Change of Seasons

Att definiera kärleken kan vara svårt. Jag tror det är en tolkningsfråga. Är den första kärleken mitt första favoritgosedjur? Robin som jag var kär i på dagis? Marcus som jag stirrade mig kär i, men inte kände? Johan som jag "kärade ner mig i" för att han gav mig uppmärksamhet? Manfred som jag hade mitt första förhållande med?

Jag väljer naturligtvis att skriva om det som är mest intressant, som finns mest att berätta om.


[Bild ifrån andra vår första sommar tillsammans]

Året var 2006. Månaden var januari. Dagen var den 25:e. Det var på kvällen, jag satt i ren tristess och slösurfade på kamrat.com. PiGLeT90 hade varit inne på min profil, jag gick in för att se vem denne var. Kille, 15 år. Gillade Children of Bodom och Pink Floyd. Jag skrev ett meddelande: "Härlig musiksmak... o_O"

Och på den vägen var det.

Manfred och jag var helt annorlunda jämfört med vilka vi är idag. Jag var en patetisk, mörk och svår pojkflicka i sin värsta kris någonsin, som inte sökte annat än bekräftelse och sympati för mitt "miserabla" liv. Manfred å andra sidan, var växelvis dryg och flörtig på ett avhållsamt sätt, saknade framförhållning och i mina ögon (där och då) var han halvt desperat i sin jakt på flickvän. Men något vi hade gemensamt var vår humor och vår musiksmak.

På något sätt drogs jag till honom. Han hade ett sätt att få mig att känna mig uppskattad. Han gjorde mig glad, fick mig att skratta (klyschigt, jag vet) och fyra dagar efter mitt första meddelande var jag nästan besatt av honom (kär i, är fel ord). Och ju mer jag gillade honom, desto jobbigare blev jag.

Han sa till mig, "Det kommer nog aldrig bli något mellan oss" (det får han höra ofta nu, tro mig). Han krossade mitt hjärta. Han hade känslor för en Evelina (som också bodde en bit bort) och hon hade känslor för honom och de skulle träffas och jag hatade henne. Lyckligtvis hade hon telefonfobi, och vägrade prata i telefon med honom - vilket han störde sig på, förstod jag det som. Han tröttnade, och jag tror att det var ungefär där han gav mig en ärlig chans, för första gången. 3 månader senare.

I slutet av maj samma år kom han till Strömstad över en helg. Bara någon timma efter hans ankomst satt vi på Buktens Pizzeria, nervösa som rådjur. Jag tog mod till mig, tittade på honom och sa "Det är roligt att du är här".

"Det här är bara början", svarade han då.