jag behövde städa efter henne. Min ambition var att fixa allt åt samtliga hästar och hästägare i stallet, tills telefonen ringde ungefär 45 minuter in. Det var nya jourhemmet. Katten hade fått upp en inspektionslucka och stuckit ut under natten. Den tidigare nämnda hemska stressen satte in och jag ringde Johanna direkt, som bestämde sig för att följa med och rigga fälla.

 

Vi åkte dit, ägnade en stund åt att fundera på åt vilket håll katten tagit vägen och riggade en fälla. Gud, paniken. En skygg, nyopererad (!) katt som rymt på helt okända marker. Hon kunde lika gärna vara flera kilometer bort. Jag kände mig så ledsen och uppgiven, men ingen skugga ska falla på jourhemmet. Jag hade också sett luckan när jag inspekterade jourhemmet, men hade ingen som helst tanke på att katten skulle lyckas pilla upp den. Hon måste vara riktigt jävla skarp den katten alltså.

 

Vi åkte och hämtade en till fälla, tog en snabb sväng förbi Nordby och åkte sedan tillbaka till stallet där Johanna hjälpte mig färdigställa allt. Jag körde sedan hem henne och var tvungen att åka hem till mig för att äta second breakfast, duscha och byta kläder.

 

Jag kom hem inspringandes, Martin frågade hur det var och stampandes på stället svarade jag "Det är bra, men jag är stressad, kissenödig och hungrig".

 

"Som vanligt då", svarade han. Rörande sanningsenligt.

 

Slängde i mig en dubbel portion av min nya proteinmannagrynsgröt (godaste jag vet just nu), hade parkerat bilen mitt på vägen eftersom det aldrig kör någon på vår väg och jag bara skulle stå där en kvart. Vad FAN tror ni inte händer när jag står och slänger i mig mat, i bara underkläder? Jag hör hur det tutar utifrån, tittar ut och där står en kommunbil som håller på att byta ut mina grannars soptunnor och behöver komma fram. Panikens mamma. Jag drar på mig min onesie och springer ut som om jag hade fan själv hack i häl, och måste liksom ta "varvet runt" för att komma tillbaka till huset. Det var tre värdefulla minuter som gick till spillo kan jag säga, haha.

 

Kastade i mig mat och klädde på mig, borstade tänderna som om livet hängde på det och åkte in mot tandläkaren. Kom 4 minuter sent, parkerade på en reserverad parkering och blev akutreligiös för att inte få parkeringsböter. Slet som ett djur för att försöka få ut tungpiercingen som satt helt bergfast. Den lät sig inte rubbas. Jag skulle liksom på den årliga kollen för min tandförsäkring, och jag har hört att de kan vara nitiska om man har piercing i munnen då den ändå är en risk att man råkar bita av en tand på. Hade tagit ut den ändå, då jag förstår att den är ganska ivägen. Fick ut den sekunden innan jag blev inkallad, och tandläkaren bad om ursäkt att de var sena. Gör inte om det bara, svarade jag då. Eller?

 

Besöket gick som förväntat, jag fick som 10/10 gånger innan kritik för min bristande användning av flour och tandtråd och lovade än en gång att jag skulle börja med det. Jag hoppades hon skulle fråga hur ofta jag använder Flux så jag kunde svara "Det borde du veta, du var ju med".

 

Hon såg dessutom hålet i tungan och frågade "har du haft tungpiercing?" och erftersom jag är hederlig och inte kan ljuga så svarade jag "ja jag har det men tog ut den så den inte skulle vara ivägen". Johanna poängterade senare att "ja" inte hade varit en lögn, för jag har ju haft den tidigare, typ 1 minut innan jag kom in. Petitesser.

 

Jag spenderade eftermiddagen och kvällen hos Johanna i hennes soffa. Vi gosade katt, chillade och såg första avsnittet av den nya svenska serien "Älska mig". När hungern smög sig på frågade vi Martin om han ville komma och äta middag med oss och det ville han, så han köpte med sig tacosvirke och kom över. En fantastiskt mysig kväll!

 

 

Idag åkte jag tidigt hemifrån för att ta morgonen i stallet. När jag kom dit visade det sig att hästarna gått ute inatt, dvs. det fanns inget att göra där. Det var skönt på två sätt, dels för att jag i alla fall kom upp tidigt ur sängen men också för jag skulle komma att få oerhört bråttom sedan. Jag åkte till huset där katten rymde ifrån igår, och skulle ställa ut en till fälla. Jag blev så uppgiven av att se fällan vi riggade igår, stå där tom att jag frågade i en grupp för kattaktivister på Facebook om råd, samt mejlade samtliga ID-hundekipage i hela Norge och bad om hjälp. Jag fick otroligt många bra svar, som gjorde mig motiverad att gå all in så att säga. Jag åkte till Svinesund där Martin jobbar för att låna hans kort (då jag aldrig tar med min väska/plånka när jag åker till stallet på morgonen) och köpa en massa prylar. Det visade sig att de bara hade fisk på konserv, av allt jag skulle ha. Jag lånade med mig kortet och smet in på MaxiMat. De hade inget av det. Jag åkte till Nordby (nu på jakt efter nylonstrumpbyxor, en blomspruta och tidning[spapper]). Jag sprang in i 4 (!) affärer innan jag lyckades hitta alltihop. Jag var så stressad, svettig och frustrerad för jag kände hur tiden rann ifrån mig. Jag åkte tillbaka till Bjälveröd (huset) och började direkt knåpa ihop mina planer. Det tog tvärstopp direkt när jag insåg att konserverna jag köpt saknade kapsyl. Fick springa till huset och be om konservöppnare. Där stod jag och öppnade ett TJUGOTAL burkar manuellt. Jag hade tonfisk i vatten, där jag hällde vattnet i blomsprutan och la fisken på tidningspapper. Även tonfisk i olja som jag hällde i strumpbyxan. Jag riggade två fällor på varsin sida av huset, med tonfisk i och tidningspapper under som jag DRÄNKT i tonfiskvatten. Jag släpade strumpbyxorna med fisk på marken efter mig och sprejade konstant med flaskan, för att förstärka lukten och göra "spår" till fällan. Jag la ut fem matstationer. Hägde upp skräpet i träd så lukten skulle spridas med vinden. Alltså, jag stressade som en dåre. Efter en timme fick jag "nöja mig" med detta men ringde några samtal för att få dit fler fällor.

 

Åkte hem och hade då en halvtimme på mig att duscha och äta frukost. Men Wyoming hade kissat på golvet igen, denna gång hade det dessutom runnt in under tv-bänken som står i direktkontakt med golvet, kul. Så jag fick göra rent lådorna, städa golvet, duscha och sedan åka. Hann på minuten till jobbet.

 

Efter att ha varit instämplad i 28 minuter får jag en bild från jourhemmet. Katten är kvar i hålet i väggen. HON GICK ALDRIG UT. Hon hade bara krupit ner så pass långt att hon var bortom synhåll, och nu krupit upp igen. Jag var i alla fall mest lättad över att katten var återfunnen, än jag var arg över att morgonens 3 hela timmar stress var i onödan.

 

Katten sitter fortfarande i väggen, vi vet inte riktigt hur vi ska få ut henne eller om hon fortfarande kan ta sig ut den vägen. Så jag tänker inte andas ut riktigt än, men det känns åtminstone skönt att veta att hon inte är vilse i skogen och sover i blöt jord med sitt operationssår helt blottat. Det finns betydligt mer hopp nu än det gjorde imorse, och det känns viktigast!

 

Huff. Jag ser ju själv hur intensivt jag lever, haha. Nåväl, jag tycker i alla fall det är roligt. Men har lovat mig själv att dra ner på tempot snarast!

 

Vi hörs och störs!